Hur var det egentligen i Sverige efter börskraschen? Hur upplevde vi depressionen och hur påverkades ekonomin sedan av andra världskriget?
Kerstin Andersson, Arvika (22 augusti 2006)
ja_e_syko_[snabel-a]hotmail.com
Bakgrunden till börskraschen 1929 i New York var den tilltagande tillväxten efter första världskriget 1918. 1920-talet kännetecknades av stor optimism. Företagen införde mer rationella produktionsprocesser och många nya uppfinningar såg dagens ljus. Tack vare masstillverkningen, som bäst exemplifieras av Henry Fords löpande bandprincip vid tillverkning av bilar, kunde priserna pressas så att många fler människor hade råd att köpa bilar, telefoner, hushållsapparater och mycket annat.
Företagen gjorde stora vinster och handeln med aktier ökade kraftigt. Men efter en viss period nådde marknaden en vändpunkt där tillväxten blev mer skenbar och baserades mer på spekulation än på substans och verklig industriell expansion. De stigande aktiekurserna skapade en pyramid av pappersvinster.
Under denna period hängde inte arbetarnas löner med i det ekonomiska uppsvinget och bönderna drabbades av ekonomiska problem då spannmålspriserna fallit kraftigt efter kriget. Spannmålspriserna föll ännu mer efter att bönderna för att försörja sig ökade sin produktion. Av denna anledning försvann två viktiga konsumentgrupper som kunde ta vid när medelklassen köpt dessa prylar. När företagen fortsatte att producera sina varor samtidigt som efterfrågan sjönk uppstod stora problem för företagen. Marknaden växte helt enkelt inte som företagen hade räknat med.
Plötsligt var byggverksamheten och industriproduktionen på nedgång och bilförsäljningen minskade. I september 1929 började aktiekurserna falla. En månad senare kom paniken och börskraschen. Vid elvatiden den 24 oktober (svarta torsdagen) 1929 hade fler säljorder än köporder registrerats på New York börsen. En ängslan började sprida sig och till slut kom paniken och depressionen som stundtals ledde till att telefon- och telegraflinjerna blockerades. Alla ville sälja och mäklarna skrek och knuffades i sin iver att lägga in säljorder.
Kursfallet dämpades dock något av att några bankirer gick samman och köpte upp aktier för att därmed hålla uppe priserna. Men lugnet inföll sig inte och förtroendet för börsen var slut. Veckan därpå fortsatte kurserna att sjunka. Den 29 oktober föll Dow Jones industriindex med 13 % på en enda dag. Från 3 september till 13 november föll börsen med hela 50 %. Många hade köpt upp aktier ”billigt” veckan före den stora kraschen och dessa aktier fick de slumpa bort till ett extremt lågt värde. Att kraschen kunde bli så stor hade också att göra med att många belånade sina aktier som de köpt för att kunna köpa fler aktier. När aktiekurserna började gå ned tvingades många av sina långivare att sälja sina aktier för att värdet gått under en viss nivå. Många ruinerades fullständigt av kraschen.
Sammanbrottet fick stora konsekvenser på 1930-talet och fick stora efterverkningar i hela världen. USA:s problem smittade av sig på andra länder och främst drabbades Tyskland och Österrike som hade pålagts ett stort skadestånd i Versaillesfördraget 1919 och som samtidigt led av hög inflation. Tilltron till börsen och marknaden som helhet fick sig en rejäl törn och utnyttjades av extrema rörelser såsom kommunismen och nationalsocialismen.
Världsdepressionen nådde Sverige 1931, samma år som Ådalshändelserna ägde rum. Vad som då skedde var att en strejkande mobb hotade att lyncha de arbetare som trotsade strejken, varpå militären kallades in och ingrep på ett olyckligt sätt.
Exportindustrin hade drabbats hårt av den internationella lågkonjunkturen vilket medförde en inhemsk massarbetslöshet. Handelsbalansen försämrades och valutareserven eroderade. När Storbritannien lämnade guldmyntfoten tvingades även Sverige göra det. Regeringen som leddes av liberalen C G Ekman förde en traditionell hushållningspolitik, som gick ut på att försöka hålla tillbaka de offentliga utgifterna samtidigt som produktionskostnaderna för näringslivet skulle sänkas. Problemen i ekonomin ledde dock till ökade sociala spänningar och blev därmed upptakten till Ådalshändelserna.
Den ekonomiska krisen medförde att Ivar Kreugers tändsticksimperium föll samman. Kreugers affärsidé var att låna ut stora belopp till ett antal länder i utbyte mot att han fick monopol på tillverkning av tändstickor i dessa länder. När krisen kom kunde inte länderna betala tillbaka samtidigt som konsumtionen sjönk och Kreuger fick likviditetsproblem. 1932 tog han livet av sig i Paris.
Efter andra världskriget talades det om en skördetid. Den varade mellan 1945 och 1951. En andra skördetid uppstod 1960-1969. Den första skördetiden påbörjades efter att samlingsregeringen som bildades under andra världskriget upplöstes. Sverige hade stått utanför kriget och hade därför en fungerande industri medan de andra länderna i bland annat Europa var sönderbombade. Dessa länder hade ett stort behov av stål och andra produkter som Sverige hade möjlighet att exportera. Detta gjorde att Sverige fick ett ekonomiskt uppsving. De gemensamma intressen som fanns under andra världskriget, dvs. att hålla Sverige utanför kriget, försvann under fredstid. De ideologiska skillnaderna kunde därmed komma upp till ytan igen.
Socialdemokraterna gjorde samtidigt en kraftfull satsning 1945-1951 för att förverkliga sitt efterkrigsprogram. Folkpensionerna höjdes väsentligt för att det skulle bli möjligt att leva på dem. Man införde allmänna barnbidrag utan behovsprövning. En allmän sjukförsäkring infördes vilket gav alla ”fri” sjukvård, subventioner för läkemedel och ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom. Man införde även bostadsbidrag, en striktare arbetarskyddslag, lagstadgad semester och nioårig enhetsskola. Denna välfärdspolitik accepterades vid denna tidpunkt av de borgerliga partierna.
De motsättningar som fanns handlade om välfärdsstatens närmare utformning. De borgerliga partierna ville avskaffa hyresregleringen för att råda bot mot bostadsbristen. Högern ville också ha en kombination av barnbidrag och barnavdrag eftersom barnstödet i de högre inkomstlägren minskade.
Det som blev den stora stridsfrågan var den ekonomiska politiken där vissa socialiseringskrav fanns på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Näringslivet satte igång en propagandakampanj, planhushållningsmotståndet, för att förhindra en planhushållning i form av en statsstyrd och centraliserad ekonomi i Sverige. Bertil Ohlin, Folkpartiets dåvarande ledare, föreslog ramhushållning. Detta innebar en fri ekonomi som reglerades av statsmakten genom ramlagar, dvs. gemensamma spelregler. Bertil Ohlin ville även ha en aktiv socialpolitik för att förhindra fattigdom och utslagning. En annan stridsfråga var skatterna och Socialdemokraternas ambitioner att omfördela samhällets resurser.
När de andra europeiska länderna efter återuppbyggnaden började komma ifatt Sverige tappade Sverige mer och mer styrka i den hårda konkurrensen. Höga skatter och bidrag, en stel arbetsmarknad med mer gjorde att Sverige tappade många placeringar på OECDs välståndsliga över BNP-utvecklingen.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert