Hej, Under 1930- talet utbyggdes bl a, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, familjepolitiken. vad innebar detta rent konkret??
Peter Johansson, Malmö (27 maj 2002)
peterjohansson66[snabel-a]telia.com
I och med riksdagsvalet 1932 kom socialdemokraterna till makten (de hade haft regeringsmakten kortare perioder även under 1920-talet). Frånsett några veckor sommaren 1936 var statsministern socialdemokrat hela perioden mellan 1932 och 1976.
Socialdemokraterna hade stora ambitioner att bygga ut statens inflytande över samhället. I partiprogrammet stod visserligen socialism i form av förstatligande av privata företag, men i praktiken inskränktes detta till att staten övertog en del företag som hade dålig lönsamhet, till exempel de privata järnvägarna (de stora banorna hade redan från början drivits i statlig regi, de små privata banorna började gå dåligt i och med bilismens framväxt).
Istället koncentrerades de politiska insatserna på att bygga ut statens kontroll över ekonomin via de privata företagen. Likaså gällde det att bygga ut samhällets kontroll över familjerna. Ja över allt som är viktigt i samhället.
Genom att peka på sociala problem, fattigdom och hälsoproblem som inte lösts i det dåvarande samhället skapades förevändningar för att införa stora statliga projekt.
På arbetsmarknadspolitikens område hade just den keynesianska revolutionen inträffat, när nationalekonomerna insett hur man kunde få fart på ekonomin genom att vrida på rattarna i statens budgetkran. Men det var inte den vägen som valdes, utan vägen att genom stora offentliga arbeten sysselsätta dem som var arbetslösa. Många fler fick anledning att vara tacksamma mot den socialdemokratiska staten som direkt ordnade jobb som vägarbetare än vad fallet varit om man sänkt skatterna för att stimulera konsumtionen av kläder som producerades av privata företag, som inte gärna skulle behöva anställa fler.
På bostadspolitikens område initierades en politik som ledde till närmast total kommunal kontroll över bostadsbeståndets tillväxt. Genom sinnrika ekonomiska stimulanssystem var det främst kommunala företag som kunde bygga bostäder, i andra hand socialdemokratin närstående kooperativa företag som Riksbyggen och HSB.
Också inom familjepolitiken vill staten sträcka ut sina kontrollmöjligheter. En åtgärd var att stimulera födelsetalen (som på 1930-talet var lika låga som dagens) genom att bygga särskilda bostäder för familjer med många barn (“barnrikehus”), naturligtvis med subventionerade hyror. Man förutsåg också allmänt stigande krav på standarden i bostäderna och lät de statliga subventionerna möjliggöra för kommunerna att bygga det som på en fri fastighetsmarknad byggts av privata fastighetsägare. Genom denna politik blev det kommunalägda bostadsföretaget på några decennier dominerande på den svenska marknaden. Från att ha varit en udda och marginell företeelse blev det det “normala”, eftersom nästan alla bostäder som nybyggdes var kommunalägda. Man behövde därmed inte betala för att ta över privatägda fastigheter utan kunde funktionssocialisera med hjälp av statliga subventioner.