Jag undrar hur det gått med sveriges neutralitet från 1980-2000? Och vad ni har för inställning till det?
Emil Sundström, Gustavsberg (20 januari 2000)
Tempel15[snabel-a]hotmail.com
Den svenska neutraliteten har under de senaste sjuttiofem åren varit djupt omoralisk. Vi vägrade att ta ställning mellan demokrati och diktatur under Andra världskriget och gick under krigets början Tysklands ärenden. Visserligen under viss politisk vånda, men dock. Denna omoraliska politik fortsatte sedan under Östen Undéns ledning efter krigets slut, då i form av lika omoraliska eftergifter gentemot Sovjetunionen som de som gjorts gentemot Tyskland under Andra världskriget.
Dock förekom hela tiden hemliga överenskommelser med Väst, som i praktiken gjorde neutraliteten till en chimär. Den offentliga retoriken svarade dock inte alls mot den politik som fördes bakom svenska folkets rygg. Den politik som drevs enligt de offentliga uttalandena var djupt omoralisk. Den politik som fördes bakom svenska folkets rygg var högst rimlig. Men genom att den gick rakt mot den politik som partierna begärt – och fått – mandat för i de allmänna valen saknade ju den faktiskt förda politiken demokratisk legitimitet.
Idag närmar sig den officiellt förda politiken snabbt den politik som de facto förts i decennier. Det är naturligtvis bra att nivån på hyckleriet begränsas.
Å andra sidan genomförs nu så stora nedskärningar av det svenska försvaret att det inte längre finns några alternativ till en full integration i NATO. Vi kan om några år inte försvara oss själva.
En svensk anslutning till NATO i dagens läge (en politik som bland annat förespråkas av Folkpartiet) saknar den moraliska dimension som den skulle ha haft under 1950- och 1960-talen. NATO är inte längre en demokratiernas samarbetsorganisation mot aggressiva kommunistiska makter. NATO är idag mer en militärteknisk samarbetsorganisation.