Hej, det var en intressant läsning om Sydamerika. Frågor och svar om demokratin i Sydamerika. Jag undrar bara hur det är med de två som ej nämndes dvs Guyana (f.d brittisk koloni) och Surinam (f.d holländsk koloni) men som är självständiga idag? Franska Guiana som ligger intill är fortfarande en koloni såvitt jag förstår.
Jörgen Hansen (18 maj 2003)
j.hansen[snabel-a]chello.se
Tack för att Du läser så uppmärksamt att Du upptäckte att vi hoppade över två länder i Sydamerika. De har det gemensamt att de blivit självständiga relativt nyligen, nämligen 1966 (Guyana) respektive 1975 (Surinam). Bägge länderna har för övrigt en ganska begränsad befolkning, 800.000 i Guyana och 400.000 i Surinam. Övriga länder i Sydamerika blev ju självständiga i början av 1800-talet och har en mycket längre historia, samt mycket större befolkningar.
Guyana kännetecknas av intensiva konflikter mellan de två stora etniska grupperna i landet – negrer (mestadels bosatta i huvudstaden Georgetown) och indier (mestadels bosatta på landsbygden) och mellan deras politiska partier. Indianer är en liten folkgrupp, bara omkring 5 procent av befolkningen, och de spelar knappast någon politisk roll i det etniskt uppdelade Guyana. Det starkt vänsterinriktade People’s National Congress, rekryterar stöd hos negerbefolkningen. Partiet kom till makten 1964, två år före självständigheten, och förde med tiden en alltmer maktfullkomlig politik med inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. De stora företagen nationaliserades och ekonomin gick därefter – dvs neråt. Inget av de val som hölls efter Guyanas självständighet från Storbritannien har ansetts gå hederligt till. Oppositionen har ständigt anklagat regeringen för valfusk. Vid valen 1992 lyckades dock oppositionen trots regeringens manipulationer få majoritet. Då återkom premiärministern från britternas tid, indiern Cheddi Jagan, till makten i ledningen för People’s Progressive Party (med stöd av CIVIC-rörelsen, som engagerat sig för demokratiska rättigheter). Jagans parti PPP var ursprungligen lika socialistiskt inriktat som PNC, men i början av 1990-talet framstod socialismens bankrutt som så uppenbar att privatisering istället ställdes upp på programmet. Resultaten lät inte heller vänta på sig, de ekonomiska bakslag som landet utsatts för kunde delvis kompenseras. Omedelbart efter PPPs valseger förekom en rad upplopp i Georgetown där PNC-anhängare hävdade att PPP vunnit valet med hjälp av fusk. PPP har fortsatt kunnat behålla makten i Guyana och oppositionen har länge bojkottat parlamentet. Den nuvarande regeringen förefaller hjälpligt upprätthålla de demokratiska institutionerna, men marginalen är hårfin och enligt tidigare presidenten Desmond Hoyte (PNC) var det fråga om valfusk också i senaste valet 2002.
Surinam blev självständigt från Nederländerna 1975 och styrdes under de första fem åren av en koalition av civila partier. 1980 tog militären makten under Desi Bouterse. Bouterse var starkt vänsterinriktad. Militärstyret avvecklades i slutet av 1980-talet, men fortfarande med arméchefen Bouterse som den starke makthavaren. Under 1991 hölls val, vilka vanns av ett nytt parti, Nya Fronten. Bouterse avgick som arméchef året därpå, vilket var början till en något mer civiliserad utveckling i landet. Nya Fronten förlorade sedan valen 1996. Landet har hela tiden hållits under armarna av den gamla kolonialmakten Nederländerna, men då mest i form av ekonomiskt stöd från surinameser som arbetar i Nederländerna. Nederländerna har också gett statligt ekonomiskt bistånd till Surinam, men frusit det på grund av landets odemokratiska utveckling och inte minst på grund av förre presidenten Bouterses narkotikabrott i Nederländerna. Bouterse hotas av elva års fängelse i det annars så narkotikaliberala Nederländerna, men Surinam har vägrat att lämna ut honom. Surinam är ett sorgligt exempel på odemokratiskt styre och de enda ljuspunkterna är när landets regering gör eftergifter på de mänskliga rättigheternas område för att säkra mer biståndspengar från Nederländerna, Men eftergifterna är blygsamma.