Vilka var dom som hjälpte Stalin att komma till makten och att kunna hålla makten så lång tid?
Sharur, Stockholm (6 april 2006)
v_sharur[snabel-a]msn.com
Josef Stalin, eller Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, blev tidigt ateist och marxist. Bolsjevismen utgjorde en mycket grälsjuk subgrupp där personer med många nationaliteter och skilda sociala bakgrunder ingick. Inom den ryska revolutionsrörelsen uppstod det tidigt en splittring mellan välutbildade borgare i exil såsom Vladimir Lenin och de mer handlingskraftiga och mindre teoretiska tänkare som befann sig inom tsardömets gränser. Stalin började tidigt beundra Lenin, särskilt efter att Lenin skrivit boken ”Vad bör göras?”. Han hade också under denna tidiga period bra kontakt med kända marxister som Molotov.
Stalin blev för första gången förvisad till Sibirien 1902, vilket inte kan jämföras i grymhet med de koncentrationsläger som Stalin sedan byggde upp. Revolutionärerna var ganska fria att kommunicera med varandra trots landsförvisningarna.
1912 blev Stalin invald i kommunistpartiets centralkommitté. Redan på den tiden var Stalin grym och förslagen och tvekade inte att ange medrevolutionärer som hade andra idéer eller som motarbetade honom till tsarens hemliga polis. Trotskij har berättat att Stalin var en viktig länk i revolutionärernas kamp mot tsardömet då kontakterna med Lenin gick via Stalin eftersom Stalin var mindre bevakad än Lenin. Efter revolutionen 1917 och oktoberkuppen samma år visade Stalin tidigt sin förmåga till utrensningar vilket genomfördes på direkt order från Lenin. Bolsjevikerna var hårt ansatta 1917-1918 av bland annat Tyskland och den vita armén som opponerade sig mot den bolsjevikiska kuppen.
Trotskij och Stalin var de enda som hade tillåtelse att oanmälda komma in på Lenins kontor. De två ingick också i politbyrån, den beslutande och verkställande instansen i Sovjetunionen. Stalin kom tidigt att inse att Trotskij var det främsta hindret för Stalins politiska karriär.
Lenin och Kamenev såg till att Stalin blev utnämnd till generalsekreterare i centralkommittén 1922. Detta gav honom mycket makt då Stalin i praktiken fick inträde i dåvarande Sovjetunionens ”maskinrum”. Hans ställning som generalsekreterare hjälpte också Stalin att föra fram sina bundsförvanter. Några exempel på dessa var Molotov, Vorosjilov och Sergo.
Lenin insåg senare att Stalin var den mest troliga arvingen till Lenins maktpost. Därför skrev Lenin ett testamente där han tog avstånd från Stalin och där han begärde att han skulle avsättas. 1924 fick Lenin ett slaganfall och dog vilket utnyttjades av Stalin som förstärkte sin egen makt genom att skapa en avgudabild av Lenin samt lät balsamera Lenins kropp.
Lenins bundsförvanter Kamenev och Zinovjev betraktade Trotskij som ett hot och valde därför att ignorera Lenins vilja och lät Stalin behålla makten. Detta kom dock Kamenev och Zinovjev att ångra bittert då Stalin visade sig bli ett ännu större hot. Den stora skillnaden mellan Stalin och Trotskij var personligheten, Stalin var mer rättfram, brutal och burdus medan Trotskij var mer teoretisk och anlade ett mer arrogant drag (men Trotskij var inte långt efter Stalin i grymhet). Politiskt sett skilde de sig i synen på revolutionen, Trotskij talade om den permanenta revolutionen och revolution i Europa medan Stalin mer talade om ”Socialism i ett land”.
På sin väg till makten tog Stalin hjälp av både vänstermarxister och högermarxister för att slå ut sina motståndare. 1926 slog Stalin ut Kamenev och Zinovjev med hjälp av högermarxisterna Nikolaj Bucharin och Aleksej Rykov. Särskilt Stalin och Bucharin stödde Lenins NEP-politik, dvs. den nya ekonomiska politiken som gick ut på att tillåta en viss handel för att ge bönderna incitament att odla mer och därmed råda brist på livsmedelsbristen. NEP-politiken var dock misslyckad och det fanns en opinion inom partiet som ansåg att kommunistpartiet hade kompromissat för mycket med marxismen och därför intog Stalin den ståndpunkt som de vänstermarxister han tidigare besegrat. Stalin gick in på en mer militaristisk linje och beordrade militären att gå ut på landsbygden och med tvång och våld söka efter och rekvirera livsmedel. Stalin anklagade bönderna, vanligtvis kallade kulakerna, för att de hamstrade livsmedel i avvaktan på högre priser. Varken NEP eller Stalins våldsmetoder fungerade.
Att Stalin kunde behålla makten så länge (fr. 1924 till sin död 1953) som han gjorde beror främst på Stalins hårda metoder – utrensningar, tortyr, förföljelse, medvetet framkallad hungersnöd, deporteringar och terror mm. Inte ens Stalins närmaste medarbetare kunde känna sig säkra. Det gick till och med så långt att Stalin kunde ha förlorat mot Tyskland under andra världskriget på grund av de många utrensningarna som han genomförde inom militären.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert