Jag vill gärna veta lite om förhållandet mellan samerna och staten, rennäringen och rovdjursdebatten
Siw Juhlin (11 december 2000)
sivan[snabel-a]mbox304.swipnet.se
Den svenska staten växte ju fram successivt och vi vet inget säkert om hur och när en enhetlig svensk stat bildades. Omkring år 1000 verkar det dock bara finnas en kung över Sverige. Han strävade efter att konsolidera sin ställning norrut och så kallade birkarlar engagerades under medeltiden för att mot provision driva in skatter från lapparna – där det tidigare saknats en statsmakt. Gustav Vasa försökte som på så många andra områden centralisera makten och stärka statens kontroll och esatte birkarlarna med lappfogdar, som var statstjänstemän som drev in skatterna direkt åt staten.
Under Gustav Vasas tid upprättades i de jordbrukande delarna av landet jordeböcker, som blev en grund för senare äganderättsanspråk på marken. Vad gäller marken i de samiska delarna av landet var den ju inte lika intensivt utnyttjad som i södra Sverige och det fanns därför inga klart definierade markrättigheter. Dock uppstod med tiden så kallade lappskatteland, där enskilda samer brukade marken för renskötsel. Marken kunde ärvas och säljas. Men rättigheterna fanns inte registrerade i jordeböckerna.
Kronan (staten) förklarade på 1700-talet att all mark i Sverige som inte hade annan ägare tillhörde staten. Vidare infördes 1886 en renbeteslag, som kollektiviserade samernas tidigare egendomsrätt. Samebyn blev en administrativ enhet, ett slags kollektiv som ägde – eller åtminstone disponerade – samebyns mark för renskötsel. Samebyn underställdes en statlig administration som kallades “lappväsendet”, där statliga ämbetsmän skulle kontrollera näringen. Det var alltså en socialistisk planekonomi av sämsta slag, där äganderätten till marken inte gick att överföra på vanligt sätt, eftersom samebyns mark ägdes av det kollektiv som byn utgjorde.
När samerna under 1960-talet samlade sig för att göra sina markanspråk gällande enligt sedvanerätten – den juridiska termen är “urminnes hävd” – gjorde staten invändningar och de så kallade skattefjällen ansågs av staten vara statsägd mark. Saken behandlades i domstol och efter femton års processande gav Högsta Domstolen staten rätt. Det innebar i praktiken att den skatteläggning av vissa fjällområden som tidigare genomförts aldrig ansågs ha ägt rum (de som betalade skatten skulle bara ha vetat…), för i andra delar av Sverige var just skatteläggning det sätt som privat äganderätt till marken uppstod.
Under början av 1900-talet utnyttjade staten sin rätt till “all mark” för att dela ut jordbruksmark i fjälltrakterna till nybyggare från Sydsverige (tanken var att få dem att kolonisera det outnyttjade norra Sverige istället för att emigrera till Amerika). Nybyggarna fick generösa bidrag för att odla upp mark, som idag knappast kan ge någon en rimlig försörjning. Markutdelningen gick emellertid ytterligare ut över samernas rättigheter.
Idag är fortfarande samebyn administrativ grundenhet inom rennäringen, även om det statliga lappväsendet avskaffats. Samebyn är ett mellanting mellan en kommun och ett kooperativ. Sättet att organisera verksamheten har knappast gynnat den ekonomiska utvecklingen och idag lever samerna i huvudsak på statliga bidrag. Bara ungefär 10 procent av rennäringens intäkter kommer från avyttrade produkter (främst kött), medan 90 procent består av olika statliga subventioner. Den kollektivisering som staten påtvingade samerna i slutet av 1800-talet, kombinerat med stölden av samernas mark, har lett till att rennäringen idag är en kapitalintensiv stordriftsekonomi med helikoptrar, flygplan och andra tunga investeringar. Förutsättningarna för en lönsam småskalig rennäring har försvunnit, och därmed chanserna att försörja sig på rennäringen utan subventioner.
Vad gäller rovdjursfrågan är samerna normalt känslomässigt starkt engagerade för rovdjursjakt. Rent ekonomiskt är dock rovdjurens existens en fördel för samerna, eftersom generösa statliga bidrag utgår för rivna tamrenar.