Nationalsocialismen i Sverige

Från 1930-talets förkrigsperiod till 1940-talets världskrigsperiod och vidare till 1950-talets efterkrigsperiod var många svenskar inom eliten och bland medborgare nazianstrukna. Dåvarande Centerpartiet Bondeförbundet skrev till exempel om rasrenlighet i sitt partiprogram 1933. Andra partier hade också likvärdiga formuleringar i sina program. Få politiker protesterade mot införandet av tvångssteriliseringar 1934 och den som låg bakom denna lagstiftning var en socialdemokrat. Lagutskottet skrev följande om lagen: ”Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en börda i mer än ett hänseende…”.

Makarna Myrdal (Gunnar och Alva, som bägge blev ministrar i socialdemokratiska regeringar) skrev också om rasrenlighet i boken ”Kris i befolkningsfrågan”: ”Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag”. Samtidigt ska man komma ihåg att nazistpartier fick ganska få röster i riksdagsvalen, inte mer än 1 %. Inget parti kom någonsin in i riksdagen. Men trots det har nazister suttit i svensk riksdag då medlemmar i Högerpartiet och tillika  ledamöter i riksdagen valde att hoppa av och bli medlemmar i nazistpartiet SNF, utan att de sade upp sina mandat. Vidare övergick de så kallade Kilboms-kommunisterna till att representera Socialistiska Partiet, ett parti som stödde Tyskland och även den vägen fick den svenska Riksdagen nazistiska ledamöter. Nazismens höjdpunkt anses vara 1930-1936.

Men det fanns också debattörer såsom Torgny Segerstedt (1876-1945), religionshistoriker och redaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som stod emot vindarna från Nazityskland. Till saken hör också att man kan dela upp de svenska nazisympatisörerna i tre grupper; 1. Övertygade ideologer såsom Per Engdal som ledde ”Nysvenska rörelsen och Sveriges Fascistiska Kamporganisation” (1926-1930) och Sven Olov Lindholm som uteslöts ur partiet Svenska Nationalsocialistiska partiet (SNSP) 1933 och bildade Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP), 2. Medlöpare som var rädda för ockupation från Tyskland och som inte drog sig för att attackera de som kritiserade nazismen (Segerstedt fick bära pistol för att skydda sitt liv), och 3. Antikommunister som förblindades i sitt hat mot kommunismen misslyckades att se den jämbördiga ondskan inom nazismen. 

Grupperingar såsom SNSP under ledning av Birger Furugård var mer högerinriktade och NSAP under ledning av Sven Olov Lindholm var mer vänsterinriktade. Mellan 1920- och 1950-talet fanns det 100 olika rivaliserande nationalsocialistpartier. Det var enbart under 1930-1933 som en viss konsolidering pågick. Den dåliga organiseringen och det låga antalet judar i Sverige under den tidsperioden (6 500 i början av 1930-talet) kan vara troliga förklaringar till att nazismen aldrig fick någon större utbredning i Sverige. Andra förklaringar är att gränsmotsättningarna mellan grannländerna i Norden var få, att befolkningen var homogen, att sociala reformer under 1930-talet minskade fattigdomen, att kyrkan i Sverige hade haft en tradition av att vara opolitisk och inte ha några starka bindningar till konservativa parlamentsledamöter. 

Idag existerar knappt nationalsocialismen, varken i Sverige eller i världen. Det parti som fortfarande existerar och som fortfarande ställer upp i vissa lokala val är Nationalsocialistisk front (NSF). De är också kända för uniformerade demonstrationer och flygbladsutdelningar. 

Partiet är mest inriktad på att hålla den ”svenska rasen” eller den ”nordiska rasen” ren och vill helst inte bry sig om vad som hände för ungefär 60-70 år sedan, dvs. förintelsen. Många inom Nationalsocialistisk front förnekar förintelsen men som organisation vill inte partiet ta ställning i den frågan. På programmet står bland annat repatriering av alla utomeuropeiska invandrare, skattesänkningar för genetiskt friska barnfamiljer med många barn, avskaffad parlamentarism, införandet av en svensk valuta som är oberoende av omvärlden, nationell självförsörjning, återinförande av ekologiskt småjordbruk, förstatligande av bland annat gruvor, kraftverk och banker samt obligatorisk undervisning i skolan om rasbiologi. 

Nationalism är inte nationalsocialism. Om du vill veta mer om nationalismen kan du läsa om det här: Frågor och svar

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert