Hur ser de tre stora ideologierna socialismen, konservatismen och liberalism på marknaden och den politiska styrningen av marknadsmekanismen?
Catrin Karlsson (21 oktober 1999)
catrin[snabel-a]lla.nu
Enklast att besvara är liberalismen, vars framväxt är nära förbunden med framväxten av den moderna synen på marknadsekonomin och den nationalekonomiska vetenskapen. Skotten Adam Smith betraktas allmänt som den nationalekonomiska vetenskapens fader, marknadsekonomins ideologiska fanbärare och den moderna liberalismens skapare. Smiths berömda bok Wealth of Nations/Nationernas Välstånd utkom 1776. Där förespråkade han en oreglerad ekonomi, i skarp kontrast mot dåtidens så kallade merkantilistiska system. Smith ville göra rent hus med alla regleringar och tillståndskrav samt med de för den internationella handeln så skadliga tullarna (Smith arbetade själv en tid som generalkommissarie vid tullverket i Skottland). Han menade att “den osynliga handen” (marknadsmekanismen) styrde den ekonomiska utvecklingen framåt – om den fick möjlighet att verka utan regleringar.
Smiths tänkande fick ett starkt politiskt genomslag under 1800-talet, inte minst i Storbritannien. Men segern var inte lättvunnen. I de flesta länderna fördes under seklet en kamp mellan frihandelsvänner och tullanhängare, så även i Sverige. Tullvännerna, som var för en statligt styrd satsning på inhemsk ekonomisk utveckling, var nära lierade med de konservativa krafterna i samhället. Inte minst gällde detta inom jordbruksnäringen. Den framväxande industrins företrädare kännetecknades allmänt av ett mer liberalt och internationellt synsätt. De konservativa krafterna på 1800-talet arbetade alltså för en reglerad ekonomi, där det skulle krävas tillstånd för att driva näringar och där staten skulle ha ett stort inflytande. I Sverige förlorade de två avgörande “slag”, 1846 när skråväsendet avskaffades och 1864 när näringsfrihet infördes – vem som ville fick starta ett företag, utan att begära statens tillstånd. Under senare delen av 1800-talet begränsades även tullnivåerna och Sverige blev ett alltmer ekonomiskt liberaliserat land. Detta ledde till en snabb ekonomisk tillväxt och under perioden 1870-1970 hade Sverige världens näst Japan snabbaste ekonomiska tillväxt. I och med de liberala tankegångarnas totala seger började konservatismens företrädare ändra uppfattning och idag är de som kallar sig konservativa i allmänhet starka anhängare av ett liberalt ekonomiskt system med marknadsmekanismen som grundbult i systemet.
Det förtjänar att nämnas att den man som mer än andra personifierat det som kallas den “konservativa ideologin”, irländaren Edmund Burke var anhängare av en fri marknadsekonomi. Han satt i brittiska parlamentet för whig-partiet som arbetade både för lägre tullar och för koloniernas frigörelse. Burke engagerade sig således både för USAs och Indiens frigörelse från Storbritannien. USAs frigörelse fick han själv uppleva, Indiens kom ungefär 150 år efter hansd död. Dåp var landets ekonomi förstört av brittisk regleringssocialism och där behövdes genomgripande marknadsekonomiska reformer, något som inte blev möjligt förrän under 1990-talet.
Om liberalismen genom historien entydigt varit för marknadsekonomin och konservatismen svängt från motstånd till förespråkande av marknadsekonomi har socialismen genom tiderna varit en konsekvent motståndare till marknadsekonomin, även om de partier som kallat sig socialdemokratiska ofta haft en mer pragmatisk syn på frågan.
Karl Marx teorier för hur ekonomin fungerar tar till sina grundläggande idéer inte ställning till marknadsmekanismen som sådan. Men den så kallade värdeläran tar avstånd från marknadens mest grundläggande mekanism: att priset på en vara grundas på samspelet mellan utbud och efterfrågan. Marx menade att värdet på en vara berodde på hur mycket arbete som lades ner på tillverkningen. Om man arbetade mycket för att framställa något som ingen var intresserad var det likafullt något värdefullt, eftersom det gått åt så mycket arbete. I marknadsekonomiskt tänkande saknar en sådan produkt helt värde. Marknadsmekanismen bnygger ju på den frivilliga överenskommelsen mellan säljare och köpare. Och en frivillig överenskommelse kan bara bygga på just samspelet mellan utbud och efterfrågan. Därför måste den som vill genomdriva den marxistiska synen på produktionen hitta på något annat system än marknadsmekanismen för att styra ekonomin. Det har i praktiken blivit planhushållningen, där staten eller någon annan central makthavare med plandirektiv fastställer vad som ska tillverkas och vilka resurser som ska tilldelas för den tillverkningen. Följden av ett sådant system blir svår misshushållning med samhällets begränsade resurser och stora svårigheter för nytänkande och innovationer att växa fram. En rent socialistisk ideologi på marxistisk grund är alltså omöjlig att förena med marknadsekonomi.
Dock finns det icke-marxistiska socialister, där man vill ge stort utrymme för offentligt ägda företag utan att för den skull köpa Marx felaktiga värdelära. I sådana samhällen kan man försöka förena marknadsekonomiskt tänkande med statliga regleringar, som dock inte är så omfattande som i ett rent marxistiskt system. Det är väl snarast den typen av mjukare socialism, dvs socialism med betydnade inslag av marknadstänkande, som tyill exempel den nuvarande svenska regeringen står för. Men de renläriga partimedlemmarna vill gärna att staten ska lägga under sig mer av styrmöjligheter. Och när det gäller områden som av tradition styrts av den offentliga sektorn, som skolor och sjukvård, kan tänkandet kortslutas helt när socialdemokrater ska uttala sig om en utveckling mot marknadsekonomi på dessa områden. Det kan till exempel heta att det inte är acceptabelt att tjäna pengar på sjuka människor, medan det märkligt nog är helt OK att betala lön till läkare och sjuksköterskor. Däremot skulle det inte vara OK att betala någon för att organisera sjukvården mer effektivt än vad som är fallet idag. Dessutom är det väl inte på sjuka människor en effektiv sjukvård tjänar pengar, utan på att göra sjuka människor friska. En viktig funktion i samhället, som det inte borde vara rimligt att överlåta åt en förstenad och slösaktig offentlig sektor att sköta. Det finns ju ännu viktigare samhällsfunktioner, som produktionen av mat, som är i stort sett helt och hållet marknadsstyrda. Och det är sälklan någon som klagar på matproduktionen, medan det ofta finns klagomål på sjukvården.