Skulle ni kunna berätta lite om hur människors (som sitter i fängelser eller på nån anstalt) återanpassning tillbaka till samhället går till?
Lolav, Jönköping (7 september 2004)
lolav_86[snabel-a]hotmail.com
Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) ger råd om hur brott ska förebyggas (vilket namnet visar väldigt tydligt), därför utgår jag främst från BRÅ i mitt svar. Enligt utredarna Jan Andersson och Stina Holmberg på BRÅ har Sverige jämfört med andra länder en godkänd återanpassning av brottslingar till det svenska samhället. Enligt andra klarar sig Kanada bättre än Sverige men BRÅ påpekar att Sverige och Kanada använder olika metoder att föra statistik, varför det inte går att jämföra länderna emellan. Det som är viktigt enligt utredarna är kompetent och engagerad personal, att de intagna har tillgång till sysselsättning och vård samt att det finns en bra eftervård som hjälper de som har avtjänat sitt straff.
Ett konkret exempel på eftervård är förslaget om kamratstöd. I Stockholm har föreningen KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) bildats av före detta kriminella och missbrukare med syftet att erbjuda stöd och hjälp till andra frigivna fångar. En av styrelsemedlemmarna i föreningen talar om det goda exemplets makt: ”Kan den där jävla gamla pundaren klara det, så ska väl jag också kunna.” Föreningen KRIS anser att gemenskap och meningsfull fritid är viktigt för att inte återfalla i kriminalitet. Det behövs en mening med livet för att orka leva hederligt.
En kritik som KRIS riktar mot dagens anstalter är att de inte förbereder de intagna för livet utanför. På anstalten har den intagne ett eget rum som han/hon inte betalar någon hyra för, en tv på rummet, tillgång till Internet, gratis sjukvård och medicin. Alla pengar som tjänas kan slösas bort på cigaretter och godis. Den intagne passiviseras. När den intagne släpps ut till friheten är villkoren helt annorlunda. Det kan vara svårt att få jobb och kronofogden knackar på dörren (de flesta fångarna är skyldiga sina offer stora summor i skadestånd) osv. Livet i frihet är alltså mer krävande och ensamt än livet på anstalten. Livet på fängelserna är ett lyxliv, vilket inte är till fördel för de intagna (och inte för någon annan heller). Förslag till förbättringar är yrkesskoleutbildning inne på anstalterna, marknadsmässiga löner för utfört arbete samt att de intagna ska betala mer för hyra, mat och läkarvård.
Andra förslag som lagts fram är att kriminella ska rehabiliteras på landsbygden och arbeta hos någon bonde (som förr i tiden), att de intagna ska behandlas mer som individer (Peter Althin, KD) och att insatserna främst ska riktas mot förstagångsförbrytare.
Enligt förre generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen Bertel Österdahl, som skrivit en bok om kriminalvården i Sverige, har vårdarna på våra anstalter ställts inför högre krav och förbättrat sin kompetens jämfört med gångna tiders vakter, vilket motsägs mycket av de rymningar som skett nyligen. Det som har förbättrats, enligt Österdahl, är att varje intagen har fått en kontaktman som tillsammans med den intagne ska utarbeta en handlingsplan för fängelsetiden så att återanpassningen till samhället främjas. Attityden har också förbättrats gentemot de intagna.
Ytterligare förbättringar i rehabiliteringen är de alternativ till fängelse som växt fram såsom den elektroniska övervakningen, dvs. fotbojan. Fängelsestraff i upp till tre månader kan nu avtjänas med fotboja.
Jerzy Sarnecki som är professor i kriminologi ger en mer pessimistisk bild av rehabiliteringen i Sverige då han i en debatt menade att det är naivt att tro att den behandling kriminalvården erbjuder ger någon som helst effekt.
Statistiken visar att 50 % av de som döms till fängelse har suttit inne tidigare.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert