Alla känner till dom stora konservativa ideologerna, Burke, Hegel, Disraeli m.m. Men vilka är konservatismens små men endå intressanta ideologer, och har svensk konservatism några ideologer utom Kjellén och Heckscher?
Simon Westberg, Örebro (31 december 2000)
simon.westberg[snabel-a]kdu.se
Vem är “ideolog” och vem är “konservativ”?
Den liberale publicisten (chefredaktör för Dagens Nyheter) skrev 1939 en bok med titeln “De konservativa idéerna” – som kom ut i nyutgåva 1966. Det skall understrykas att Tingstens bok närmast är en pamflett mot konservatismen, men samtidigt en kunskapskälla av mått. Han ger egna kapitel till – utöver dem Du nämnde – Joseph de Maistre och Louis Gabriel de Bonald. Ingen av dem skulle väl vi vilja räkna till de konservativa tänkarna. Vidare får “de kontrarevolutionära idéerna i Tyskland” ett kapitel, (Adam Müller, Karl von Savigny, Hegel, Carl Ludwig von Haller och Johann Gottlieb Fichte). Socialkonservatismen representeras i boken av bland andra Sismondi och Friedrich Stahl. Disraeli får dela kapitel med Thomas Carlyle. Charles Maurras omnämns i föga smickrande sammanhang. Hugh Cecil i lite bättre.
Under efterkrigstiden har konservativt tänkande varit särskilt aktivt i USA. Där kan namn som Richard Weaver (Ideas have Consequences), Clinton Rossiter (Conservatism in America) och Russel Kirk nämnas. Presidentkandidaten för republikanerna 1964, senatorn Barry M. Goldwater, anses också allmänt ha varit en skärpt konservativ tänkare – hans främsta skrift är The Conscience of a Conservative, som även utgetts i svensk översättning. I Storbritannien var Quentin Hogg känd som konservativ ideolog. Den amerikanska nykonservatismen behandlas för övrigt i en bok av Bertil Häggman och Cleas G. Ryn, Nykonservatismen i USA, som kom ut 1971.
Av senare svenska tiders konservativa tänkare skulle vi särskilt vilja nämna Tage Lindbom som gett ut ett stort antal skrifter och författaren Lars Gustafsson – som dock själv brukar kalla sig liberal, men enligt vår uppfattning har en klart konservativ framtoning.