Vilket av länderna har störst ansvar för det Kalla Kriget, och hur uppkom kriget? Varför tog kriget slut? Var det någon som egentligen vann? Trots att Kalla Kriget är slut finns det vissa som talar om en period av en Kall Fred istället. Vad menar de med det? Svaret ska gärna vara så ingående som möjligt.
Natalie Majerski (3 oktober 1998)
tommaj[snabel-a]algonet.se
Det går naturligtvis att diskutera vad som egentligen avses med det kalla kriget. Men med rimliga definitioner skulle det kalla kriget kunna sägas ha pågått mellan den 5 mars 1946 och den 26 december 1991. Det behöver inte råda någon tvekan om vem som var huvudansvarig för “det kalla kriget”: Hans namn var Josef Stalin.
I början av Andra världskriget stod Storbritannien och Frankrike i stort sett ensamma mot det nationalsocialistiska Tyskland. Frankrike föll och bara Storbritannien fanns kvar. Stalin och Hitler var såta allierade. Efter Hitlers anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 bytte Sovjet sida. Och i december 1941 anslöt sig USA till samma sida i kriget. Det var en mycket udda allians, två av världens främsta demokratier i allians med en av seklets mest barbariska diktaturer.
Efter flera års krig var Tyskland krossat och världen fick fred. Men världen fick inte frihet. Stalin såg möjligheten att göra landvinningar för Sovjetunionen. Estland, Lettland och Litauen försvann som självständiga stater. Stora delar av Polen och halva Ostpreussen införlivades med Sovjetunionen. Det gällde även delar av Finland, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien. Övriga stater i Öst- och Centraleuropa förvandlades en efter en till sovjetiska satelliter. Jugoslavien 1945. Ungern, Bulgarien och Rumänien 1946. Polen 1947. Metoden var densamma nästan överallt. Eftersom Sovjet under senare delen av kriget hade slagits mot nationalsocialisterna fick de lokala kommunistpartierna ett visst folkligt stöd – kanske 10-20 procent av rösterna i de val som hölls. Men även om icke-kommunistiska partier hade en förkrossande majoritet kontrollerades länderna fortfarande av sovjetiska ockupationstrupper. Obekväma politiska motståndare arresterades och sköts (eller som med den tjeckoslovakiske utrikesministern Jan Masaryk, kastades ut ur fönstret på utrikesdepartementet, det var dock inte förrän 1948). Kommunisterna skaffade sig överallt en ministerpost, inrikesministeriet, vilket innebar att polisen kunde kontrolleras. I land efter land manövrerades därefter de demokratiska krafterna ut med hjälp av sovjetiska ockupationstrupper och en polismakt kontrollerad av polisen.
Det var den utvecklingen som Winston Churchill såg när han i ett berömt tal i Fulton i Missouri den 5 mars 1946 talade om att en järnridå sänkts från Stettin till Trieste. Churchill manade till motstånd och Västmakterna bildade försvarsalliansen NATO 1949.
Sovjet fortsatte sin offensiv, man försökte ta över Grekland, som drabbades av inbördeskrig 1947. Under 1948 genomfördes en kupp i Tjeckoslovakien, genom vilken även Tjeckoslovakien föll bakom järnridån.En liknande kupp planerades också 1948 i Finland. Men den finske kommunist som skulle ha stått i ledningen, inrikesministern Yrjö Leino, hoppade av. Han kom på att hans lojalitet stod mer till Finland än till Stalin. Offensiva operationer från Sovjets sida förekom under de första efterkrigsåren också i Irak och Iran.
Sovjet flyttade på punkt efter punkt fram sina positioner. Men när Sovjet försökte ta över Väst-Berlin genom att blockera stadens tillfartsvägar (1948) satte Väst hårt mot hårt och startade en luftbro som försåg mångmiljonstaden med alla förnödenheter via luften.
Här var det “varma kriget” nära, men det bröt aldrig ut. Demokratierna stod mot Stalins diktatur, men det blev aldrig någon militär konfrontation.
Under åren närmast efter Andra världskriget beslöt USA att sätta in en massiv ekonomisk hjälpinsats till det av kriget sönderslagna Europa. Programmet fick sitt namn efter den amerikanske utrikesministern Marshall. Marshallhjälpen erbjöds utan villkor till alla länder i Europa, men Sovjet såg till att alla dess satellitstater tvingades tacka nej.
Under de kommande decennierna ställdes USA och dess allierade mot Sovjet i område efter område. Men många konfrontationer sköttes genom ombud. Till exempel på Kuba, i Angola, i Malaysia. I andra konflikter var enbart den ena parten aktivt involverad, medan den andra parten backade upp ombud. Vietnam, Afghanistan och Kuba för att ta några exempel.
I Koreakriget ställdes Sydkorea mot Nordkorea och FN mot Kommunist-Kina. Men bakom FN stod USA (Sovjet hade bojkottat FNs säkerhetsråd och därför hade säkerhetsrådet kunnat rösta igenom fullt stöd till Sydkorea). Och bakom Kina stod Sovjetunionen.
Signifikativt för det kalla kriget var alltså att USA stod mot Sovjet, men att de två aldrig möttes i öppen militär konfrontation, eftersom bägge parter insåg att alla skulle förlora på en sådan. Däremot slog bägge sidor vakt om sin intressesfär och försökte i mån av möjlighet smyga sig in på motsidans planhalva.
Den viktiga skillnaden var här att Sovjetunionen var en diktatur som inte tvekade att tillämpa våld och förtryck, medan USA var en demokrati, där offensiven oftast sköttes genom stöd till folk att bygga upp egna demokratiska institutioner.
Nästan alla militära konflikter under efterkrigstiden har haft något inslag av “kalla kriget” över sig. Undantagen är få, men några finns, till exempel kriget om Falklands-öarna mellan Argentina och Storbritannien. Och i Mellersta Östern har grundläggande konflikter förorsakat krig, som emellertid mer eller mindre har inordnats i det kalla krigets mönster.
De ekonomiska framgångarna i de västerländska marknadsekonomierna ökade gapet till de stela planekonomierna i Öst. Östsidan mötte detta genom att satsa en allt större del av sina resurser på militären. Men när andelen var uppe i 20-30 procent (jämfört med västsidans 5 procent) kunde man inte följa med Ronald Reagans Strategiska Försvarsinitiativ (populärt kallat “Stjärnornas Krig”), ett defensivt system som skulle stoppa sovjetiska robotar innan de nått USA. Varken ekonomisk eller teknologisk nivå tillät Sovjet att svara och Ronald Reagan var därmed den som framgångsrikt satte stopp för det Kalla Kriget. Det blev närmast en formell avslutning när Gorbatjov avgick den 25 december 1991 och Sovjetunionen dagen därpå upplöstes.
Skurken är alltså Josef Stalin.
Och hjälten nummer 1 Ronald Reagan.
Om andra hjältar i det kalla kriget går det att läsa i tidskriften Contras artikelserie, som hittills innehållit ett dussintal avsnitt.