Den materialistiska historieuppfattningen

Enligt Karl Marx och Friedrich Engels ideologi och lära fanns det ett mönster i mänsklighetens historia som de lyckats identifiera. Historiens utveckling byggde enligt den synen på dialektiska motsättningar. Denna tanke härstammar från filosofen Hegel som menade att historien är en framåtskridande rörelse med ursprunget i världsanden (eller förnuftet). Allt som finns och utvecklas är en del av denna rörelse vars slutmål är världsandens fullkomnande. Dialektiken handlar om att en tes ställs mot en antites vars motsättningar till slut skapar en syntes, en förening på ett högre plan. Man kan också formulera det som att varat är tesen och att antitesen handlar om att befria varat från dess egenskaper vilket leder till att varat slår över till sin motsats. Syntesen kan ersättas med orden blivandet och varandet. Historien utvecklas hela tiden till högre stadier. Till skillnad från Hegel var dock Marx materialist och inte idealist.

Feuerbach är en annan filosof som inspirerade Marx och Engels. Han var naturalist och realistisk humanist som utgick från att det objektiva varat är naturen och den mänskliga historien. Det första varat var naturen och det andra varat var tänkandet. Medvetandet utgick från själva existensen där materian ställs främst och där mänskliga aktiviteter ställs därefter. Feuerbachs idéer bygger på en människosyn där människan är passiv och styrs av yttre faktorer. Marx tillförde en viss dynamik i Feuerbachs materialism genom att betrakta människan som ett kraftcentrum eller varandet i centrum av tillvaron. Människan kunde förändra sig själv genom att manipulera de yttre faktorerna, den yttre miljön. Med andra ord styrs människor av sin miljö, men mer upplysta människor kan förändra miljön och därmed människorna.

Marx tillämpade Hegels dialektik på mänsklighetens historia. Marx utgick från att mänskligheten härstammade från ett ursamhälle där full egendomsgemenskap, dvs. kommunism, rådde. När människan började dela upp marken i revir uppstod privategendomen och därmed också mänsklighetens problem. Den första fasen i Marx lära om historieutvecklingen är slavsamhället där motsättningarna mellan slavägarna och slavarna blev så pass stora att slavarna gjorde revolution mot sina förtryckare. Jämför Hegels dialektiska utveckling där en tes och en antites bildar en syntes. Historien genomgick en kvalitativ förändring och kom upp på ett högre stadium. Enligt Marx var detta förhöjda stadium feodalsamhället där motsättningen mellan feodalherren och de livegna till slut blev så stora att de livegna gjorde revolution mot sina herrar. Därefter uppstod kapitalismen som enligt marxistisk lära var en förutsättning för att uppnå kommunismen. I det kapitalistiska samhället stod motsättningarna mellan kapitalisterna (bourgeoisien) och arbetarna (proletärerna) och det var bara en tidsfråga innan arbetarna skulle få nog och revoltera mot sina förtryckare. Efter detta stadium skulle socialismen uppstå där proletariatets diktatur skulle eftersträva egendomsgemenskap och det klasslösa samhället. Det sista stadiet, kommunismen, skulle uppnås genom att staten skulle vittra bort. Marx historiesyn var med andra ord väldigt lagbunden och nära på deterministisk.

Basen för samhället och historieutvecklingen är i denna lära ekonomin och teknologin. De stora motsättningar som uppstår i de stadier som jag tidigare skrivit om bygger på vilka grupper det är som äger produktionsmedlen, dvs. arbetsobjekt (råvaror och komplementvaror) och arbetsinstrument (maskiner och inventarier). I det slutgiltiga stadiet, kommunismen, äger alla människor produktionsmedlen tillsammans. Alla motsättningar har upplösts och därmed också klasserna i samhället. Ingen grupp i samhället kan då exploatera andra grupper genom att betala ut mindre i lön än värdet av det arbetarna har skapat. Med andra ord kommer det inte existera någon vinst (profit). Produktionsmedlen eller det fasta kapitalet kan inte i sig självt skapa något av värde utan det är arbetskraften eller det rörliga kapitalet som skapar värdet i produkterna. Produktionsmedlen och arbetskraften skapar tillsammans produktivkrafterna som skiljer sig åt mellan de olika stadierna i Marx lära.

Det finns många problem med Marx och Engels lära. Några exempel är att kapitalismen inte har visat sig ha burit på sin egen undergång såsom Marx profeterade. Marx kunde inte heller förklara hur och varför alla motsättningar skulle upplösas i det kommunistiska stadiet. Hegel kunde ju hänvisa till något andeväsen men Marx var ateist och materialist och kunde därför inte göra samma hänvisning. Så vad var det då som styrde utvecklingen till detta ”paradis” på jorden som Marx trodde sig kunna se? Ett tredje problem är att Marx inte kunde beskriva hur det kommunistiska samhället skulle se ut och vara organiserat.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert