Cicero, Platon, Aristotoles, alla tre är från antiken, med vad är de största skillnaderna mellan dem? Framförallt vill jag veta skillnaderna i synen på stat och medborgarskap, statens styre.
Sara Berg, Sundsvall (22 mars 2004)
sabe0203[snabel-a]student.mh.se
Platon levde 427 f.Kr. till 347 f.Kr., dvs. under antiken. Han inspirerades mycket av sin läromästare Sokrates, som Platon ofta använde i sina dialoger. Aristoteles som var Platons lärjunge levde 384 f.Kr. till 322 f.Kr. Cicero inspirerades mycket av Platon och Aristoteles och levde från 106 f.Kr. till 43 f.Kr. Han var en romare som innehade viktiga ämbeten inom romarriket.
Det vägledande för Platon var att den bäste eller de bästa ska styra med hjälp av sina insikter. De som har dessa insikter är, enligt Platon, filosoferna som är en av två inriktningar bland väktarna. Väktarna är de som i Platons idealstat ska styra samhället. Väktarnas två uppgifter är att via insikt styra samhället samt försvara staten från inre och yttre hot. De förnuftigaste väktarna ska stå för styrandet och de mest modiga väktarna ska stå för försvaret. Den atenska demokratin som rådde under denna tid med bland annat folkdomstolar fann inte mycket nåd hos Platon.
Platon ansåg att visdom och insikt uppnås via idéernas värld och inte i sinnevärlden. Det allra högsta är godhetens idé och det är efter dessa principer som staten ska styras. Därför ansåg Platon att lagar kan vara användbara men att de aldrig får gå före ledarens/ledarnas insikter. Platon gör här en jämförelse med läkare som inte kan följa fastslagna lagar utan måste agera efter sina insikter för att rädda sin patient.
Platon delade in samhället i olika klasser baserad på funktionen i samhället. Väktare är, som jag tidigare nämnt, de som ska styra samhället. Näringsidkarna (hantverkare och köpmän m m) är de som ska stå för materialismen och skapandet i samhället. Den tredje kategorin är slavar. Platon var alltså för en någorlunda fri ekonomi bland näringsidkarna förutsatt att inkomstskillnaderna inte blev alltför stora. Staten ska i Platons idealstat ansvara för det mesta i samhället såsom reproduktion av väktare samt barnomsorg. Platon hade en vision om jämlikhet som gick ut på att om ingen vet vilka som är deras föräldrar respektive barn kommer ingen veta vem man möter på vägen och därmed kommer väktarna att behandla alla lika och rättvist.
Till skillnad från Platon var Aristoteles en empiriker som ansåg att observation är bättre än att som Platons filosofer vända sig inåt för att söka efter det högsta i idévärlden. Aristoteles betonade förnuftet i frågan om statsstyret. Statsmannens uppgift är att möjliggöra ett fullkomligt och självtillräckligt liv via studier. Aristoteles var mer inriktad på en lagstyrd stat än vad Platon var. En annan skillnad är att Aristoteles inte var lika inriktad på att införa ett så auktoritärt samhälle som Platon var. En ytterligare skillnad är att Platon krävde egendomsgemenskap för de som styrde samhället, medan Aristoteles ansåg privategendomen vara viktig för valfrihetens skull. Medan Platon ville utrota måttlösheten ville Aristoteles ha kvar frestelserna i samhället så att människors måttfullhet verkligen sattes på prov.
Platon och Aristoteles var överens om att staten har uppstått spontant ur mindre sammanslutningar såsom familjen och stammen. Staten behövs, enligt Platon, för att människor har behov av varandras hjälp. Inom staten sker en långtgående specialisering som bygger på en utpräglad kontrollstat (eller om man så vill en polisstat). Aristoteles höll med Platon om statens uppkomst men skilde sig i frågan om politiken där Aristoteles ansåg att det inte är ett expertuppdrag utan en angelägenhet för alla fria medborgare.
Cicero ansåg i sin tur att människor har ett behov av att leva i flock och att staten behövs för att skapa en helhet i människans liv. Cicero (som var mycket inspirerad av Platons sätt att skriva böcker, dvs. i dialogform) ansåg i likhet med Platon att varje medborgare har en plikt att ställa sin förmåga till samhällets förfogande genom politisk verksamhet.
Cicero var dock väldigt jordnära och var skeptisk mot spekulationer som inte testats i verkligheten. På det sättet står Cicero närmare Aristoteles än Platon. Cicero var skeptisk mot Platons statsbildning eftersom den enligt Cicero är orealistisk.
Definitionen av medborgare är viktigt att ha klart för sig för att förstå de antika filosoferna. Både Platon och Aristoteles betraktade greker som medborgare. Inflyttare, slavar och kvinnor var inte medborgare. Platon nämnde inte slavar så mycket utan utgick från att det slaveri som fanns då var riktigt. Aristoteles gick mer in på att försvara slaveriet genom att utgå från att slaven av naturen var slav. Cicero hade heller inga större invändningar mot slaveriet men hade ett annat resonemang. Alla människor är innerst inne lika mycket värda. Cicero ansåg dock att vissa folk är bättre lämpade att styra och att det ligger i slavarnas intresse att underordna sig.
Cicero hade trots detta en bredare definition av medborgare. I Ciceros tankevärld är människor medborgare i universum och inte på ett bestämt geografiskt ställe. Denna skillnad gentemot de grekiska filosoferna kan bero på att Platon och Aristoteles utgick från den lilla stadsstaten medan Cicero som levde i det stora romarriket vurmade mer för den stora staten. Politiska institutioner ska därför, enligt Cicero, återspegla eviga och universella principer för rätt och fel. Denna syn på statens funktion finns även hos Platon och Aristoteles.
Cicero uppskattade de romerska lagarna och ansåg att dessa lagar sammanfaller med den naturliga lagen. Enligt Cicero måste samhällets lagar överensstämma med de naturliga lagarna. Dessa idéer härstammar från stoikerna som främst pläderade för måttfullhet och pliktmedvetenhet. Den naturliga lagen är enligt detta tänkande någonting människor kan komma fram till genom sitt förnuft. Det är inte bara filosoferna som kan inse vad som är rätt och fel. Även den mest simpla bonden rodnar över skändligheter mot naturen.
Platon och Aristoteles delade upp statsbildningen i tre statsformer. Den första formen är kungadömet med en ledare. Platon var mer positiv till denna form än vad Aristoteles var eftersom Aristoteles ansåg att ett kungadöme där kungen fungerar som en far till folket riskerar att slå över i tyranni. Den andra statsformen är aristokratin som Platon pläderade mest för. Den tredje statsformen är demokratin, dvs. folkstyret. Den formen var Aristoteles favorit. Förvisso är demokratin, enligt Aristoteles, inte det allra bästa, men det är den form som avviker minst från idealet. Cicero som inspirerats av stoikernas syn på statsbildningar pläderade för ett fjärde alternativ. Det fjärde alternativet är en kombination av alla tre statsformer som jag nämnt ovan.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert