Jag skulle vilja veta mer om den ekonomiska-, sociala och politiska utvecklingen i Centralasien efter murens fall 1989.
Malin Söderlund, Strängnäs (15 september 2000)
liljan_[snabel-a]yahoo.com
Vi tar de fem länderna som brukar räknas till Centralasien var för sig, men först några gemensamma drag. Länderna blev självständiga i och med Sovjetunionens fall 1991, men de gamla ledarna lyckades överallt behålla makten. Med undantag för Kirgisien, där det funnits vissa demokratiska och marknadsekonomiska tendenser, har alla länderna behållit den kommunistiska planhushållningen och så kallade “reformerade” kommunistpartier har monopoliserat makten. Flertalet val har varit hårt styrda och folk har inte haft några demokratiska rättigheter.
Kazachstan är det största landet i Centralasien, både till yta och befolkning. Presidentval hölls 1999 och i det fick Nursultan Nazarbajev, den gamle kommunistledaren, 82 procent av rösterna. Oppositionsledaren Akezjan Kazjageldin fick dock inte ens ställa upp i valet, som fördömdes som odemokratiskt av den Europeiska Säkerhetskonferensens observatörer. Landet har en betydande oljeindustri och klarar sig därför ekonomiskt något bättre än grannländerna. Några blygsamma försök till privatiseringar och marknadsreformer gjordes efter Sovjets fall, men de stannade upp och allt återgick till det gamla igen. Dock har man på den allra senaste tiden försökt liberalisera ekonomin något. men fortfarande måste landet betraktas som en statskontrollerad planekonomi. Nästan hälften av befolkningen var vid självständigheten ryssar, men många har nu flyttat till Ryssland och ryssarna befinner sig nu i klar minoritet och är klart pressade i det muslimska landet, som ogärna ser kristna ryssar på inflytelserika poster. Däremot har man utvecklat kontakterna med Turkiet.
Uzbekistan är främst ett jordbruksland. På sovjettiden hade man bestämt att landet skulle stå för bomullsodlingen och stora konstbevattningsprojekt genomfördes. De ekologiska konsekvenserna av dessa har varit förödande, inte minst för Aralsjön och dess omgivningar. Ökenområdena har växt. Kommunisterna sitter kvar vid makten, men under annat namn. De stödde för övrigt helhjärtat de hårda bolsjevikernas misslyckade kuppförsök i Moskva 1991. Planhushållning av den gamla modellen finns fortfarande kvar. Ledningen har ansett att landets stora naturgasrikedomar skulle lösa alla problem. Men med planhushållning löser man inga problem. Inte ens om det finns naturgas i marken. I Uzbekistan finns en islamistisk opposition som hämtar inspiration från Turkiet. Den ryska kristna minoriteten har krympt ihop till en bråkdel av sin forna storlek.
Tadzjikistan kännetecknas av total kontroll för det ex-kommunistiska partiet under ledning av Imomalij Rachmonov. Han fick 97 procent i “presidentvalet” 1999… Annars lyckades tadzjikerna i februari 1990 nästan störta kommunistregimen – redan inom ramen för det gamla Sovjetunionen. Ett ingripande från Michail Gorbatjov räddade dock kommunisterna, som dock föll i samband med den misslyckade militärkuppen i Moskva 1991. En antikommunist vid namn Aslonov kom till makten, men han störtades av gammelkommunisterna efter en månad. Rachmon Nabijeb – ledare för kommunistpartiet i Tadzjikistan 1982 till 1986 – blev president. Efter oroligheter och ett kort inbördeskrig 1992 störtades Nabijev och en någorlunda demokratisk regim kom till makten under ledning av Akbarsjo Iskandrov. Om Aslonov hade klarat sig en månad vid makten var Iskandrov bättre. Han fick leda landet i två månader, innan Nabijev åter tog makten i en statskupp. I Tadzjikistan talas persiska och landet har därför nära kontakter med Iran och Afghanistan. Tadzjikistan har varit helt inriktat på jordbruk och landet var den fattigaste republiken i Sovjetunionen. De svåra konflikterna i Afghanistan har spillt över och fundamentalistiska muslimer har fört gerillakrig mot regeringen.
Turkmenistan har rika oljetillgångar (som bland annat den svensk affärsmannen Lars-Erik Magnusson försökt utvinna genom det till Larmag omdöpta Fermenta – men det visade sig vara omöjligt att i slutänden komma överens med de turkmeniska kommunisterna). Men oljan hjälper inte den fattiga befolkningen. Jordbruket är inte mycket bättre – 90 procent av landet är öken. Genomsnittsinkomsten ligger på cirka 150 kronor per månad. Landet kontrolleras sedan 1985 (dvs långt före Sovjetunionens fall) av Saparmurad Nizajov och hans “Demokratiska Partiet” – det enda tillåtna partiet. Narkotikahandel är en betydande näring vid sidan av oljan.och i stort sett bara människor verksamma inom narkotikahanteringen har tagit sig ur den svåraste fattigdomen. Liksom flera av grannländerna har man försökt utveckla förbindelserna med Turkiet.
Kirgisien var länge ett lysande undantag i den mörka bilden av Centralasien. Landet genomförde både demokratiska reformer och marknadsekonomi. Tyvärr drogs landet in i konflikterna i grannländerna, bland annat genom ett omfattande gerillakrig som bedrevs mellan olika klaner i landet. Närheten till Afghanistan har negativt påverkat läget och det finns oro för att extremistiska islamister ska ta över och ytterligare skära ned på de friheter som trots allt finns i Kirgisien. Genom att Kirgisien i motsats till sina grannländer genomfört både en politisk och ekonomisk liberalisering har man inte som dessa drabbats av socialismens ekonomiska förbannelser. Trots att landet saknar olja klarar man sig alltså ganska bra – jämfört med sina grannländer. Men splittringen har varit svår mellan de fundamentalistiska muslimska uzbekerna i söder och de mer sekulariserade kirgiserna i norr. Närheten till Afghanistan har också spillt över och sakta men säkert har Kirgisien hamnat på det sluttande planet utför, i riktning mot samma elände som råder i de fyra andra centralasiatiska staterna.