Hur påverkade Bertil Ohlin politiken?
Ajna Setkic, Sundbyberg, (7 december 2006)
miss_bosnien[snabel-a]hotmail.com
Bertil Ohlin (1899-1979) var politikern och nationalekonomen som främst gjorde sig känd för sina insatser i planhushållningdebatten, sitt deltagande i Stockholmsskolan samt utvecklingen av den socialliberala ideologin i Sverige. Han var professor i Stockholm 1929-1965, partiledare för Folkpartiet 1944-1967 samt handelsminister 1944-1945 i samlingsregeringen under andra världskriget. 1977 fick han Nobelpriset i ekonomi.
1934 skrev han boken ”Fri eller dirigerad ekonomi” där han lade upp riktlinjerna för den socialliberala ideologin som erkände fördelarna med en fri och mindre reglerad ekonomi men som pläderade för omfattande sociala reformer. Dessa statliga reformer skulle finansieras av de omfattande resurser som de fria företagen och andra marknadsaktörer skulle skapa. Detta tolkades som en medelväg mellan Högerpartiets (idag Moderaterna) och Eli Heckschers linje å ena sidan och Socialdemokraternas och Gunnar Myrdals linje å den andra. Den förstnämnda linjen pläderade för en fri marknad kombinerat med en tillbakadragen stat. Den senare linjen pläderade för socialisering av näringslivet samt en hårt reglerad marknad kombinerat med omfattande sociala reformer där staten tar ett stort ansvar för individens välfärd. Planhushållningsdebatten initierades av att Socialdemokraterna föreslog drastiska socialiseringsplaner för att “demokratisera” ekonomin. Några exempel som finns att hitta i Socialdemokraternas efterkrigsprogram är kraven på ett förstatligande av försäkringsväsendet och skoindustrin. Högerpartiet ville däremot ha en relativt oreglerad marknadsekonomi. Bertil Ohlins medelväg utgick från statlig konjunkturpolitik och ramhushållning som betyder att en ekonomi regleras av en ramlagstiftning. Inom denna ramlagstiftning har individerna utrymme för egna initiativ. Ohlin har därmed starkt bidragit till dagens blandekonomi där staten erkänner marknadens positiva effekter, men samtidigt strävar efter att finjustera ekonomin genom ingrepp på marknaden.
Hans främsta bidrag inom nationalekonomin är hans revolutionerande teorier om utrikeshandeln som presenterades i ”Interregional and international trade” (1933). Han utvecklade teorierna om relativa fördelar vilket kom att påverka den fortsatta forskningen inom internationell handel. Teorin som var inspirerad av hans läromästare Eli Heckscher går ut på att länder anpassar sig efter sina produktionsfaktorer. Har ett land rikligt med arbetskraft kommer arbetskraftsintensiva varor att bli billigare och därmed mer konkurrenskraftiga utomlands. Länder som har en bra tillgång på kapital kommer att specialisera sig på kapitalintensiva varor osv. Det var denna teori som Bertil Ohlin fick nobelpriset för.
Bertil Ohlin och Stockholmsskolan gjorde gemensam sak med John Maynard Keynes och kritiserade den tidigare nationalekonomin som utgick från att arbetslöshet och ekonomiska kriser inte blir långvariga i en fri marknadsekonomi. Stockholmsskolan och Keynes menade att det var naivt att tro att löner och priser är så flexibla att de anpassas nedåt vid konjunkturnedgångar. Men om lönerna mot all förmodan skulle anpassas efter sämre tider, dvs. lönerna sänkas, skulle den totala efterfrågan sjunka ännu mer och därmed skulle lågkonjunkturen förvärras. Mot bakgrund av 1930-talets ekonomiska kris och massarbetslöshet är den ståndpunkten förståelig även om staten redan då ingrep på marknaden i viss utsträckning. Ohlins bidrag till denna teoribildning är multiplikatoreffekten som handlar om hur en statlig åtgärd i en lågkonjunktur ger expansion i flera led vilket leder till att produktionsökningen blir större än den initiala stimulansen. Därför ansåg Bertil Ohlin och Stockholmsskolan att staten skulle ingripa för att balansera konjunkturer. När lågkonjunktur råder bör staten stimulera ekonomin genom att sänka skatterna, öka de statliga utgifterna genom höjda bidrag eller ökade offentliga investeringar. Vid högkonjunktur ska staten sänka aktiviteten i ekonomin genom att dra in pengar från marknaden via höjda skatter eller lägre offentliga utgifter via mindre bidrag eller mindre offentliga investeringar. Justeringar kan även ske med hjälp av höjda och sänkta räntor.
Bertil Ohlin-institutet är en tankesmedja som försöker föra vidare Ohlins anda till dagens samhälle: http://www.ohlininstitutet.org/
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert