Min åsikt om andra kulturer är att det inte går att bedöma dessa utifrån våra egna liberala värderingar. Själv är jag liberal och demokrat, men bara för att jag själv är det betyder inte det att detta passar alla kulturer lika bra. Därför anser jag att det är lika fel av oss att till exempel lägga oss i Irans inre angelägenheter som för dom att skicka självmordsbombare till israeliska mål, eller för den delen att döma Salman Rushdie till döden. Nåja, detta resonemang var bara till för att visa ett exempel. Min fråga lyder så här: Är det rätt att vara världens samvete och rannsaka Pinochet när hans eget folk inte har gjort detta? Var går västvärldens moraliska gräns? Är det rätt av västvärlden att anse att egna moraliska värderingar är universella? Om så är fallet, hur mycket världspolis ska västvärlden vara?
Fredrik, Linköping (22 oktober 1998)
leather[snabel-a]algonet.se
Låt oss först hålla med om principen att det är fel att önska alla kulturer stöpta i västerländska liberala former. Olika nationer måste få utforma sina samhällen så att de passar det egna landets historia, kultur, religion och moral. Men, den principen kanske ändå inte kan drivas till sin fulla spets. Det är ju trots allt så att i många länder som är geografiskt och kulturellt avlägsna från Sverige har folket självt föga att säga till om när det gäller hur landets styre utformas. Ta till exempel Rwanda, där tutsier och hutuer turas om att sitta vid makten och mörda den andra folkgruppen. Där tror vi att lite västerländskt liberalt tänkande skulle sitta fint, trots att kulturen är helt främmande. Ett annat exempel på när principen inte kan drivas till sin spets är när en majoritetsanpassad lagstiftning på ett helt orimligt och oresonligt sätt över minoriteter eller enskilda individer. Ta till exempel dödsdomen mot tysken som varit ihop med en muslimsk kvinna i Iran. Eller de kristnas situation i en del muslimska länder – till exempel Pakistan. När det gäller slaveri är det också en fråga där det förefaller rimligt att “sätta sig på” främmande kulturer. Om chansen finns. Men allt detta är frågor som kräver långtgående filosofiska överväganden, som vi knappast kan göra på de få rader som står oss till buds.
Världspolis i Väst? Ja, i viss utsträckning är det nog bra, till exempel när det gäller att hålla efter förföljelser i Bosnien eller Kossova, för att ta två aktuella exempel.
Världspolis i meningen att rannsaka skurkar som rör sig över gränserna? Här hamnar vi i en helt annan situation. Även västerländska demokratiska traditioner kräver rättssäkerhet för den misstänkte. Och i rättssäkerheten ingår till exempel att brott ska rannsakas i det land som framgår av nationell lag och internationella överenskommelser. Vi känner i och för sig inte till vilka överenskommelser som gäller mellan Chile och Spanien. Men det förefaller helt absurt att en chilensk medborgare ska rannsakas i Spanien för brott som möjligen begåtts i Chile, bara för att offren var spanjorer. Sverige skickade till exempel inte den i Sverige bosatta irakier till Irak för rannsakning när han i Umeå slog ihjäl sin syster för att hon gick ut och dansade. Den saken klarades av helt i Sverige. Samma bör gälla för Chile. Landet är ju nu sedan lång tid en etablerad demokrati och rättsstat. Och vi har all anledning att respektera det sätt som Chile valt att hantera sitt förflutna.
I det snedvridna mediaklimat som råder i Sverige måste det understrykas att detta på inget sätt innebär något stöd för Pinochets gärningar. Tvärtom. Den allra första artikeln i det första numret av Contra 1975 var en mycket kraftfull attack mot Pinochets regim. Samtidigt som artikeln lika kraftfullt gick till attack mot hans föregångare Salvador Allende.