Anarkismen sätter fingret på verkliga dilemman, som att makten tenderar att bevara rådande hierarkier, att själens ensamhet inte kan botas genom konsumtion samt att mänskliga värderingar ersätts med kalkylerandets etik. Kritiken av kapitalismen riktar in sig på tendensen att värdera liv lägre än egendom och kapital högre än arbete; för att den bara värderar människan i hennes egenskap av arbetskraft; samt för dess konsumtionsfixering. Anarkismen säger inte: “konsumera dig lycklig” utan “det är bara genom social interaktion och kreativt egenarbete som du kan bota känslan av tomhet och alienation”. Kritiken av staten hänger samman med kritiken av den hierarkiska organisationsformen överhuvudtaget. Grunden är insikten att det finns ett samband mellan auktoritetsstrukturer i samhället och individers attityder och psykologi. Att bara följa order skapar knappast någon oberoende, kreativ personlighet med stärkt självbild. Centralstyrning av beslutsmakten gör att människors kreativitet och mentala förmåga degraderas. Att vara utsatt för myndigheters goda intentioner ger beroende och resignation. Makt korrumperar och hierarki är självgenererande. Vad anser ni om anarkism utifrån denna beskrivning?
Mats Höglund, Göteborg (26 augusti 1999)
matsamigos[snabel-a]hotmail.com
Slutet av beskrivningen är en uppräkning av kapitalismens och marknadsekonomins förtjänster. Början av beskrivningen är däremot en felaktig tolkning av vad marknadsekonomi och kapitalism står för.
Det kapitalistiska systemet bygger på att människor handlar i samförstånd och träffar frivilliga överenskommelser med varandra. En etisk utgångspunkt för de flesta anhängare av marknadsekonomin är livets okränkbarhet och avståndstagande från våld som konfliktlösningsmetod. Konflikter ska lösas genom kontrakt och ekonomiska ersättningar. Blir parterna oense ska det finnas en oberoende rättsapparat som kan lösa tvisten utan att ta otillbörliga hänsyn till endera parten. En normal kapitalist sätter alltså respekt för liv och andra människors rättigheter mycket högt. Det kapitalistiska ekonomiska systemet är inget som är överordnat allt annat, utan en metod för att organisera samhällets produktionsapparat. Ska den produktionsapparaten ta tillvara individens kreativitet och skaparkraft krävs det handlingsutrymme. Det går inte att beordra fram kreaitivitet. Marknadsekonomins förtjänst är att den öppnar upp för ett samhälle utan enhetliga hierakrier, utan ordergivning (det är resultaträkningen som talar om hur saker och ting ska organiseras!) och framförallt, en möjlighet för den som misstycker till det rådande systemet och den rådande företagsamheten att starta något helt nytt och annorlunda för att visa de gamla stofilerna att saker kan göras bättre! Det är genom det nyskapandet som mänskligheten förs framåt. Och även om Ingvar Kamprad, Ruben Rausing och Bill Gates har tjänat miljarder och åter miljarder på sina företag så är det de tjänat bara en bråkdel av vad deras många miljoner – miljarder? – kunder tjänat. Det de skapade hade aldrig kunnat beordras fram i ett socialistiskt system, för deras tänkande var så radikalt annolrunda jämfört med den förhärskande meningen när de tog ton och gjorde något annorlunda och oväntat.