Rättsrötan och den politiska korrektheten: Friade personer blir ändå dömda

av Patrik Nyberg

Godheten är en kvinna. Ondskan är en man. Så kan, menar Contras juridiske medarbetare Patrik Nyberg, den politiska korrekthet som med järnhand styr vårt rättsväsende, kort sammanfattas. Den som inte anpassar sig till rådande kodsystem, där det gäller att vara så feministisk som möjligt eller i varje fall framstå som det, marginaliseras obönhörligt. Nyberg tar upp några sentida rättsskandaler till belysning. (Nedanstående artikel är den första av två på temat ”rättsrötan i Sverige”; i nästa nummer följer en intervju med rättskämpen Siv Westerberg).

Åsiktsspektrat i dagens svenska debatt är märkbart beskuret. De som inte bekänner sig, eller känner till, rådande korrekta koder får finna sig i att bli betraktade som extremer och som sådana förpassas de ut i marginalen.
För att tas på allvar bör du använda dig av epitetet feminist. Denna programförklaring i sig stipulerar att du är en god person, väl värd att lyssnas på. Det viktiga blir att bekänna sig till ett visst trossystem. Viljan till vetande är satt på undantag.

Idé- och lärdomshistorikern Svante Nordin ser en uppenbar risk i att forskning ”som gör den politiska gångbarheten till enda kriterium snart måste gravt demoraliseras”. Nordin ställer sig tveksam till samhällnyttan med denna ”korrekta” forskning.

Den politiska korrektheten inträde förmärks även inom diskussionen om sexualbrott, eller bättre uttryckt, det är synnerligen märkbart här.
Den politiska korrekta så kallade analysen hos samhällsdebattörer är att Godheten är en kvinna och Ondskan är en man. Ifrågasättande av denna dogm leder till en förkastelsedom från etablissemangspress, akademiker och så vidare. Kriminalinspektör Monica Dahlström-Lannes ord från 1990 att hon ”har inte mött oskyldigt anklagade män” speglar väl den världsbild som förs ut till oss i dagens Sverige. Världen delas upp i svart och vitt där mannen alltid är en förövare.

En stor fara
Ibland har debatten om justitiemord blommat upp för att snabbt dö ut igen. Jag menar att denna diskussion måste vidgas till att gälla juridikens otillräcklighet. De fall som det ofta refereras till är ärenden där det finns farhågor att misstänka att den utpekade suttit fängslad på felaktiga grunder. Men alla ärenden där en utpekad friats av rättsväsendet, men ändå betraktas som skyldig av en stor mängd personer, är sällan föremål för något intresse. Det finns en stor fara i detta, menar jag. Ett flertal personer har sedan 1980-talet stigmatiserats för resten av sitt liv. Deras ”brott”? De har beskyllts för sexuella övergrepp på barn. Är anklagelsen väl utsagd är den som utpekas dömd för tid och evighet.

1998 skrev akademiledamoten Knut Ahnlund om ett sådant fall i Svenska Dagbladet. Gustaf anklagades för incest av sin fru. Bevisningen, om den nu förtjänar att kallas så, inskränkte sig till tolkningar av psykologer. Det som främst lades Gustaf till last var att hans dotter under lekobservationer byggt palissader. Detta sades enligt psykologen tyda på att dottern ”försökte stänga av kontaktvägen till den som hon identifierade som pappafiguren”. Gustaf frikändes från anklagelserna trots dotterns palissadbyggande. Vi kommer nu till frågan om juridikens otillräcklighet. Efter sex år av plågor och återkommande tankar på självmord så kunde det antas att Gustafs lidande var över. Nu var det dock incest som han anklagats för och då regerar stigmatiseringens logik. Han är frikänd från incest eftersom inget tyder på att sexuella övergrepp har skett. Han förvägras dock vårdnaden om sin dotter. Trots frikännande så döms han enligt barnrättsaktivisternas gyllene sentens, ”ingen rök utan eld”.

Fallet Gustaf påvisar skoningslöst tidsandan i dess mest perverterade form. Drabbas du av misstänkliggöranden för ett visst slags brottslighet, så är det en fåfäng förhoppning att tro på rättvisa. Etablissemangspressen äger stor skuld i att okunnighet och fördom har kommit att hyllas. Det har snarare varit regel än undantag att artiklar kommit att underblåsa en del människors tro på det avvikande som något vanligt förekommande. Ett skräckexempel på denna typ av journalistik är Per Svenssons intervju med en författarinna 1992 i Expressen. Hon hävdar att ”en fjärdedel av alla kvinnor har varit sexuellt utnyttjade som barn”. Svensson jamsar med och skriver att ”I djupet av mitt innersta vägrar jag tro det. Man är ju idylliker”.

Svensson hade naturligtvis kunnat tillbakavisa ett sådant yttrande genom att tänka ett steg till. Om 25 procent av kvinnorna i vårt land varit sexuellt utnyttjade som barn, då kan man snarare se incest och pedofili som en norm, och inte en avvikelse. Det ställer också frågan om varför denna perversitet i så fall skulle vara så vanligt förekommande just i västvärlden. Naturligtvis resonerar inte Svensson i dessa termer. Det hade varit att utmana de ”Goda” krafterna i samhället. Det hade, enligt den politiska korrekthetens logik, varit att ifrågasätta offren. Detta sätt att resonera ger inte offren upprättelse. De som utsätts för sexuella övergrepp får inte upprättelse på grund av att oskyldiga män får sina liv ruinerade.

Häxjaktens logik
Intellektuella i Sverige valde under 1980-talet häxjaktens logik. Det stora antal personer som på lösa grunder utpekats som sexualdårar, men frikänts, de senaste två decennierna betraktas inte som offer då det inte passar den feministiska mallen.

Den danske kriminologen Berl Kutchinsky såg tidigt en stor risk med vad han kallade för ”vanlighetsföreställningen”: en utbredd tro på att incest förekommer överallt i vanliga familjer. Det är denna föreställning som ligger till grund för diverse långsökta analyser på senare år. De strukturella analyserna av det patriarkala samhället har i många fall blivit till luftslottsbyggen utan någon som helst bäring. Professor Eva Lundgren hävdade till exempel att satanister ritualmördade barn i Sverige under 1990-talet. Hon lade inte fram några bevis för att så skulle vara fallet, men sensationspressen svalde ändå villigt betet. Naturligtvis till stor olycka för de stackars föräldrar som nu fick läsa Lundgrens spekulationer om vad som hänt deras barn. (Här kan exempelvis nämnas mordet på den tioåriga flickan Helén Nilsson. Ett ofattbart grymt brott. Dessutom tvingades de stackars föräldrarna läsa om professor Lundgrens spekulationer om ett eventuellt satanistmord på dottern i tidningarna).

Den feministiska teoribildningen blir på detta sätt rättsstatens dödgrävare. Akademiska teorier, som för tillfället är på modet sprids genom etablissemangspressens försorg till en stor skara människor. Personer som företräder en mer avvaktande inställning till de spekulativa påståenden som förs fram om incestbrottens förekomst fryses ut och inbjuds inte i debatter om sexuella övergrepp på barn. Linjen ligger fast, nämligen att det är en ”sanning” att ett stort mörkertal föreligger och de som ifrågasätter den rådande dogmen upplevs som besvärliga.

Ovan nämnde Gustaf har efter att han frikändes engagerat sig i en rad organisationer för att höja medvetandet hos folk i gemen för vår tids häxprocesser. Han har bland annat protesterat hos Stockholms universitet mot att professorn i processrätt, Christian Diesen, gång på gång för ut sin populistiska utläggning av sin syn på sexualbrottsmål. (Diesen har bland annat förklarat att ”alla åtalade i incestmål är skyldiga”). Diesen är på många sätt en tidstypisk representant för den akademiska synen på värdet av en rättsstat.

Fallet da Costa
Sverige kunde måhända ha haft en annan debatt om inte ett alldeles bestämt rättsfall kom att låsa positionerna. Det som avses är Sveriges egen Dreyfus-affär, kampanjen mot ”allmänläkaren” och ”obducenten”. Upprättelse för läkarna försvåras av den anledning att det hela gjorts till själva urtypen för politisk korrekthet. Offret var Catrine da Costa, en prostituerad kvinna. De anklagade var läkare. Utifrån det här målet går det att förstå vad som skett i Sverige under 1980 och 90-talet. Eftersom sanningen bara kan vara svart eller vit är slutsatsen given. Läkarna görs till själva sinnebilden för det patriarkala förtryckarsamhället. Stark tveksamhet har på senare år uttryckts över läkarnas skuld. Vi ska inte närmare fördjupa oss i denna debatt här, men det bör nämnas att läkarna av polisen är avförda från misstankarna över att ha haft något med da Costas död att skaffa.

Detta symbolärende kom att kasta sin skugga över svenskt rättsväsende och samhälle för en lång tid framåt till starkt förfång för Gustaf och andra män som drabbats av karriärtillvända akademiker. 1980-talet blir till en brytpunkt där slagord blir till sanning. Mot detta måste Václav Havels ord ställas där han påminner oss om att hänsynen till individen är viktigare än respekten för någon föregiven kollektiv storhet.

”Vi får aldrig glömma att den första lilla lögn som uttalas för sanningens skull, den första lilla orättfärdiga handling som begås i rättfärdighetens namn, den första lilla oansvariga gärning som accepteras med hänvisning till helheten, kort sagt, första gången den allmänna vaksamheten sviktar är det ofelbart början till slutet”.