Av Dan Ahlmark
Postmodernism är i mycket samma som vänsterradikalism. Det har många konsekvenser, där en är att man bygger en falsk bild av historien.
Det samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen kallas nedan för kulturmarxism. Den kulturmarxistiska synen på historien syns då i mycket överensstämma med dess syn på historiska personer. Har någon sådan gjort ett fel, avgör det om personen överhuvudtaget ska anses som aktningsvärd eller ej och bör förkastas som människa eller inte. Personens åsikter i något ämne eller handlingar, som inte är acceptabla i dagens samhälle, dömer honom helt som person enligt vänsterns nya synsätt. Det gäller, även om personens fel är en ringa del av hans gärning och kanske inte ens berör det väsentliga i denna.
Enligt tidigare synsätt är detta ett ytterst omoget sätt att historiskt bedöma en persons livsverk. Så gott som alla stora män har haft brister, men om dessa inte fatalt berör hans huvudsakliga gärning eller avviker från den tidens gängse synsätt, ses det inte som ett avgörande fel. Man kan inte basera sina omdömen på dagens värderingar och helt döma ut en person, vilkas gärningar avviker från dessa – men överensstämmer med normerna i personens tidigare samhälle. Så jag dömer inte ut Marx’ person och gärning beroende på att han enligt ett modernt synsätt är rasist (1), utan på att (a) hans marxistiska teorier och förutsägelser för samhällets utveckling på punkt efter punkt visat sig vara grovt felaktiga, eller (b) under nittonhundratalet lett till flera av historiens största grymheter och massmord.
Ett liknande synsätt bör gälla den allmänna historien. Från en ofta grym och fientlig syn på främmande människor och samhällen har gemenskaper – så småningom länder – utvecklats i små steg, som successivt medfört förbättringar i de flesta avseenden. Bakslag har naturligtvis ständigt skett genom att olika härskare och deras politik hindrat och satt tillbaka utvecklingen i sina områden/regioner, eller genom att civilisatoriskt underlägsna samhällen erövrat i många avseenden högre civilisationer, till exempel mongolernas erövring av Kina. Men historisk utveckling sker vanligen genom många successiva och små förbättringar, som dock så småningom leder till avsevärda resultat. En annan form är plötsliga dramatiska förändringar såsom den amerikanska och franska revolutionen, vilka kullkastar hela politiska system.
En sådan avgörande och dramatisk förändring inleddes 507 före Kristus i Grekland, när den grekiska demokratin etablerades formellt. Den människo- och samhällssyn, som underbyggde detta legala system, där alla vuxna och fria män såsom medborgare systematiskt deltog i styrelsen av samhället, var något helt nytt och enastående i världshistorien. Det unika i denna nyordning med dess definierade rättigheter och plikter för individen skilde den från alla andra samhällen med deras kunga/präst- eller adelsstyre. I Aten gavs den fria individuelle mannen oavsett ekonomisk status en avgörande politisk makt. Att alla andra i det samhället inte fick denna frihet är på intet vis avgörande. Att slavar fanns, och att kvinnor inte hade rösträtt eller var jämställda, är inte likgiltigt men spelar ingen roll för bedömningen, eftersom framsteget gällande fria män var gigantiskt jämfört med läget i andra samhällen. Denna förändring och dess bakgrund var början till Europas och Västs mycket speciella utveckling, som så småningom ledde till dess ledarskap i världen.
Slaveriinstitutionen är ett intressant exempel på en långsam historisk process, som vänstern helt feltolkar. Slaveri sågs tidigare i hela världen som en naturlig och självklar institution för olika folkgrupper. Inom Europa hade rent slaveri gällande den egna folkgruppen dock ofta eliminerats under medeltiden, men en mildare typ av sådant slaveri – livegenskap – fanns fortfarande långt in på adertonhundratalet i de stora länderna Tyskland och Ryssland. Och slaveri avseende svarta fanns nästan lika länge i exempelvis Spanien.
Europa har länge självt lidit stort av slaveri påtvingat av utländska makter. Fler européer rövades under 1400–1850 bort från sina länder av muslimer, än svarta fördes som slavar till Amerika av vita (2). Antalet svarta slavar bortförda från afrikanska länder (vi bortser från de muslimska kuststaterna vid Medelhavet) av muslimer överstiger samtidigt kraftigt antalet svarta förda till Amerika. Särskilt antalet dödade svarta i samband med det muslimska bortrövandet av afrikaner och transporten till slavmarknaderna överstiger mycket dramatiskt motsvarande antal gällande exporten till Amerika. Men antalet slavar hållna av afrikaner – slaveri är en uråldrig företeelse i Afrika – överstiger naturligen antalet bortförda svarta från Afrika. Förutom att individer föddes som slavar eller blev sådana på grund av rättssystemet, fyllde ständiga interna krig och räder på slavpopulationerna i olika afrikanska länder.
Genom upplysningen började dock människosynen sakta förändras i Väst, och från inledningen av1800-talet inledde främst några västländer den politik, som trots hårt motstånd sedan på trekvarts sekel i huvudsak befriade hela världen från slaveriinstitutionen. Världen såg alltså tidigare institutionen som en helt naturlig del i ett samhälle, och först under andra hälften av 1700-talet började nämnvärd opposition uppträda – och då i Europa och Nordamerika – gällande slaveri av människor generellt. Muslimska och afrikanska länder bjöd särskilt hårt motstånd mot ansträngningarna att stoppa slaveriet som institution. Det historiskt märkliga är alltså den systematiska globala eliminering av slaveriet, som utfördes främst av Storbritannien och USA; inte att västländerna tidigare också hållit, erövrat eller köpt slavar, för det gjorde så gott som alla nationer sedan evärderliga tider. Väst borde därför berömmas för sina insatser gällande slaveriet.
Man kan alltså inte bedöma historiska frågor och döma ut länder utifrån dagens utvecklingsnivå, kunskap och etiska syn. Man måste beakta de gällande vanorna och åsikterna i dåtidens samhälle och urskilja och beakta just de framsteg (eller bakslag), som skett och vilka ändrat den historiska situationen. På liknande sätt gäller, att beträffande historiska personers åsikter och handlingar det mest intressanta är, ifall deras syn i en viss fråga skiljer sig på ett bättre eller sämre sätt från flertalets i det samhället eller i samtiden. Om ej, är man en person typisk för tidsåldern, och att döma ut sådana personer är från historisk synpunkt ointressant. Historien ändras kontinuerligt, och varje generation brukar helt enkelt ha mindre progressiva åsikter än den följande just på grund av ökade kunskaper och insikter. Det kommer även att gälla dagens generation.
Nu spelar den historiska utvecklingen ingen större roll för kulturmarxister, eftersom deras syn – baserad på postmodernismen – förnekar objektiv kunskap och hyllar kulturrelativism. Därför förklarar man, att alla civilisationer är likvärdiga. Men det innebär, att slutresultatet av en regions historiska utveckling med dess oändligt många inslag, faktiskt är rätt likgiltigt. Men det är fel, eftersom man – baserat på olika kriterier fundamentala för mänsklig välfärd – objektivt kan dra slutsatsen, att vissa civilisationer är överlägsna andra (3). Det är också slutsatsen hos dagens invandrare, som därför lämnat sina ofta efterblivna och dysfunktionella länder. De har röstat med fötterna, och valresultatet är inte att världens civilisationer är väsentligen likvärdiga.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten.
- https://samtiden.nu/2020/07/rasismen-hos-vansterns-hjaltar-marx-och-engels
- https://nyadagbladet.se/kronikor/bilden-av-slaveriet-maste-nyanseras/
- https://www.frihetsportalen.se/2018/04/lander-och-civilisationer-skiljer-sig-och-vissa-ar-battre/