Skattebetalarna tvingas punga ut med miljoner för översättningar och trycksaker på språk som knappt finns (ett av språken, sydsamiska, har cirka 40 personer som talar det dagligen). Eller språk där det främst är äldre personer som behärskar språket, dock normalt betydligt sämre än vad de behärskar svenska (jiddisch).
Enligt rättspraxis i flertalet länder och också enligt internationella konventioner har människor rätt att få sina rättigheter prövade på ett språk som de förstår. En utlänning som åtalas för brott i Sverige har därmed rätt till tolk, på samma sätt som en svensk åtalad i ett annat land också har rätt till tolk.
Rättigheterna i Sverige skiljer sig dock från vad som gäller i andra länder på en avgörande punkt. I Sverige är dessa rättigheter ”eviga”. Även den som bott i Sverige i femtio år kan ha rätt till tolk. I flertalet andra länder förutsätts man ha lärt sig landets språk efter en viss tid och åtminstone gäller att medborgarskap bara delas ut till den som någorlunda behärskar landets språk. I Sverige kan man bli medborgare utan att kunna ett ord svenska.
Svenska minoritetsspråk
I Sverige finns också fem så kallade minoritetsspråk, där särskilda rättigheter ges till kommunikation på minoritetsspråket. Det gäller även för dem som har svenska som förstaspråk och bara hjälpligt kan kommunicera på minoritetsspråket. Minoritetsspråken är samiska (tre varianter), finska, tornedalsfinska (meänkieli), jiddisch och romani (flera varianter). Eftersom en rad offentliga dokument ska finnas på de olika minoritetsspråken kostar det stora summor, trots att det är ganska få personer som berörs.
I andra länder ser man det som en poäng att invånarna lär sig landets språk. I till exempel Nederländerna gäller att myndigheterna har gett order om att bara ge service på nederländska. Nederländerna är ett av få icke-engelsktalande länder som kan konkurrera med Sverige om att en stor andel av befolkningen talar skaplig engelska. Nederländerna har för få invånare för att det ska löna sig med dubbning av TV-program, i motsats till exempelvis Tyskland och Frankrike; därför lär sig nederländarna på samma sätt som svenskarna, engelska genom att läsa undertexter på TV. Men ringer du upp den nederländska skattemyndigheten och vill tala engelska blir du på utmärkt engelska upplyst om att skattemyndigheten bara tillhandahåller information på nederländs-ka. I Sverige är det nästan tvärtom. Jag talade en gång med en amerikansk professor verksam i Sverige. Hon berättade att hon tyckte att man behandlade henne lite nedsättande när hon försökte förklara sitt ärende på något bruten svenska, men att det genast blev en helt annan och positiv inställning när det framgick att hon var amerikanska och handläggaren kunde övergå till att tala engelska, vilket för det mesta var enklare för bägge parter.
Samiska
Särskilt anmärkningsvärt är att ett språk som knappast inte finns i Sverige utanför den sydsamiska institutionen vid Umeå Universitet har fulla ”rättigheter”, många officiella dokument måste översättas till samiska. Det finns sammanlagt nio samiska språk, som inte är förståeliga sinsemellan. Vid gemensamma samiska möten måste man därför normalt tala svenska med varandra. Tre av de nio språken förekommer i Sverige, nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. För nordsamiska och lulesamiska finns det fler som kan tala språken. Lulesamiskan anses ha ett tusental personer med språket som modersmål. Nordsamiskan är det största samiska språket. I Sverige är det ungefär 6000 personer som talar nordsamiska, vilket inte betyder att de har nordsamiska som modersmål. Flest talare finns i Norge, men också några i Finland och kanske tusen i Ryssland. För sydsamiska uppges det vara cirka 40 personer som använder språket i dagligt bruk i Sverige och ungefär 500 som behärskar det någorlunda. Samtliga av dessa talar naturligtvis också flytande svenska. Därtill kommer några hundra som talar sydsamiska i Norge. Likafullt måste en rad officiella dokument, broschyrer etcetera översättas och tryckas också på sydsamiska. Många av dessa tryckta broschyrer har inte en enda läsare på sydsamiska, men likafullt ska de tillhandahållas. Den svenska originalbroschyren kan även den ha en synnerligen begränsad läsekrets. Det här slöseriet tycks bygga på att införandet av reglerna om minoritetsspråk talar om samiska, utan att lagstiftaren förstått att det finns tre samiska språk i Sverige, varav ett är nästan icke-existerande.
Jiddisch
När utredningarna om minoritetsspråk gjordes på 1990-talet försökte man komma fram till hur många som talade de aktuella språken. Så var ej fallet beträffande jiddisch (som tidigare gått under beteckningen ”judetyska”). Det finns knappt någon som vuxit upp med jiddisch som modersmål i Sverige. Det har dock skett en successiv inflyttning av små grupper jiddischtalande från framförallt Tyskland och Polen. Dock inte efter 1960-talets slut. Det gör att de i Sverige som idag talar jiddisch är mycket få och samtliga äldre. Judar är kända för att integrera sig snabbt och framgångsrikt, vilket gör att det är rimligt att anta att samtliga som behärskar jiddisch i Sverige är bättre på svenska än på jiddisch. Under senare år har man försökt komma fram till hur många som behärskar jiddisch, vilket man inte lyckades med när reglerna om minoritetsspråk infördes. Uppskattningen enligt språkvetaren Mikael Parkvall (som citeras på Wikipedia) ligger på 1000 personer. Som alltså i princip ska förses med myndighetstexter som de kan ta till sig mycket bättre på svenska. Jiddisch är för övrigt mycket snarlikt tyska och för den som behärskar tyska någorlunda (som undertecknad) är det inga problem att förstå ett samtal på jiddisch, trots att jag inte ägnat en minut åt att försöka lära mig jiddisch. Det förjänar att noteras att minoritetsspråksutredningen avrådde från att klassa jiddisch som ett minoritetsspråk med särskilda rättigheter, men både regeringen och riksdagen gick emot utredningen och jiddisch blev ett minoritetsspråk som bara talas av ett fåtal äldre personer. Det uppges att det idag bara finns en enda person som kan översätta mellan svenska och jiddisch.
Tornedalsfinska
Också tornedalsfinska har en udda historia som minoritetsspråk i Sverige. I Finland ses det som en finsk dialekt, inte ett eget språk. Men i Sverige skiljer man i språklagarna på standardfinska och det som kallas meänkieli (tornedalsfinska). I Sverige bor betydligt fler finnar än tornedalingar, vilket gör att finska är ett större minoritetsspråk än meänkieli, även om de som talar standardfinska kommit till Sverige från Finland under de senaste sjuttio åren, medan de som talar meänkieli lärt sig språket i det egna hemmet (i Sverige). Det finns några tiotusentals personer som behärskar ”språket” i Sverige. Samtliga talar dessutom svenska.
Den som reser med bil genom Tornedalen kan lätt konstatera att det är svenska som är det som gäller. När de lokala ICA- och Coop-butikerna annonserar ut sina extrapriser så sker det på svenska och enbart på svenska. Hade de funnits minsta kommersiellt intresse hade det naturligtvis också skett på meänkieli.
Finska
I Finland skiljer man inte på finska och tornedalsfinska. Men i Sverige gör man det. De finsktalande är så gott som uteslutande arbetskraftsinvandrare och deras ättlingar, personer som kom till Sverige på 1950- och 1960-talen.
Standardfinska var länge Sveriges näst största språk, men under senare år har pensionerade finländare flyttat hem till Finland och nytillskottet av arbetskraftsinvandrare är lågt, sedan löneskillnaderna mellan Sverige och Finland i stort sett försvunnit. Idag är arabiska ett större invandrarspråk än finska, men arabiskan uppvisar stora skillnader mellan Marocko i väster och Irak i öster, men i skrift använder de olika dialekterna sig av ”modern standardarabiska”.
Behovet av information på finska är begränsad. De finländare som idag kommer till Sverige är dels finlandssvenskar, med svenska som modersmål, dels sådana som har högspecialiserade jobb där man snabbt lär sig svenska, alternativt kommunicerar med arbetskamrater och omgivning på engelska.
Vad gäller tornedalsfinska används stora summor av skattebetalarnas pengar för att bekosta trycksaker på ett ”språk” som är så snarlikt att de i vårt grannland inte betraktas som ett språk.
Vad gäller standardfinska sjunker behovet kontinuerligt eftersom antalet talande minskar och de flesta som fortfarande talar finska klarar sig minst lika bra på svenska efter trettio-fyrtio år i landet.
En helt annan sak är att många historiska turistattraktioner behöver förklarande texter på finska. Finsktalande kommer hit för att få se vad deras förfäders skattepengar användes till.
Det kan för övrigt noteras att svenska romer med nöd och näppe talar med varandra på romani. De flesta talar nog svenska. I Finland talar nästan samtliga romer finska.