Av Dan Ahlmark
World Economic Forum (WEF) är känt som en drivande organisation bakom den politiska globaliseringen det vill säga processen att överföra nationers beslutanderätt till en överstatlig organisation. De företag, som är medlemmar i och deltar i dess arbete, tillhör ofta världens största eller främsta i sina respektive branscher. De är bland annat intresserade av att ha samma regler för sin verksamhet i alla länder, och att inte deras åtgärder i olika avseenden ifrågasätts av nationella myndigheter. Ett område de inte önskar få bedömda i olika länder är sina konkurrensåtgärder. De arbetar av flera skäl för att genom transnationella avtal kunna påverka förutsättningarna för sin verksamhet. De vet, att de därigenom bättre kan kontrollera dessa än enskilda nationer genom sin betydelse och kontakter med de globala institutionerna än i kommunikation med enskilda länder. En fördel de har där är svagheten i mindre konkurrenters kontakter med internationella organ. De eftersträvar sedan att genom att utnyttja sin storlek, resurser och skalfördelar nå starka positioner i olika länder. På vissa områden kan transnationella företag eventuellt även erhålla unika nationella kontrakt med regeringarna och blir troligen något av en kompiskapitalist för dessa. Det minskar deras risk från en verkligen fri marknad och uppkomsten av starka konkurrenter.
WEF är också en säljorganisation, som möjliggör för företagen att vid olika internationella sammankomster bland annat i WEFs regi regelbundet direkt tala med regeringsrepresentanter om vissa av sina nuvarande eller framtida system på områden, som är av intresse för regeringar, och vilka system/produkter befinner sig vid utvecklingshorisonten. Detta kan då leda till utvecklingskontrakt och senare försäljning. Nationsrepresentanter kan å sin sida framställa sina önskemål om för den egna nationen önskvärda system. Det kan exempelvis gälla alla typer av förbättrade informationssystem avseende befolkningar. Det kan då även avse övervakningsteknologier av alla slag inklusive invasiva sådana och utvecklingssatsningar avseende Internet of Bodies, det vill säga användning av internet i kombination med den mänskliga kroppen. Användning av elektronik i samband med tillgång till människors medvetande i avsikt att få information om dem eller kontrollera dem blir troligen ett nytt dynamiskt område.
Övervakningsprojekt kan dock vara politiskt oanständiga, och att företag som Google till exempel hjälpt Kina med massövervakningssystem kan inte ses som acceptabelt. Sådana företag kan kallas för Zyklon B-företag1, eftersom de moraliskt sett ligger i en liknande sfär som det för nazisterna arbetande IG Farben befann sig i under Andra världskriget. Och något sådant som Sociala Kreditsystem, vilka företag kan tänkas vilja utveckla för västerländska regeringar, kan inte tillåtas. Regeringar har ingen som helst rätt att bedöma karaktären hos enskilda medborgare i befolkningen och offentliggöra sådant material eller möjliggöra för organisationer eller företag i landet att använda sådana av det offentliga insamlade data.
Stakeholder Capitalism
World Economic Forums ledare har formulerat principerna för ett nytt ekonomiskt system, som kallas Stakeholder Capitalism. Det har lanserats som ett alternativ till dagens kapitalistiska system och bygger på att många intressenter inklusive offentliga sådana ska få rätt att påverka besluten i större företag. En beskrivning är: ”Stakeholder capitalism is a system in which corporations are oriented to serve the interests of all their stakeholders. Among the key stakeholders are customers, suppliers, employees, shareholders, and local communities.” Låt oss då tänka på det systemet i den mest radikala formen, där externa grupper formellt ges rätt att delta i affärsbesluten.
Vad man då önskar är, att företag ska ta hänsyn till många fler mål – och då icke-ekonomiska – än vad de antas göra idag, då bara aktieägare sägs tillfredsställas. Dessa antas beakta vinsthänsyn i alltför stor utsträckning. Men affärsbeslut sker i det moderna samhället generellt inom den självklara ramen av allmän anständighet, mänsklighet och viss samhällshänsyn. Och med tanke på bland annat lagstiftningens krav tar företag hänsyn till många externa faktorer vid sidan av sitt primära uppdrag det vill säga att på sin valda marknad leverera produkter av viss kvalitet till rätta priser och därvid prestera en vinst. Förluster är bland annat av sociala skäl ej godtagbara, eftersom de visar att man förbrukar mera resurser än vad man presterar i värde för kunden. Bara det målet är svårt att nå på många produktområden.
Aktuella stakeholders vill då antingen att man presterar mera för dem i något avseende gällande det man redan gör, eller också att man gör något helt nytt för dem utanför dagens program. I det senare avseendet får man tänka på att företaget idag ofta knappt klarar av att göra det man ska. Att göra andra och kanske delvis nya saker medför dessutom en kostnad. Vem betalar för det, och varför ska det ske i denna regi? Och varför genom sättet att frånta ägarna rätten att bestämma över företaget? I vilket avseende är de, som då träder in, prövade för syftet att dela ansvaret för företaget ? Vilken effekt kommer en svagare ägarstyrning ha på effektivitet och lönsamhet ?
De angivna intressenterna ska alltså ges rätten att med utgångspunkt från sina intressen på ett nytt sätt kunna påverka företagets beslut. Det är oklart, varför långivare inte tagits med som intressenter. De antas nog redan ha en tillräckligt stark ställning. Det finns ingen anledning att tro, att de olika intressentgrupperna vanligen har likartade åsikter om uppkomna problem. Beträffande ägarna (eller deras representanter) torde dessa ha delvis liknande mål som kunderna och de anställda. Leverantörer och kunder samarbetar med företaget fortlöpande för sitt eget bästa. Dialogen med anställda drivs troligen kontinuerligt. Att de dialogerna skulle bli nämnvärt bättre genom att representanter sitter med i styrelsen är inte klarlagt.
Att högre priser för leverantörer och lägre priser för kunder ska kunna påverkas av dessa själva är naturligtvis olämpligt, och skulle också direkt göra dem till motståndare till varandra liksom till de anställda. Att en rätt ges andra affärsföretag med sina individuella mål att på detta sätt påverka sina kunder eller sina leverantörer kan rimligen inte förbättra någons funktion. Vinstförändringar, som kan uppkomma genom detta, fyller heller ingen klar ekonomisk roll. Enbart frågan hur alla kunder respektive alla leverantörer ska enas om representationen i just bolag X syns komplex. Hur (det lokala) samhället skulle representeras kan skilja sig, men sker troligen ofta genom politiker. Att sådana har något särskilt att bidra med till ett företags styrning är tvivelaktigt.
Så reformförslaget genererar en mängd frågor av olika slag. Men de kan troligen inte besvaras tillfredsställande, eftersom systemet långtgående stakeholder capitalism syns praktiskt sett inte vara tillfredsställande utprovat under realistiska förhållanden. Det är tydligen fortfarande en teoretisk konstruktion utan tillräcklig empirisk förankring.
Företag uppfyller vanligen dagens krav från kunder, leverantörer, anställda, det offentliga – samt ägarna. Det finns naturligtvis många sätt att hantera nya krav från dessa intressenter men utan att riskera företagsledningarnas järnhårda koncentration på ständig utveckling och tillräcklig lönsamhet. Från en nationalekonomisk utgångspunkt har ingen visat att formella krav på deltagande av detta slag förbättrar effektiviteten i marknadssystemet, medan däremot motsatsen kan starkt misstänkas.
Varje förslag, där ägarna fråntas sin rätt att besluta om företagets inriktning och skötsel, bör ses med skepsis. Att tro att privata kapitalägare villigt ska anförtro en samling intressenter ett nämnvärt delansvar för utfallet av sina satsningar av kapital, syns av många skäl orealistiskt. Det skulle ju innebära ett partiellt byte av ekonomiskt system. Den som satsar kapital kan – om övriga intressenter får något nämnvärt inflytande och är negativa i en viss fråga – kanske inte längre fatta de beslut, som ses som nödvändiga. Under alla förhållanden skulle företagsledningen få ett byråkratiskt inslag, som dels skulle sakta ned beslutsfattandet, dels skulle i sig åstadkomma kostnader, dels tvingas fatta beslut, som ägarna definitivt inte kan se vara i företagets intresse. Företagsstyrelser kan dock inte efterlikna politiska församlingar utan att skadas i sin professionella utövning.
Även om systemet bara avses införas i större företag, ska det undvikas. Att få in representanter för intressentgrupper i företagets beslutsprocess är i praktiken ett steg mot socialism. Erfarenheterna av det sistnämnda systemet är så dåliga, att varje litet steg i den riktningen ska undvikas. Och bara den kroniska svagheten visad av kooperativa företag är en varningssignal. Det verkar som om de parter, vilka främst kan dra nytta av förslaget, är det offentliga, vilka alltid söker vidga sitt inflytande och också har (skattebetalda) anställda med tid att ägna sig åt sådant, samt fackföreningarna som representanter för de anställda. Fackföreningarnas syn är troligen ambivalent, men de har ett ideologiskt intresse av mera makt över företagen, så de kan vara positiva.
Att ledare inom EU utan kunskap om ekonomi yppar stort intresse för detta alternativ för styrning av företag, trots att det inte undergått tillräcklig empirisk prövning under realistiska förhållanden, förvånar inte. Inom regionala och globala organisationer finns många ekonomiskt okunniga och socialistiskt sinnade. Om enskilda företag vill följa ett formellt ESG-program (miljö, socialt ansvar och bolagsstyrning) eller följa egna mål av social och annan karaktär, och aktieägarna samtycker, är det en sak. Men liknande har alltid förekommit: företag som tar hand om och utvecklar anställda på nya sätt eller bättre tar hand om det lokala samhället har ofta hyllats. Man ska bara komma ihåg, att det fullkomligt fundamentala i kapitalismen är funktionen och förmågan att genom bättre produkter eller lägre kostnader överlägset tillfredsställa konsumenternas önskemål. Denna fundamentala strävan får inte påverkas av olika sidohänsyn. Att tillfredsställa vissa av dessa ligger huvudsakligen inom det offentligas ansvar. .
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken Vakna upp. Dags att dö. Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. Hans publicerade artiklar kan också sökas på hemsidan: http://vaknaupp.dinstudio.se/17/9/artiklar-och-lankar/