Sverige var länge unikt i den demokratiska världen genom att staten kontrollerade etermedia.
Det var två personer som låg bakom mediamonopolets avskaffande. I en tid när Socialdemokratiska Kvinnoförbundet krävde förbud mot parabolantenner för att stoppa svenskarna från att ta del av TV som inte var underkastad svenska statens kontroll startade Jan Stenbeck TV3 med sändningar från London och bröt i praktiken TV-monopolet. Några år senare var tiden mogen att även tillåta TV med sändningar från Sverige. TV3 var från början en uppkäftig kanal med många samhällsprogram, vilket i stort sett har upphört på grund av ökat utrymme i andra medier, inte minst TV4. Ian Wachtmeister genomdrev en liberalisering av radiomediet. Det var inget som den borgerliga regeringen under Carl Bildt självmant satsade på. Regeringen var dock beroende av Ny Demokratis stöd för att få majoritet i Riksdagen och en av de frågor där regeringen gav efter för Ny Demokrati var radiomonopolets avskaffande.
Nu är dock TV-monopolet på väg tillbaka.
Genom att avskaffa TV-licensen och ersätta den med en särskild skatt blir nuvarande statliga kanaler helt beroende av skattebetalarna. Nu finns det i alla fall ett litet protestutrymme kvar genom att vägra ha TV och därmed vägra att betala licens (det innebär dock att du stänger av dig från alla fria TV-kanaler också). Istället för att sänka kostnaderna genom att sälja den ena av TV-kanalerna och fyra av fem radiokanaler (så att det skulle finnas ”public service” kvar åt dem som vurmar för det) lovar staten att kombinera TV-licensens avskaffande med ständigt ökade anslag. 8,6 miljarder ska det bli 2020 och hela 10,3 miljarder 2029. Andra mediaföretag får dra ner och effektivisera för att det blivit svårare att hålla intäkterna uppe. Inte så med de statligt ägda medierna.
Men värre kan det bli. Staten är på väg in även i reklamfinansierade medier. Statligt dominerade Telia (37 procents ägande av svenska staten) har uttryckt intresse av att köpa TV4 från Bonniers. Staten skulle därmed kontrollera alla TV-kanaler med samhällsprogram. Det är vad svenska politiker så livligt brukar kritisera när det gäller länder som Polen och Ungern.
TV-marknaden har varit mycket lukrativ, men framtiden ser inte alls ljus ut med allt mer splittrade medievanor. Redan idag är det svårt att locka ungdomar till TV-tittande (TV blir alltmer något för småbarn och åldringar). Det är därför inte svårt att förstå om Bonniers är beredda att sälja TV4. Det som var en kassako blir alltmer tveksamt som intäktskälla. Och Telia verkar vara berett att betala gårdagens pris för det som idag inte är värt så mycket. Telia var en gång ett helstatligt företag, ursprungligen Kungliga Telegrafverket. När bolaget skulle bli kommersiellt och börsnoterat satsade man friskt på att bygga upp mobilnäten i länder där mutor var enda vägen till framgång. På det har bolaget spelat bort tiotals miljarder av aktieägarnas pengar (inte i klass med det fortfarande helstatliga Vattenfalls hejdlösa affärer, men ändå). Nu ska bolaget tydligen satsa på ytterligare en bransch med dubiösa framtidsutsikter. Och betala alltför mycket.
Men om Telia kan övertyga sina aktieägare att slänga nya pengar i sjön är det naturligtvis Telias och aktieägarnas sak. Det är däremot en politisk angelägenhet om staten skaffar sig monopol över TV igen. Det bör inte ske i ett demokratiskt samhälle.