Proceduren för att ställa Bill Clinton inför riksrätt pågår för fullt. Den formella gången är följande: Saken bereds för närvarande av representanthusets justitieutskott. Om utskottet, som har republikansk majoritet, röstar för riksrätt kommer ärendet upp i Representanthuset. Röstar majoriteten i Representanthuset för riksrätt ska frågan sedan prövas av senaten, som kan fälla presidenten med två tredjedels majoritet. När Richard Nixon 1974 var föremål för samma procedur valde han att avgå sedan justitieutskottet föreslagit riksrättsåtal, men innan Represntanthuset fattat beslut i frågan. När president Andrew Johnson 1868 ställdes inför riksrätt blev han frikänd, eftersom en röst saknades till två tredjedels majoritet i senaten.
Specialåklagaren Kenneth Starr har ägnat flera år att utreda Clintons skumraskaffärer, markaffärerna i Whitewater i Arizona och “Travelgate”, om hanteringen av Vita Husets resetjänst. Resultatet har blivit ganska magert och istället har Monica Lewinsky-affären skjutits i förgrunden. Där visas med all tydlighet att USA har en president med bristande personlig moral som har svårt att hålla gylfen stängd. Affären visar också att det säkert finns fog för många av de påståenden om andra utomäktenskapliga affärer som cirkulerat, där Clinton bara gjort ett medgivande.
Visst borde man ha rätt att ställa större krav på USAs president. Men i andra länder görs det inte! President Mitterand hade till exempel flera barn utanför äktenskapet och kronprins Charles mellanhavanden med Camilla Parker-Bowles är ju allmänt omtalade.
Men det är inte ett accepterande av omoralen som gör att Clinton bör stanna kvar. Det är inte heller hans politik, som i sin vänsterinriktning lämnar mycket övrigt att önska. Men det finns ett mycket starkt skäl för att låta Clinton sitta kvar. Det skälet heter Al Gore och han är vicepresident och skulle automatiskt ta över presidentposten om Clinton avgick.
Al Gore har anklagats för att ha brutit mot de stränga amerikanska kampanjfinansieringsreglerna. Dels är det fråga om att han använt staten (Vita Huset) för att samla in pengar till det demokratiska partiet, dels är det fråga om vad kommunist-kinesiska intressen har ställt upp med, och vilka löften de fått i utbyte. Vidare har han haft tvivelaktiga kontakter med en buddhistsekt i Kalifornien, där ledande medlemmar påstår att han gjort utfästelser om förmåner i utbyte mot generösa kampanjbidrag. Vad han gjort i kampanjfinansieringsfrågan och i vilken utsträckning det är brottsligt eller oetiskt kan diskuteras. Och han skulle säkert utsättas för hårdare kritik i de här frågorna om han tillträdde som president. Men det är inte ett tillräckligt skäl emot honom.
Det är däremot hans så kallade miljöpolitik. Al Gore tror blint på alla miljölarm som dyker upp. Och lösningen på problemen heter alltid mer pengar, mer statliga pengar. Mer regleringar och hårdare statliga kontroller. Ett av de senaste förslagen går ut på att satsa 6 miljarder dollar (femtio miljarder kronor) på att undersöka växthuseffekten – att undersöka den, inte att göra något åt den. Al Gores inställning i miljöfrågorna påminner i mycket om vad som förespråkas av svenska miljöpartister.
PS Om även Al Gore skulle försvinna står Representanthusets talman republikanen Newt Gingrich näst i tur. Betydligt trevligare utsikter än med Al Gore, men med haken att hans handlingsfrihet skulle begränsas av sällsynt dåliga relationer med pressen.