Reflektioner om franska revolutionen har betecknats som “den moderna idékonservatismens utgångspunkt”, som en ideologisk skrift av avgörande och bestående betydelse för det politiska tänkandet i Västerlandet. Boken utgavs första gången 1790 och fick då oerhörd genomslagskraft. Under det första året utkom elva upplagor, och sedan dess har den utgetts i otaliga upplagor runt om i världen. Contras utgåva, vars första upplaga utkom 1982, med senare nytryck, är den första fullständiga översättningen till svenska.
Edmund Burke levde mellan 1729 och 1797. Han var inflytelserik politiker och parlamentsledamot och anses som den konservativa ideologins portalfigur. Reflektioner om franska revolutionen är hans viktigaste verk.
Förordet till den svenska upplagan har skrivits av framlidne professor Gunnar Heckscher, ordförande för Högerpartiet (nuvarande Moderata Samlingspartiet) mellan 1961 och 1965.
238 sidor. Inbunden. Pris 180:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 220:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer Gunnar Heckschers förord:
Edmund Burkes Reflections on the Revolution in France är en skrift som utövat ett långvarigt och bestående inflytande på västerländskt tänkande. Utan överdrift kan sägas att det är från den som den politiska konservatismen leder sitt ursprung. För dagens läsare kan detta vara svårt att förstå. Det blir begripligt bara om man ställer in boken i dess sammanhang – med Burkes tidigare författarskap med hans politiska verksamhet som parlamentariker i 1700-talets England och med vad som hände i Europa åren närmast före och efter 1790, då boken kom ut.
Det finns tidigare skrifter av Burke, särskilt Thoughts on the cause of the present discontents (1770), som är bättre balanserade och övervägda och som ger en mer nyanserad bild av hans åskådning. Dem läser numera just ingen, och inte minst konservatismens motståndare har länge varit benägna att uteslutande rikta sin kritik mot Reflections.
Det är i och för sig inte överraskande, ty bristerna är uppenbara. Skriften utgör ett inlägg i en dagspolitisk debatt, där praktisk politisk erfarenhet ställs mot teoretiska konstruktioner och idealistiska principer avvisas såsom oförenliga med de verkliga möjligheterna. Den är utpräglat polemisk och riktas mot länge sedan glömda motståndare. Som så ofta är fallet med hetsigt polemiska inlägg är den ensidig och uppvisar brister i logiken. Vi vet också att författaren idealiserade och felbedömde den monarkiska regimen i Frankrike och därmed visade okunnighet om numera allmänt kända fakta. Han hade visserligen besökt grannlandet söder om Engelska kanalen men aldrig förstått dess problem.
Vad som intresserade honom var hans eget land, inte omvärlden. För de franska upplysningsfilosoferna med deras “litterära monopol” hade han huvudsakligen förakt. Det gällde inte bara Rousseau utan också Voltaire. Han skrev före skräckväldet, medan revolutionens yttringar ännu var förhållandevis måttfulla. Ändå såg han ingenting gott i omvälvningen.
Det var en ensidighet som också samtida läsare uppmärksammade Karakteristiskt är vad det svenska sändebudet i London, Lars von Engeström, 1797 skrev till sin vän Nils von Rosenstein i Stockholm: “Den galningen är ganska vältalig. Då jag sade hertiginnan av Cumberland att jag uti Bedlam sett en galen människa som endast var galen av hat till fransoserna, svarade hon mig: C’est dommage que ce galant homme n’a pas fait la connaisance de M Burke. (Det är synd att den utmärkte mannen inte gjort bekantskap med Mr Burke.) Burkes bok gör ej intryck på någon ty ingen finner att han bör låta slå ihjäl sig för dess hypotes.” Faktiskt felbedömde Engeström dock vad som skulle komma att ske: det var många som fick låta slå ihjäl sig innan revolutionens internationella verkningar hade begränsats.
Ur många synpunkter verkar allt detta överraskande. När Burke i slutorden av Reflections skrev att han i sitt föregående politiska liv – vilket började tjugofem år tidigare – alltid kämpat för friheten mot tyranniet talade han otvivelaktigt sanning. Varför reagerade han så våldsamt mot vad som godtogs, ofta med entusiasm, av många bland hans tidigare meningsfränder? Svaret ligger i bokens sista satser, där han karakteriserar sin avsikt bland annat så att “när jämvikten på det fartyg han seglar hotas av överlast på ena sidan, önskar (han) lägga den obetydliga vikt som hans förnuft kan bidra med till att bevara dess jämvikt”. Annorlunda uttryckt: just därför att han förut så starkt engagerat sig för frihetens sak var han förbittrad över vad han ansåg vara missbruk av frihetens namn.
Därtill kommer att han var så helt inriktad på att se den politiska utvecklingen ur det egna landets synpunkt. Polemiken i Reflections vänder sig väl att märka inte direkt mot de franska ledarna, utan mot deras medlöpare i England, som påstod “att den engelska nationen inte är fri”. Det var för deras skull som han ansåg sig skyldig att granska vad som hänt i Frankrike. Till sin fingerade franske brevmottagare säger han: “Tidigare var Era affärer enbart Er egen angelägenhet. Vi kände för dem som människor; men vi höll oss borta från dem, eftersom vi inte var franska medborgare. Men när vi ser modellen förevisas oss själva, så måste vi känna som engelsmän, och om vi känner som engelsmän måste vi ställa upp som engelsmän”. Och inte mindre än sjutton sidor ägnas nästan uteslutande åt en översikt av den brittiska författningshistorien.
Den betydelse boken efter hand fick i England berodde säkert till stor del på det grundmurade anseende för orädd och tveklös ärlighet som Burke hade vunnit i sin parlamentariska verksamhet. Skrivsättet överensstämde också väl med den i Storbritannien beundrade parlamentariska vältaligheten. Men dess allmäneuropeiska betydelse har andra grunder. Burke var den förste som gav ord åt den reaktion mot de politiska konsekvenserna av upplysningsideerna, som var ofrånkomlig när dessa träffade det ena efter det andra av länderna utanför Frankrike. Därigenom blev han den naturlige lärofadern för alla som motsatte sig en omdaning efter det revolutionära Frankrikes mönster.
Slående är också att Burke redan 1790 var i stånd att korrekt förutsäga mycket av vad som därefter hände i Frankrike. Han räknade med skräckväldet: “I nuvarande form kan (Ert samfund) knappast bestå, men innan det finner en slutlig form kan det vara tvunget att genomgå, som en av våra skalder säger, ‘en stor mängd oprövade existenser’, och i alla omvandlingarna renas av eld och blod. Också republikens övergang till militärdiktatur förut spådde han. Den skulle endast kunna bestå “tills någon populär general, som förstår konsten att medla mellan soldater, och som besitter den sanna befälsandan, kommer att dra allas ögon till sig. Arméer kommer att lyda honom för hans personlighets skull. Det finns intet annat sätt att trygga militär Iydnad under sådana betingelser. Men när detta händer, så är den person som för befälet över armén Er herre; herre (det är oväsentligt) över Er kung, herre över Er nationalförsamling; herre över hela Er republik”. Så skrev Burke nästan ett årtionde innan Napoleon Bonaparte tog makten.
Burkes ovilja mot franska revolutionen och överdrifterna i hans kritik har medfört att han och den fran honom härledda åskådningen kommit att uppfattas som ett principiellt motstånd mot all förändring. Det skulle alltså vara fråga om konservatism i ordets bokstavliga mening. Men det är en helt felaktig bedömning. “En stat utan medel till en viss förändring är utan medel att bevaras. Utan sådana medel riskerar den till och med att förlora den del av konstitutionen som den mest hängivet önskar bevara” . Vad Burke vänder sig mot är den revolutionära metoden för förändring till skillnad från den reformistiska. Han citerar en medlem av franska nationalförsamlingen som sagt att man måste förstöra allt, emedan allt måste nyskapas. Mot detta ställer Burke kravet på att samtidigt bevara och förbättra. Det må vara ett långsamt och mindre spännande tillvägagångssätt, men det är det enda riktiga. Därmed bevaras också jämvikten i samhällssystemet.
Här ligger i själva verket kärnpunkten i den konservativa åskådningen. Det är för Burke – och hans efterföljare under två århundraden- inte alls fråga om att motsätta sig utveckling och förändringar, ty de är ofrånkomliga. Men innan man förstör det som finns och byggts upp under lång tid skall man veta att något bättre kan sättas i dess ställe. Vad som avvisas är det som uttryckts med orden: “Här rivs för att få Ijus och luft, är inte det tillräckligt?” Nej, menar Burke och andra konservativa, det är inte tillräckligt. Sedan är det en annan sak att man ur den konservativa grundprincipen om gradvis skeende förändring med bevarande av det som är värdefullt i det gamla kan dra skilda praktiska slutsatser. Det ligger framförallt i sakens natur att dessa slutsatser inte kan vara de samma under olika historiska perioder.
Inte heller är det någon tillfällighet att sådana tankar formulerades just i Storbritannien. I brittisk författningsutveckling och samhällsutveckling finns egentligen bara en enda revolutionär epok. Det är tiden från 1640 till 1660, från “den stora revolutionen” till restaurationen, och den framstår i många hänseenden bara som en parentes. 1688 års “ärorika revolution” var inte alls någon revolution utan bara ett tronskifte. Institutionerna och grundsatserna för samhällsutvecklingen levde kvar med högst begränsade förändringar, som dessutom genomfördes successivt och utan någon egentlig plan. Från Burkes utgångspunkter tedde sig detta som ett bevis på hans fosterlands styrka och storhet. Samtidigt bildar det utgångspunkt för kritiken mot de franska revolutionärerna. Dessa skulle ha kunnat ge prov på verklig visdom om de i stället för att riva ner hade gjort klart att deras syfte var att återta gamla friheter och privilegier under bevarande av både gamla och nya lojaliteter. Men så hade de alltså inte gjort, i motsats mot 1688 års britter.
Burke finner i sitt folkbegrepp, som utgör ett annat huvuddrag i hans åskådning, en särskild motivering för kravet på kontinuitet i utvecklingen. Samhället, säger han, är ett förbund “inte bara mellan dem som lever, utan mellan de levande, de döda och de ännu ofödda”. Inte heller är folket vid varje tidpunkt bara en oorganiserad samling av individer. Människan tillhör sin familj, sitt grannskap, sin provins. Hon tillhör väl också, ehuru det inte direkt utsägs just i den här skriften, sin vänkrets och sin yrkesgrupp.
Den religiösa övertygelsen spelar stor roll i Burkes tankevärld. Också därigenom står han i motsatsförhållande till de franska upplysningsfilosoferna, som han anklagar för bigotteri: “Dessa ateistiska fäder har sin egen trångsynthet; och de har lärt sig att tala mot munkar på munkars vis”. I Burkes ögon är religionen “grunden för ett medborgerligt samhälle och källan till allt gott och till all tröst”. Visst erkänner han att det i religionen kan finnas drag av vidskepelse, men nittionio procent av Englands folk är redo att acceptera denna hellre än de finner sig i ogudaktighet, och om religionen behöver reformeras eller ytterligare klargöras är det inte något som skall ske med ateismen som utgångspunkt.
Om frihetens oskattbara värde hyser Burke ingen tvekan. Den utgör i England ett oförytterligt arv från fäderna och en egendom som tillhör hela det brittiska folket. Den har bevarats med stöd av Magna Charta och Declaration of Right. Den behöver därför inte motiveras eller försvaras utifrån några teoretiska resonemang. Den innebär att människan har rätt att företa sig vad hon kan göra på egen hand utan att kränka andra Men oinskränkt kan friheten inte vara. Burke kunde vara beredd att Iyckönska Frankrike till en nyvunnen frihet först när han kunde vara säker på att den var förenlig med verksam statsstyrelse, med militär disciplin, med välordnade och rätt fördelade statsinkomster, med moral och religion, med fred och ordning, med bestående egendomsrätt samt med hövligt och samhällsnyttigt uppträdande. Allt detta är i likhet med friheten värdefulla ting, och utan dem är friheten föga värd medan den består och lär heller inte bli bestående särskilt länge. Människans frihet från yttre tryck beror av hennes förmåga att själv lägga band på sig. Den får aldrig gå så långt att samhällsbanden försvagas.
Om Burke pekar på behovet att begränsa friheten men ändå upprätthålla den så långt det är möjligt har han däremot inte mycket till övers för jämlikheten. “Ett visst hederligt, reglerat företräde, och vissa fördelar (om än inte absoluta) åt börden är varken onaturliga, orättvisa eller okloka”. Det gäller aristokratin, men det gäller ocksa det ärftliga kungadömet. Han awisar radikalernas grundtanke att “en kung är bara en man, en drottning bara en kvinna; en kvinna är bara ett djur, och inte ett djur av högsta sorten… Kungamordet, fadermordet och helgerånet är bara vidskepligheter som förstör rättvisan genom att underminera dess enkelhet. Mordet på en kung, en drottning eller en biskop, eller en far, är bara vanligt mord .” Så vill Burke inte se det. Visserligen finns det, säger han, knappast längre någon som anser att kronan innehas med gudomlig, ärftlig och omistlig rätt, och inte heller kan man med någon rätt påstå att monarkin har större gudomlig sanktion än andra styressätt. Kungen är utan tvivel folkets bänare i den meningen att hans makt inte har något annat rationellt syfte än det allmänna bästa. Men han företräder lagen, han har anspråk på Iydnad i lagens namn, och han är inte personligen ansvarig inför någon annan människa (utan bara inför Gud).
Men Burkes reservationer går ett steg längre. Det kan under vissa omständigheter komma i fråga att avsätta en kung. 1688 års brittiska statsvälvning berodde på att Jakob II hade försökt omstörta konunga rikets författning och våldfört sig på dess grundlagar. Om det hade kunnat visas att kungen och drottningen av Frankrike vore obarmhärtiga och grymma tyranner, som till exempel bestämt planerade att massakrera nationalförsamlingen, skulle det ha varit rätt och riktigt att fängsla dem. Men avsättning av en kung är ingenting som kan regleras i lag, utan en krigshandling. Ett nödvändigt krig är också ett rättvist krig. Men var den gräns går där plikten till undersåtlig lydnad tar slut och rätten till motstånd börjar kan inte enkelt definieras. Och tills gränsen är nådd måste kungen ha rätt och skyldighet att verkställa lagarna.
Utan att på något sätt vara anhängare av den oinskränkta kungamaktens princip är Burke sålunda motståndare till krav på folksuveränitet och demokratisk styrelse, och detta på flera grunder Ett huvudskäl är för honom, liksom det en gång var för Aristoteles, att det finns så stora likheter mellan oinskränkt flertalsvälde och oinskränkt envälde. Ett representativt system bör finnas, och statsmakten bör vara delad på flera händer, men folkrepresentanternas uppgift är inte bara att kritiklöst genomföra vad väljarna vill att de skall göra. I ett annat sammanhang hade Burke redan 1780 sagt till sina väljare i Bristol, rikets andra stad: “Jag Iydde inte Edra föreskrifter; nej. Jag rättade mig efter sanningens och naturens föreskrifter, och försvarade Edra intressen mot Edra åsikter med en fasthet som hedrade mig… Visserligen skall jag ta hänsyn till Edra åsikter; men till de åsikter som både Ni och jag måste ha om fem år.” Den gången gällde saken att han i sina yttranden försvarat de nordamerikanska koloniernas krav på frihet, medan borgarna i Bristol velat upprätthålla ett strängt kolonialsystem. Men samma princip om representantens frihet gentemot dem han representerar ville Burke tillämpa också i andra sammanhang.
Allmän och lika rösträtt kunde han inte tänka sig. Men han kritiserade å andra sidan också det nya franska valsystem som byggde på census (rösträtt vid visst minimum av beskattad inkomst). “Rikedomens aristokrati” var i hans ögon helt osympatisk. Däremot menade han att det engelska valsystemet med alla sina brister och orättvisor hade den fördelen att underhusets medlemmar hade att känna sig som företrädare för hela landet och inte bara för den egna valkretsen. Och valets syfte måste enligt hans uppfattning vara att få fram de personer som bäst lämpade sig för uppgiften att vara hela folkets representanter. Ur den synpunkten fann han det också riktigt att som i England gynna jordägarna och inte penning intresset. Då undgick man att få en nationalförsamling som den nya franska, vilken dominerades av små landsortsadvokater.
Det faller i ögonen att Burkes åsikter om monarki, demokrati och folkrepresentation till stor del avviker från vad som förfäktas av våra dagars konservativa partier, medan tankarna om att reform är bättre än revolution och om det fortlevande folket med tiden kommit att godtas inte bara av de konservativa utan också av många bland dem som anser sig liberala eller socialdemokrater. I själva verket är detta dock knappast överraskande, om man tänker litet närmare på saken. Reflections on the Revolution in France var ett högeligen tidsbetingat diskussioninlägg. Dess betydelse minskas inte av att diskussionen långt efter dess publicering fortsatte i den europeiska diskussionsmiljö som spelade så stor roll och uppvisade så stor intensitet under årtiondena kring 1700 talets slut och 1800-talets början. Diskussionen fortsätter alltjämt, och dess förutsättningar har ändrats genom den faktiska händelseutvecklingen. Vad som för tvåhundra år sedan tycktes vara de största och viktigaste problemen har till dels kommit
i skymundan, medan annat trätt i förgrunden. Men argumentationen har inte varit meningslös. På ömse sidor har man under meningsut bytets gång funnit skäl att modifiera sina åsikter.
Reflections var nära nog en bibel, eller åtminstone en av de kanoniska skrifterna, för många bland det begynnande 1800 talets konservativa. Ännu Benjamin Disraeli hörde till dess oreserverade beundrare, liksom kanske Randolph Churchill och hans son Winston Churchill. Boken torde också ha övat betydande verkan exempelvis på svenskar som Hans Järta och Erik Gustaf Geijer, ehuru ingendera av dem godtog Burkes resonemang utan invändningar.
I nutida politisk debatt förekommer sällan om ens någonsin så utförliga och inträngande men samtidigt dagspolitiskt betingade inlägg. Inte heller har meningsutbytet samma internationella prägel som för tvåhundra år sedan. Det är huvudsakligen i respektive länders dagliga tidningar eller andra periodiska skrifter som den politiska diskussionen föres, och där är utrymmet begränsat. När ledande politiker ger ut böcker är det oftast sådana som innehåller omtryck av tal och artiklar. Det är ungefär vad den politiskt intresserade allmänheten orkar med.
På Burkes tid var det annorlunda. De trånga men intensivt debatt intresserade kretsarna av politiker och andra intellektuella i London, Paris, Göttingen, Berlin, Génève, Köpenhamn och Stockholm hyste ingen motvilja mot att läsa långa och utförliga skrifter. De följde också ivrigt med vad som publicerades på andra håll än i hemlandet, till och med om det gavs ut på för dem främmande språk, liksom deras medlemmar ofta läste romerska och grekiska auktorer på originalspråket. Diskussionen fördes inte sällan tvärs över de natio nella gränserna, men framför allt brukade meningsutbytet i ett land ge genljud i de andra.
Reflections tillhör detta slags debatt. Den har i hela Västerlandet utövat samma slags inflytande som Rousseaus Contrat social och Marx’ Das Kapital. I likhet med dessa skrifter kan den för nutida läsare verka omodern och kanske rentav irrelevant. Men den markerar ett betydelsefullt led i Västerlandets politiska idéutveckling.
Pris 180:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 220:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.