Ingen rättvisa när staten gör fel

För tjugofem år sedan mördades Catrine da Costa (mordet preskriberades den gångna sommaren). Efter en tid riktades misstankarna mot en läkare, en slaktare och sedan ytterligare två läkare som sedan gemenligen har kallats "allmänläkaren" och "obducenten". De åtalades och fälldes för mordet efter en våldsam mediakampanj mot dem. Nämndemännen kunde emellertid inte hålla tand för tunga och efter att nämndemännen gått ut och bladdrat om vad som förevarit i Aftonbladet togs hela rättegången om i tingsrätten. Med nya domare och nya nämndemän.

Den gången blev det en friande dom. Men i den friande domen smögs det in en text om att de två läkarna överbevisats om att ha styckat liket, vilket dock var ett brott som var preskriberat. De hade aldrig åtalats för det brottet och hade därför aldrig haft någon anledning att försvara sig mot påståendet. Domen i tingsrätten togs till intäkt för att dra in läkarnas legitimationer. De har sedan knappast kunnat försörja sig (obducenten är sedan länge sjukpensionär, allmänläkaren lever på gåvor från de närmsta släktingarna). När de försökte överklaga tingsrättens dom avvisades domen med hänvisning till att de friats. De kunde alltså aldrig över huvud taget få frågan om det påstående som förstört deras liv prövat av domstolen.

I åratal har läkarna försökt få saken prövad och varje litet myrsteg för att få sig rentvådda har motarbetats av myndigheterna.
Bara ett par exempel. 1) Mycket senare framkom det att en handduk med ett hårstrå fanns där likdelar från Catrine da Costa hittades. Polisen kunde sedan det blivit möjligt att göra en DNA-analys snabbt konstatera att det inte var Catrine da Costas hårstrå. Läkarna vill att de själva också skulle testas. Polisen vägrade och det tog flera års processande innan de 2005 fick till stånd en jämförelse med sin egen DNA, där det konstaterades att hårstrået inte tillhörde någon av dem. 2) Det fanns som nämndes inledningsvis ett par misstänkta personer utöver läkarna, en av dem en numera avliden slaktare. Läkarna har begärt att hans DNA (som finns bevarat) ska testas, men det har polisen vägrat eftersom han ändå inte skulle kunna åtalas eftersom han är död. Det finns fingeravtryck inne i den sopsäck där delar av Catrine da Costas kropp hittades. Med den tidens teknik var det inte möjligt att få fram ett analyserbart avtryck. Idag kan det göras av specialister. Labrapporten, som konstaterade att det inte var någon av läkarnas fingeravtryck, presenterades inte så, utan det sades att man inte kunnat identifiera fingeravtryckets innehavare. 3) Fem vittnen som sett eller till och med talat med Catrine da Costa efter den pingsthelg då hon ska ha styckats (som var det enda tillfället då det i åtalet angivna laboratoriet inte var fullt med folk) trollades bort i förundersökningen. Varken domstolen eller de åtalade fick veta att vittnesmålen fanns. En del av vittnena kände Catrine da Costa och kunde knyta sammanträffandet till händelser som födelsedagar och liknande. 4) Bandinspelningen med "allmänläkarens" dotter som 17 månader (!) gammal ska ha bevittnat mordet slarvades bort. 5) Det fotohandlarpar som pekade ut "allmänläkaren" gav inför tingsrätten säkra vittnesmål om att det var han som lämnat in styckningsbilder. Men förhållandet att de först pekade ut en annan person än allmänläkaren och sedan var på väg att återigen peka ut fel person (när de leddes in på "rätt" spår av den förhörande polisen) återgavs aldrig i rätten - och det var först långt senare som läkarna själva kunde höra hur fotokonfrontationen gått till.

Idag finns så mycket klara bevis som domstolen inte fick ta del av att det inte finns någon seriös person som tror att de två läkarna är skyldiga till vare sig mord eller styckning.

Nämndledamoten (i tingsrätten som skrev den sista friande domen i målet) John-Henri Holmberg berättar i ett vittnesförhör hur ledamöterna utsattes för påtryckningar att avkunna en enhällig dom. Han berättar också att många av nämndens ledamöter hade inplanerade och betalda semesterresor och att domaren förklarade att nämndens arbete skulle fortsätta även in i sommarsemestern om man inte blev överens om domen... Holmberg själv flyttade i samband med processens avslutande från Stockholm till Höganäs och han medger att han inte insåg innebörden och konsekvenserna av de skrivningar som blev så förödande för läkarna. Han säger också att hans uppfattning var att bevisningen inte räckte för att påstå att läkarna styckat kroppen och att han är osäker om han ens såg den färdiga formuleringen innan han fick domen per post till Höganäs, samma dag som den avkunnades. Han medgav dock att han inte reserverat sig mot formuleringarna.

Sedan hela rättsapparaten, polis, åklagare och domare, försökt mörka allt som skulle rentvå de två, beslöt läkarna att de skulle stämma staten på skadestånd för att de fått sina liv förstörda. Det var juridikprofessorn Anders Agell som åtog sig att driva deras sak, sedan han kommit till insikt om att de två utsatts för ett justitiemord. Han gjorde det gratis efter sin pensionering. Tyvärr avled Agell och målet har sedan drivits vidare av advokaterna Kajsa Blomgren och Carl-Johan Vahlén. Staten gjorde först invändningen att skadeståndskravet var preskiriberat, sedan att det var fel domstol som talan väckts vid. Båda invändningarna avvisades av en ovanligt rakryggad domare. När det kom till själva sakprövningen trollades den obekväme domaren bort genom att han sades vara jävig efter att ha fattat beslut i procedurfrågorna! Det blev också en för etablissemanget mer välvilligt inställd domare som kom att leda de fortsatta förhandlingarna. Det har varit en lång rättegång och läkarna anförde 139 fel och/eller försummelser från statens sida som ledde till den för dem så förödande utgången. Domstolen konstaterar att inget av de 139 felen var för sig ensamt skulle kunna leda till skadeståndsskyldighet. Men även med tingsrättens njugga syn på vad som anses vara bevisat som fel kommer den fram till att det finns 27 bevisade fel från myndigheterna. Visserligen håller tingsrätten det inte för otroligt att saken skulle ha fått en annan utgång om dessa fel inte gjorts, men de anser det inte bevisat att så är fallet och alltså ska läkarna inte få något skadestånd för att staten förstört deras liv. Istället ska de tillsammans betala 310.375 kronor till staten för statens rättegångskostnader.

Hela affären stinker och det är inte svårt att dra slutsatsen att rättsinstanserna alltför lätt bortser från fakta som skulle vara förödande för tilltron till rättsapparaten som sådan. Frågan är dock om inte hanteringen av ärendet i sig är än mer förödande för tilltron till rättsapparaten. Fel begås av alla institutioner och då måste det finnas utrymme för att rätta till dessa fel, även om det skulle leda till att vissa enskilda befattningshavare hängs ut.

Domen kan överklagas fram till den 11 mars 2010.

Tillbaks