Härnedan följer texten i Contra nummer 1 1976.

Ansvarig utgivare: Christer Arkefors
Presslagt 1975-12-01
CEMA-tryck, Stockholm 1975

KGB i Sverige
Det kallas avspänning
Sverige och de mänskliga rättigheterna
Så behandlas östflyktingar
Kommunismens rätta ansikte - Sanningen om kommunismen i Sydostasien
Det nya Etiopien
Washington: Socialhjälp utan gräns
London: Vänstern vinner mark i Labour
Paris: Språkstrid
Socialiseringsåret 1975
Sovjet - något att lita på? Att hålla ingångna avtal
Därför bör USA behålla Panama-kanalen
Sydafrika mildrar raspolitiken

Notisavdelningen

Åter till innehållsförteckningen över fulltext-Contra
Åter till prenumeranternas slutna hemsida
Åter till Contras öppna hemsida

KGB i Sverige

Den 8 september 1972 upphanns den danska fiskebåten "Windy Luck" 65 krn från den svenska kusten, av en liten motorbåt. Den ensarnme mannen i båten talade bruten tyska och engelska och försäkrade sig om att båten inte var "komnunistisk". Sedan förklarade han att han var sovjetisk flykting. Flyk tingen togs ornbord och motorbåten togs på släp. Fiskebåten satte kurs på Sverige. Då kom ett krigsfartyg mot den danska fiskebåten, ett fartyg med en grön flagga med hammaren och skäran (KGB:s flagga). Det sovjetiska fartyget kom upp långsides med den danska båten, matroser bemannade kulsprutorna och sovjetiska officerare med revolvrar i händerna bordade båten och krävde att få genomsöka båten. Skepparen, Arne Larsen, försökte blockera ingången till kajutan, men blev undanskuffad med orden: "Här är det jag som ger order". När flyktingen återfanns hävdade Larsen att det var en medlem i besättningen, men ryssarna fann mannens pass i motorbåten och tog honom med. Några veckor senare rammades den danska fiskebåten Thomas Moeller utanför Gotland. Ett stort sovjetiskt fartyg körde, trots varningssignaler, på den lilla danska båten i dagsljus och klart och fint väder. Den sovjetiska båten fortsatte med att förstöra danskens fiskeredskap, varefter den försvann österut. Incidenten skulle uppfattas som en varning till danska fiskare att inte ta upp flyktingar till havs.

Ovanstående berättelse är hämtad ur John Barrons bok KGB, som är en översikt över den sovjetiska hemliga polisens verksamhet i hela världen. Vi ska här försöka att ge en redogörelse för KGB:s och dess östeuropeiska allierades verksamhet i Sverige.

Vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm finns för närvarande 35 ackrediterade diplomater, men därutöver finns ytterligare cirka 100 anställda. Svenska ambassaden i Moskva har bara en bråkdel av detta antal anställda Den välkända brittiska organisationen, The Insti tute for the Study of Conflict, meddelade i en översikt häromåret att 44 av sammanlagt 142 anställda vid Sovjets ambassad i Stockholm var engagerade i den sovjetiska underrättelsetjänsten. Utöver dessa 44 finns ett stort antal agenter inom ramen för annan sovjetisk verksamhet, exempelvis bilföretaget Matreco, som tidigare har sålt några hundra bilar om året, med hundratalet anställda, varav åtskilliga ryssar, som inte ens har kunnat tala svenska. Svenska SÄPO har vid upprepade tillfällen följt bilförsäljare från Matreco till militärt känsliga anläggningar och företagets radioutrustning är så kraftig att den utgör ett problem för den civila flygtrafikens radiokommunikationer .

Andra täckföretag för rysk underrättelseverksarnhet är flygbolaget Aeroflot och turistbyrån Intourist (dessa har kontor med 200 meters mellanrum i Hötorgscity), samt den ryska nyhetsbyrån APN. Säkert finns också företag med en helt annan fasad, dit misstankar inte riktas så lätt som de öppet ryska institutionerna .

Det finns sammanlagt nära 700 sovjetiska medbogare i Sverige. 35 har alltså diplomatisk status och 360 har arbetstillstånd. De återstående 300 har okänd verksamhet. En del är visserligen hemmafruar, men ett stort antal antas vara engagerade i underrättelseverksarnhet. KGB och GRU (den sovjetiska militära underrättelsetjänsten) beräknas ha 300 agenter verksamma i Sverige.

KGB:s agenter har ofta visat sig vara osmidiga i sin verksamhet, något som underlättar SÄPO:s verksamhet. Ett av de mer drastiska exemplen var när sovjetiska diplomater på Kungsholmsgatan försökte kidnappa en sovjetisk avhoppare, mitt på ljusa dagen' Det skedde i samma kvarter som Stockholms polishus är beläget. Avhopparen räddades genom att han arresterades (kidnapparna hade diplomatisk immunitet, men tvingades inom kort lämna landet)

Tidigare var tredje arnbassadsekreteraren vid Sovjets stockholmsambassad en av KGB:s toppar i Sverige. Han blev emellertid snabbt alltför känd och flyttades nyligen efter sex års verksarnhet i Sverige. Kvar som ledande KGB-män är dock Alexander Telminov, Konstantin Tretiakov och Vladimir Kopytov. Förutom den sovjetiska ambassaden och de sovjetiska företagen har man ett höghus på Lidingö (Kostervägen 5 i Baggeby) helt till sitt förfogande.

Den sovjetiska underrättelsetjänsten samarbetar nära med övriga östeuropeiska underrättelsetjänster. Man har t.o.m. en överenskommelse om arbetsfördelning. Genom denna överenskommelse är det bara Östtyskland och Tjeckoslovakien som har någon nämnvärd verksamhet i Sverige, polackerna tycks bara finnas med helt obetydligt, liksom rumänerna; övriga förefaller att vara passiva i Sverige, men då istället desto aktivare i andra länder).

Östtysklands hemliga underrättelsetjanst SSD (Staatssicherheitsdienst) sorterar under MfS (Ministerium für Staatssicherheit). MfS/SSD har sex huvudavdelningar, en för att skydda Östtysklands krigsmakt från väst, en för att infiltrera västerländska underrättelseorgan, en för att skydda näringslivet, en för att bekämpa västspionage, en för att spåra underjordiska organisationer och en för att skydda rustningsindustrin mot spionage. Till MfS knyts vidare ett antal vetenskapliga forskningsinstitut och liknande (exempelvis Deutsch-Nordische Gesellschaft i Berlin). De till MfS knutna organen bjuder ofta in utländska besökare till Östtyskland, ett utmärkt sätt att värva agenter.

Östtyskarna satsar stort på just Sverige. Ambassaden i Stockholm har tolv ackrediterade diplomater (Västtyskland, med fyra gånger så stor befolkning och en ännu större övervikt i handelsutbytet med Sverige har femton; Frankrike har 11). Förutom ambassaden finns i Stockholm ett konsulat, en turistbyrå, en representant för Deutsche Reichsbahn (östtyska statsjärnvägarna) och ett kulturcentrum. Vidare finns representation för den östtyska nyhetsbyrån ADN, för Östtysklands TV, för radio, för partiorganet Neues Deutschland och för veckotidningen Horizont. De östtyska journalisterna i Sverige är utomordentligt ambitiösa då det gäller att samla in information, även om det av någon anledning inte skrivs särskilt mycket om Sverige i östtyska tidningar...

Östtyskarna samarbetar nära med KGB, men är antagligen betydligt effektivare. Åtskilliga SSD-agenter är dock kända till namnet av svenska SÄPO, som dock hittills uppenbarligen ansett det vara bättre att hålla dem under uppsikt än att avslöja dem och utvisa dem.

Förutom Östtyskland driver även Tjeckoslovakien spioneri i Sverige på entreprenad åt ryssarna. Liksom ryssarnas bilföretag Matreco har man fordonsförsaljning som täckmantel. I tjeckernas fall traktorförsäljning. Man satsar nu stort på lansering av den tjeckiska traktorn "Zetor". Zetor säljs till mycket fördelaktiga priser och har dessutom en serviceorganisation som är avsedd att övertyga skeptiska svenska lantbrukare om att man vågar satsa på något nytt. Kärnan i serviceorganisationen är en polsk helikopter, som rycker ut om det skulle uppstå fel på en Zetor-traktor. Helikoptern uppges vara extremt välutrustad inte endast med reparationsverktyg och reservdelar utan också med avancerad elektronisk utrustning. Helikoptern ses ofta"reparera traktorer" i samband med militära manövrar. I Sverige finns i övrigt sammanlagt en (!) heli kopter som ägs av ett företag som inte är flygföretag. Denna helikopter ägs av Gullringshus, som använder den för att få överblick över nya småhusområden. Saab, Volvo, ASEA, LM Ericsson m fl företag hyr in en helikopter från ett flygföretag i de undantagsfall då man är i behov av en sådan.


Tillbaka till toppen på sidan

Det kallas "avspänning"

"Kapitalisterna i hela världen och deras regeringar, kommer i sin strävan att erövra den sovjetiska marknaden att sluta sina ögon för verkligheten och bli både blinda och dövstumma. De kormer att ge krediter som kommer att vara ett stöd till kommunistpartierna i deras egna länder och de kommer att förse oss med råvaror och teknik för att bygga upp våra militära industrier, nödvändiga för vårt anfall mot våra leverantörer. För att formulera det annorlunda kommer de att arbeta med förberedelserna för sitt eget självmord."

V.I. Lenin 1921

"De senaste åren har tydligt visat att i en tid av minskad internationell spänning rör sig den politiska barometern åt vänster. Vissa förändringar äger rum i förhållandena mellan kommunister och socialdemokrater i vissa länder, den anti-kommunistiska hysterin avtar och de västerländska kommunistpartiernas inflytande tilltar samtidigt som spänningen minskar i Europa."

L.Bresjnev 1967

Östblocket rustar för offensiv

NATO:s generalsekreterare Joseph Luns har nyligen varnat för östblockets uppbyggnad av offensiv militär kapacitet. Warszawa-paktens militära styrka blir alltmer offensiv, och Sovjet har idag en u-båtsflotta som är större än alla övriga länders u-båtsflottor tillsammans. (DW)

Sovjetiska piloter i Syrien

Enligt den amerikanska underrättelsetjänsten skall Sovjet inom kort skicka en division MiG-25-plan till Syrien. MiG-25:orna är Sovjets mest avancerade plan och de skall i Syrien bemannas av sovjetiska piloter. (DW)

Agentskola

I Sovjet finns en skola som är specialiserad på att utbilda personer för underminerande verksamhet i Nord-Europa. Skolan ligger i de områden som erövrades av Sovjet från Finland under andra världskriget. Undervisningen sker på engelska, svenska och ryska. Skolan går officiellt under namnet "Yrjö Sirola-stiftelsen". På schemat står subversion, spionage, guerillataktik i Nordeuropa, sabotage, fabriksockupation, underjordisk verksamhet, infiltration i statsadministration och industri samt stridsteknik. (minut)

Helsingforsavtalet och Sovjet

Enligt Helsingfors-avtalet skall de europeiska länderna bl a möjliggöra äktenskap över nationsgränserna. Det finns många flagranta exempel på hur Sovjet bryter mot Helsingforsavtalet, ett aktuellt gällde den 32-åriga österrikiska språklärarinnan Johanna Steindl, som under sin tjänstgöring i Moskva träffat den 31-årige ryssen Alexander Sokolow. De hade bestämt sig för att gifta sig med varandra. Då Johanna gjorde ett kort besök i Wien vägrades hon återresetillstånd till Moskva. En hungerstrejk arrangerades av paret parallellt i Moskva och Wien utan att de ryska myndigheterna gav efter. (NZZ)

Helsingforsavtalet

talar om att de fördragsslutande parterna skall underlätta kontakter över gränserna. Den östtyska regeringen har nyligen låtit förstärka järnridån och utrustat området mellan Östersjön (vid Travemünde) och Elbe med 16.000 dödsautomater, som skjuter järnföremål i alla riktningar om gränsområdet beträds. (NR)

Katedral blir ateistmuseum

Den åttahundra-åriga katedralen St Sophia i Polotsk i Vitryssland har nyligen gjorts om till Sovjets fjärde (och Vitrysslands första) museum för ateism. Museets huvuduppgift är att sprida ateistisk propaganda och att utbilda "kvalificerade ateister". (ABSEES)

Sovjet på Nordkalotten

De sovjetiska styrkorna i Leningrads militärområde består av 8 divisioner och 85.000 man. Man har 1700 stridsvagnar och mellan 150 och 200 attackplan. Styrkans viktigaste mål vid en eventuell konflikt torde vara att ge landbaserat stöd till den sovjetiska ishavsflottan. Detta enligt den militära facktidskriften "International Defence Review".

På Kolahalvön finns två sovjetiska infanteridivisioner och i Murmanskområdet finns ytterligare en brigad marinsoldater. Det finns inget attackflyg stationerat på Kola-halvön, men sexton (!) flygplatser på halvön gör att man är beredd för snabba omdispositioner Och det finns sammanlagt 2000 landstigningsbåtar stationerade på Kolahalvön .

Uppbyggnaden av de militära styrkorna på Kolahalvön är snabb, något som också framhållits av ÖB Stig Synnergren i den strategiska lägesöversikten 1975. International Defence Review redovisar den samlade tillväxten av de ryska stridskrafterna i Europa under de senaste åren. Och man kan räkna med att tillväxten på Kolahalvön varit snabbare än genomsnittet. IDR säger att Sovjets europeiska styrkor bara sedan 1970 fått 4000 stridsvagnar av modell T-62 samtidigt som man fått ett tillskott på 5.000 bepansrade trupptransportfordon. Artilleriet har på två år fått tusen nya kanoner. Man har utvecklat nya attackhelikoptrar, självgående artilleripjäser och nya taktiska attackflygplan som kan tjänstgöra även i dåliga väderförhållanden. (AP).

Tillbaka till toppen på sidan

Sverige och de mänskliga rättigheterna

På det internationella planet arbetar Sverige ofta aktivt för att slå vakt om de mänskliga rättigheterna i andra länder. Utgångspunkten tycks ofta vara att Sverige i alla avseenden lever upp till vad som kan krävas. I fyra artiklar visar vi att det finns en hel del att ändra på i Sverige, och då kanske framförallt på utbildningsområdet.

Sverige låter ofta sin röst göra sig hörd i protest mot brott mot de mänskliga rättigheterna, åtminstone om de intraffar i något land utanför östblocket. Med betydligt mindre bokstäver talas det om att Sverige har vägrat att biträda vissa avsnitt i ett flertal internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Det gäller då avsnitt som behandlar utbildning, rätten till valfrihet på utbildningsområdet för elever och lärare. De senaste årens utveckling i Sverige på utbildningsområdet har inneburit att Sverige har tagit ytterligare betydelsefulla steg bort från vad som är internationell praxis ooh internationell syn på mänskliga rättigheter. Det fåtal alternativa utbildningsanstalter som har funnits har tvingats stänga. För några år sedan fanns det ett tjugotal privata skolor på grundskole- och gymnasienivå, nu finns bara ett par stycken kvar (ett par är dessutom under aweckling).

Från konventionssynpunkt är det framförallt möjligheterna att inom skolans ram anordna religiös undervisning som har uppmärksammats, men med denna utgångspunkt har även mer generella regler om valfrihet ställts upp.

Europarådet antog 1950 en konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Till konventionen fogades ett tillägg 1952, där den andra paragrafen lyder: "Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning, som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna är, till skillnad från FN:s konvention bindande för de stater som skrivit under konventionen. När konventionen behandlades av regering och riksdag 1953 gjordes emellertid väsentliga reservationer mot den ovan citerade paragrafen. För det första förklarades att Sverige inte kunde medge föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska övertygelse få befrielse från delar av den allmänna skolans undervisning och för det andra förklarades att befrielse från de allmänna skolornas kristendomsundervisning endast kunde ges för dem som fått (av staten godkänd) annan tillfredsställande religionsundervisning. För det tredje lät den svenska regeringen meddela att man inte uppfattade tilläggsprotokollets andra paragraf såsom behandlande några ekonomiska frågor; Sverige skulle alltså inte tolka innehållet som att staten tvingades ge bidrag till icke statliga skolor. I motiveringen till den svenska regeringens vägran att godkänna Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna i denna del hette det bl.a. att "Artikel 2 måste ses mot bakgrunden av förhållanden i andra länder, där den historiska utvecklingen av undervisningsväsendet följt delvis andra banor än i Sverige".

Unesco antog en konvention mot diskriminering i undervisning 1960. Konventionen godkändes av den svenska riksdagen först 1967. Det finns mot Unescos konvention inga möjligheter till reservationer. Konventionen måste antas till sin helhet. I artikel 3 i denna konvention heter det att de fördragsslutande staterna skall inte tillåta någon skillnad, annat än på grund av förtjänst och behov, då det gäller skolavgifter, stipendier eller studiehjälp. Staten skall inte heller tillåta att myndigheternas bistånd till läroanstalter inskränks eller utökas på grund av att eleverna tillhör en viss grupp. I artikel 5 heter det att det är väsentligt att respektera föräldrars frihet att välja andra läroanstalter än de offentliga. I samma artikel sägs att barnen skall tillförsäkras en religiös och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse. Det är särskilt intressant att i Unescos konvention notera att såväl den ekonomiska, artikel 3, som innehållsmässiga (artikel 5), aspekten av undervisningen behandlas. Dagens officiella svenska politik är nämligen att det står medborgarna fritt att starta egna skolor, men att bidrag till dessa ej utgår från staten eller andra myndigheter annat än i extrema undantagsfall. Den som vill placera sina barn i en oberoende undervisningsanstalt tvingas härigenom att betala skolavgiften två gånger, dels via skattsedeln och dels i form av terminsavgifter.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna heter det i artikel 18 att "envar har rätt att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion genom undervisning, andaktsövningar.." FN:s deklaration är alltså till sitt innehåll, i motsats till Europarådets ooh Unescos konventioner, begränsad till religiös undervisning. Men inom FN pågår sedan många år ett arbete rörande de mänskliga rättigheterna och hur dessa skall skyddas i konventioner. På uppdrag av FN har den indiske parlamentarikern och juristen Ascot Krishnaswami utarbetat en rapport med namnet "Study of discrimination in the matter of religious rights and practices." Krishnaswami diskuterar särskilt frågan om sambandet mellan rätten att driva självständiga skolor och finansieringen av dessa. Krishnaswami menar att finansieringsfrågorna faller utanför religionsfriheten i trängre mening, men framhåller samtidigt att de har utomordentligt stor praktisk betydelse och att finansiella åtgärder lätt kan missbrukas till förfång för olika grupper i samhället. Staten bör inte behandla olika grupper olika då det gäller statsunderstöd eller skattebefrielse, menar Krishnaswami. Krishnaswamis resonemang bör naturligtvis vara tillämpligt även för dem som av andra än religiösa skäl vill ge sina barn undervisning utanför det ordinarie skolsystemets ram.

FN:s generalförsamlings tredje kommitté har också behandlat frågan om undervisningsanstalter utanför det statliga skolväsendet. Kommittén har lagt fram ett utkast till överenskommelse rörande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I artikel 14 i utkastet heter det att fördragsslutande stat skall åtaga sig att respektera föräldrarnas rätt att för sina barn välja andra skolor än dem som upprättas av de offentliga myndigheterna; skolorna skall dock uppfylla de pedagogiska minimikrav som staten fastställer eller godkänner.

Sveriges politik på skolområdet rör sig uppenbarligen i de yttersta gränsmarkerna för vad som är tillåtet eller vad som rekommenderas i olika internationella överenskommelser. I vissa fall torde den förda politiken stå i strid mot av Sverige ingångna avtal om respekt för de mänskliga rättigheterna. Den fria evangeliskt-lutherska kyrkans församling S:t Martin vägrades exempelvis häromåret att anordna den undervisning man önskade. Frågan fördes inför europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna. En vecka innan dennas utslag skulle offentliggöras, och då den svenska regeringen säkerligen under hand fått kännedom om utslagets innehåll, gjorde man från regeringen en fullständig reträtt. Församlingen fick alla de tillstånd man sökt, trots att regeringen tidigare uttryckligen vägrat dessa.

Sven Enberg

Vem skall välja skyddsombud?

Syndikalisternas veckotidning "Arbetaren" berättar i sitt nummer av den 3 oktober om hur en grupp syndikalistiskt anslutna skogsarbetare i Västerbotten nekats att utse ett eget skyddsombud genom ingripande av Skogsarbetareförbundet (som är LO-anslutet). Skyddsombud skall enligt lagen utses av lokal facklig organistaion, som är bunden av kollektivavtal. Om sådan organisation inte finns skall skyddsombudet utses direkt av arbetstagarna. Samtliga medlemmar i det aktuella huggarlaget är medlemmar i SAC och de utsåg en SAC-medlem som skyddsombud. Skogsarbetareförbundet menade emellertid att man hade rätt att utse skyddsombud, oavsett att man inte hade några medlemmar i det aktuella huggarlaget. Man utsåg en utomstående person placerad i Lycksele. Den statliga yrkesinspektionen gav Skogsarbetareförbundet rätt och vägrade således att godkänna arbetarnas eget skyddsombud. Företaget, SCA, stog helt utanför konflikten. (SAC=Sveriges Arbetares Centralorganisation, är en syndikalistisk fackorganisation med cirka 20.000 medlemmar utanför LO. Man har framförallt medlemmar bland byggnadsarbetare och skogsarbetare, men täcker i princip hela arbetsmarknaden).

Tillbaka till toppen på sidan

Så behandlas östflyktingar

För några månader sedan kunde man i vissa tidningar läsa om en ung tjeckoslovak som försökte begå självmord ombord på planet från Stockholm till Prag. Han hade tidigare lyckats ta sig till Sverige och här hade han begärt politisk asyl. Det hade han inte fått. Eftersom han i Tjeckoslovakien inte ägnat sig åt politisk verksamhet, var han inte att betrakta som politisk flykting. Trots att han, om han tvingades återvända till Tjeckoslovakien, skulle dömas för "republikflykt" till ett sannolik flerårigt fängelsestraff. Detta är emellertid inte tillräcklig anledning för att bevilja politisk asyl och den unge tjecken blev förvisad från Sverige. Varje år tvingas ett par hundra flyktingar från Östeuropa tillbaka till sina hemländer, trots att de lyckats ta sig till Sverige. De anses inte vara politiskt förföljda, eftersom de i hemlandet inte ägnat sig åt politisk verksamhet. Att sådan verksamhet är förbjuden och straffbar om den inte sker inom kommunistpartiets (eller i ett par länder även kommunistpartiets marionettpartiers) ram tar de svenska myndigheterna inte någon hänsyn till. Och om en person från Östeuropa tagit sig till ett land som har en ännu mer tvivelaktig behandling av flyktingar från östblocket (exempelvis Finland, som utan vidare skickar tillbaka så gott som alla som tar sig över den sovjetisk-finska gränsen) kan han räkna med att från Sverige bli skickad till detta land. Då är det detta land som av Sverige pålastas ansvaret för flyktingen ifråga. Att landet sedan inte känner något sådant ansvar är en sak mellan flyktingen, det aktuella tredje landet och flyktingens hemland.

Sedan flera år pågår en utredning om justering av bestämmelserna, men några ändringar har än så länge in te genomförts, Varje år drabbas fortfarande ett par hundra östeuropeiska flyktingar av Sveriges inhumana flyktingpolitik.

Europadomstolen

Vi har i ett tidigare nummer berättat att den svenska regeringen anmälts för Europarådet av fyrtio mödrar i Hässelby, eftersom de anser att den nya förskolelagen strider mot Europakonventionens första tilläggsprotokoll.

Häromåret fick den fria evangeliska församlingen, S:t Martins församling i Stockholm, rätt att ordna egen religionsundervisning, som ersättning för religionsundervisningen i grundskolan Man hade i åratal vägrats detta av regeringen, men fört frågan vidare till Europadomstolen Någon vecka innan domen skulle offentliggöras, men då den i princip var klar, fick församlingen plötsligt det begärda tillsåndet, varefter något utslag från domstolen aldrig publicerades.

Nu är det Lokmannaförbundet, en från LO fristående organisation, som organiserar ungefär en fjärdedel av SJ:s lokförare, som har anmält Statens Avtalsverk för Europadomstolen. Avtalsverket vägrar nämligen att sluta kollektivavtal med Lokmannaförbundet, som har ungefär 1100 medlemmar. Lokmannaförbundet vägras t o m att sluta hängavtal. Frågan har tidigare behandlats av Europarådet i Strassbourg, och detta försökte medla mellan staten och Lokmannaförbundet. Svenska staten avvisade medlingsförsöket,varefter rådet beslöt att saken skulle föras vidare till Europadomstolen. Av 6000 anmälningar som behandlats vid Europarådet har endast 120 hittills förts vidare till Europadomstolen, som nu skall bedöma om regeringens (avtalsverkets) avtalsvägran strider mot den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. (VTA)

Tillbaka till toppen på sidan

Kommunismens rätta ansikte

Sanningen om kommunismen i Sydostasien börjar komma fram

I föregående nummer av Contra fanns en för Sverige unik sammanställning över utvecklingen i Indokina efter det kommunistiska maktövertagandet. Sedan sammanställningen gjordes har ytterligare informationer sipprat ut- varför vi gjort ytterligare en sammanställning- som visar den senaste tidens utveckling.

Informationerna blir dock successivt allt sparsammare. Den 22 oktober utvisades således Koichi Hamazaki från den japanska tidningen Yomiuri Shimbun från Sydvietnam. Efter Hamazakis utvisning återstår bara fyra journalister från icke-kommunistiska länder i hela Sydvietnam: AP:s korrespondent, den japanska radions korrespondent, den japanska nyhetsbyrån Kyodos korrespondent och korrespondenten för Far Eastern Economic Review i Hongkong. Före kommunisternas maktövertagande rörde sig hundratals journalister fritt i landet. I Kambodja finns inga utländska journalister över huvudtaget.

I SydVietnam pågår enligt uppgif ter i radio Hanoi den 27/10 en "förbittrad kamp", uppenbarligen mellan kommunistiska styrkor och de anti-kommunistiska guerillarörelser som vi berättade om i förra numret av Contra. Radio Saigon berättade samma dag om att tusentals vietnamesiska soldater gömmer sig i djungeln, och att man försöker "övertala dem att ge sig".

Nyligen utgavs en lista över i Sydvietnam förbjudna böcker, den inkluderade bl.a. Solsjenitsyn och Pasternak, men även exempelvis Arthur Koestler och Françoise Sagan. Den kände buddhistiske ledaren Thich Tri Quang arresterades i september, liksom en rad kinesiska affärsmän. Affärsmännen arresterades därför att de bedrev affärsverksamhet.

Vidare har alla privata skolor i Sydvietnam i förstatligats. De privata skolorna svarade för ungefär två tredjedelar av undervisningen i Sydvietnam. De hade avgifter på mellan 4 och 15 kronor i månaden. Staten, liksom de olika kyrkorna bidrog med pengar till skolornas drift. Förstatligandet av privatskolorna går framförallt ut över de katolska skolorna. Kristendomsundervisningen i dessa kommer nu att ersättas med undervisning i marxism-leninism.

Utsmugglade brev från Sydvietnam är intressant och skakande läsning. Till BBC riktas en vädjan om att fortsätta sändningarna på vietnamesiska från Singapore, så länge det finns en penny kvar, och via katolska kyrkan har andra brev smugglats ut. Vi återger här delar ur ett brev från en sydvietnamesisk biskop: "Generalvikarie Truc har dödats. Hans biskop Nguyen Huy Mai har kidnappats. Den nyss utnämnde biskopen Phan Thiet har tillsammans med ett stort antal missionärer, vietnamesiska präster, seminarister, ordensfruar och kristna släpats bort. Man vet inte vad som hänt dem".

Placidus Dien är en katolik som på djungelstigar tagit sig ur landet och till Rom. Han berättar att all egendom och alla jordbruk har övertagits av staten. Alla butiker förvaltas av staten. Alla måste kl. 6 på morgonen infinna sig för arbete vid särskilda uppsamlingsplatser. Arbetet, som gäller även barn, pågår till sex på kvällen. Den som inte infinner sig till uppropet får ingen mat, och inte de tre kronor som är dagslön. Efter arbetet tvingas unga flickor, ogifta kvinnor och nunnor att tjänstgöra som prostituerade åt de nordvietnamesiska soldaterna. Lärare och lärarinnor måste delta i ideologiska omskolningskurser. De som vägrar blir avrättade.

Amerikanska underrättelsekällor uppger att 300 000 människor avrättats av kommunisterna bara i området kring "Kina-bukten" utanför Da Nang. Foton från avrättningsplatsen har smugglats ut till väst. Ytterligare tiotusentals människor har avrättats i det centrala höglandet. En CIA-rapport har uppskattat antalet dödade ooh avrättade vietnameser efter kommunisternas maktövertagande till cirka 2 500 000. Brittiska underrättelsekällor uppger dessutom att förberedelser pågår för en utrensningskampanj i jätteformat i Saigon-området, som hitintills klarat sig förhållandevis lindrigt undan. Sydvietnamesiska agenter uppskattar att sammanlagt en miljon människor kommer att få sätta livet till i påbörjade och planerade utrensningskampanjer.

I Laos rapporteras nu 1.500 ryssar befinna sig. Landet tycks via Nordvietnam ha blivit en sovjetisk koloni, trots att man har gemensam landgräns med Kina. Från Laos rapporteras fortsatta strider. Meo-trupper uppges tidvis ha spärrat vägen mellan Luang Prabang och Vientiane. Men samtidigt har tiotusentals meos flytt från Laos och 300 000 lever nu i flyktingläger i norra Thailand.

Bland flyktingarna finns helt säkert kommunistiska agenter insmugglade. Målsättningen står helt klar. Laos inrikesminister Sounnarathom har officiellt förklarat att "nordostprovinserna i Thailand och Laos blir förr eller senare förenade''.

Från Kambodja berättas att barn i sexårsåldern tas från sina föräldrar och sätts i statliga uppfostringsanstalter. Flyktingar från olika delar av Kambodja har berättat om detta och den kambodjanska radion har berättat om ett sådant uppfostringscentrum i provinsen Kompong Cham. Centret innehöll flera hundra barn under 13 år, som undervisades i ämnen som politik, kultur, revolutionära sånger, organisation och disciplin. Målsättningen uppgavs vara att uppfostra kommande generationer till fulländade revolutionärer.

På det militära planet rapporteras tre anti-kommunistiska guerilla-organisationer vara i verksamhet i Kambodja. De har lagt sig i bakhåll för kommunisttrupper, fritagit en rad fångar och satt upp en radiostation, som dagligen sänder på franska och khmer.

Prins Sihanouks korta besök i Kambodja resulterade i att ett femtiotal av Sihanouks närmaste medarbetare beslöt sig för att stanna utomlands i Frankrike, där "de grundläggande fri- och rättigheterna respekteras." Ett exempel på hur man behandlar de människor som överlever dagens förhållanden i Kambodja är att man tvingat alla att byta namn, för att försvåra för privatpersoner att återknyta kontakter med vänner, släktingar och bekanta, som man förlorat kontakten med under kriget.

I Nordvietnam tycks inte mycket ha ändrat sig. Nordvietnam har Sydostasiens lägsta levnadsstandard, och inget utöver livets absoluta nödtorft går att uppbringa. Det som i Sydvietnam tillhör dagliga konsumtionsvaror är i Nordvietnam en ouppnåelig lyx. En utländsk turist berättar hur han frågade efter priset på ett dragspel i ett av Hanois varuhus. Dragspelet hade inget pris. Det var det enda som fanns och var alltför värdefullt för att säljas, även om man skyltade med det.

Förbindelserna mellan Nord- och Syd vietnam avbröts för privatpersoner bara sex veckor efter kommunisternas maktövertagande i Sydvietnam. Från nordvietnamesernas sida blev man orolig över vilken effekt motorcyklar, radioapparater, kameror, kylfläktar osv skulle ha på den nordvietnamesiska befolkningen.

Ransoneringarna i Nordvietnam är hårda, vilket tvingar flertalet att handla på svarta börsen. Ransonen ger 4 meter tyg till kläder varje år och 300 gram kött i månaden (I Saigon har man nyligen infört ransonering på 1 kg kött i månaden). Ris är ransonerat till mellan 14 och 22 kg per månad, beroende på personens yrke.

Myndigheterna har drivit flera kampanjer mot de svarta marknaderna, men det är svårt att slå ihjäl den fria företagsamheten, särskilt i ett kommunistiskt samhälle där den fria marknadens andel av varuomsättningen skall svara för hela utjämningen av tillgång och efterfrågan. Andra kampanjer drivs mot korruption och nepotism, men med lika begränsad framgång.

De utlänningar som har haft möjlighet att se andra delar av landet än de som visas upp vid officiella besök berättar om att människor sover på gatorna i de fattigare delarna av Hanoi och att den stora katolska katedralen i Hanoi är igenbommad av myndigheterna. Det är myoket svårt för såväl katoliker som buddhister att utöva sin religion i Nordvietnam, trots myndigheternas försäkringar om motsatsen.

I Burma rapporteras om strider mellan regeringsstyrkor och Pekingvänliga guerillaförband i Shan-provinsen i norra Burma. Vid en sammandrabbning uppges 32 soldater från regeringssidan ha dödats, 63 sårats och fyra saknats.

Malysia nästa?

Under åren 1948-1960 kämpade en kommunistisk guerillarörelse för att gripa makten i Malaysia. 1960 ansågs den vara slutgiltigt krossad och det är först nu, efter de indokinesiska staternas fall, som den åter börjar göra sig påmind.

1960 flydde de 400 sista guerillasoldaterna över gränsen till Thailand och en femtonårig fredsperiod inleddes i Malaysia. Nu uppger emellertid officiella källor i Kuala Lumpur att det finns 2000 guerillasoldater i landet. Under året har åtskilliga attacker mot polisstationer, soldater, offentliga byggnader, vägar och broar inträffat. 50 poliser och soldater har dödats och 250 har sårats under 1975. Guerillan har främst inriktat sig på korta överraskningsanfall och snabba reträtter. Men sådana har utförts även i städer och andra samhällen.

Mest oroande är att guerillan nu fått tillgång till moderna vapen, vapen som kommer från Indokina: Vapenarsenalen består bl.a. av amerikanska M-16 k-pistar och M-79 granatkastare, som kommer från tidigare amerikanska förråd i Vietnam.

Regeringen inledde i oktober en motoffensiv mot guerillan. Man skall försöka tillämpa samma taktik som så framgångsrikt slog ned den 100 000 man starka guerillaarmén i kriget 1948-1960. Skärpta säkerhetsåtgärder, ett utbyggt hemvärn och en armé redo att föra djungelkrig är de tre redskapen i den malaysiska regeringens arsenal mot guerillan. Man var framgångsrika 1960, men sedan dess har den strategiska situationen försämrats högst avsevärt, kommunisterna har lättare att föra fram vapen och utrustning och USA är knappast längre någon allierad att lita på för Malysia.

Malaysia har ungefär 12 miljoner invånare, 47% är malajer, 34% kineser och 9% indier. Kommunisternas guerillasoldater rekryteras främst bland den kinesiska minoriteten och guerillaledaren Chin Peng är av kinesisk härkomst. Chin Peng deltog i överläggningar med den blivande premiärministern Tunku Abdul Rahman 1955. När överläggningarna bröt samman förklarade Peng att han skulle ge sig ut i djungeln och vidare: "Vi kommer aldrig att ge upp och vi kommer att kämpa till sista man." Nu har man alltså tagit upp kampen igen efter femton års fred. Man tycks i första hand ha inriktat sig på poliser och andra lagens väktare av kinesisk härkomst. Målsättningen torde vara att genom nålstingsaktioner sänka moralen i det malajsiska samhället.

Malaysia är ett för asiatiska förhållanden välbärgat land, med en dynamisk utveckling av näringslivet och en tilltagande industrialisering. Landet är också en demokrati som sedan självständigheten från britterna 1957 har lyckats upprätthålla det demokratiska styrelseskicket utan inblandning från kuppmakare. Senaste valen hölls i augusti 1974.

(NZZ, TTPI)

Tillbaka till toppen på sidan

Det nya Etiopien

Etiopien under kejsar Haile Selassie var efterblivet och fattigt. Administrationen var ineffektiv. Ekonomin gjorde inga framsteg att tala om och det var mycket dåligt ställt med de mänskliga fri- och rättigheterna.

Den nya regim som nu kommit till makten har emellertid inte genomfört några förändringar som skulle kunna leda till en lösning på Etiopiens problem. Tvärtom har de inbördes motsättningarna i landet ökat, striderna med olika guerilla-grupper tilltagit och det politiska förtrycket försvårats. Nu är det inte bara i Eritrea som väpnat motstånd mot den centrala regeringen pågår. I en rad andra områden bedrivs regelrätta guerillakrig. Från Wollo-provinsen rapporteras således (enligt officiella etiopiska källor) att strider pågått mellan regeringsstyrkor och "fiender till jordreformen och revolutionen". Det uppges att 200 anhängare till Haile Selassie dödats och att 100 arresterats. Det berättas vidare att "ett stort antal bönder har slutit sig till den reaktionära fienden". Från en angränsande provins i nordöstra Etiopien, Tigre-provinsen, flyr nu till Afar och Issas (Franska Somaliland) tusentals människor. I östra Tigre-provinsen bor, liksom i delar av Afar och Issas, folkgruppen Afar. Afar-folket uppges nu samarbeta med den eritreanska befrielserörelsen och 400 afars tränas i guerillakrig av eritreanerna.

Tillförlitliga bedömare i Etiopien menar att störtandet av Haile Selassies regering hade ett någorlunda brett stöd hos befolkningen, men att den nya regimen, dirgen, på kort tid har gjort sig mycket impopulär Den för en doktrinär vänsterpolitik, och använder hårda metoder för att kväsa oppositionen.

Under Haile Selassies tid kritiserades regimen för censur av pressen och för restriktioner för utländska journalister. Idag tillåts inga fasta utländska korrespondenter, och den enda nyhetskälla de inhemska tidningarna får använda sig av är officiella kommunikéer. Den gamla regimen kritiserades för att "kejsarens man" blandade sig i regeringstjänstemännens arbete. Nu kan vilken soldat som helst ingripa i tjänstemännens arbete och ge order, något som har skapat kaos i administrationen. Den gamla regimen kritiserades för slöseri, men den nya har just lagt ut 4,5 milj kr på att bygga en jättelik plats för parader. Platsen kallas officiellt Röda Torget. Den byggs, trots att Addis Abebas stadion, med 20.000 platser ligger alldeles intill. Och när det gäller de mili tära konflikterna satsar den nuvarande regimen en betydligt större del av landets begränsade ekonomiska resurser på krigsmakten för att kunna slå ned de olika guerillarörelserra.
(TTPI, LE, NZZ)

 

Tillbaka till toppen på sidan

Socialhjälp utan gräns

Från Contras Washington-korrespondent Allan C. Brownfeld

Antalet amerikaner som lever på andras inkomster har ökat i många år.

Det är intressant att notera att den stora ökningen i regeringens välfärdsprogram inte har kommit samtidigt med ökade behov av hjälp utan tvärtom samtidigt med en allt högre levnadsstandard.

Mellan 1952 och 1972, när bruttonationalprodukten räknad i fast penningvärde ökade med 100% och när genomsnittsinkomsten i fast penningvärde ökade med 70%, ökade samhällets utgifter för de sociala programmen från 12 miljarder $ 1952 till 131 miljarder $ 1972 och uppskattningsvis 167 miljarder $ budgetåret 1975.

Systemet med livsmedelskuponger har växt över alla gränser och missbrukas nu av tusentals människor, som inte borde få livsmedelskuponger - som exempelvis studenter från välbärgade familjer och strejkande arbetare. Finansminister William Simon förklarade nyligen att systemet med livsmedelskuponger var "en välkänd tillflyktsort för bedragare och lösdrivare" .

Under de senaste tio åren har antalet personer som får livsmedelskuponger ökat nära femtiofaldigt från 424.000 1965 till nära 19 mil joner 1975. Kostnaderna har ökat ännu snabbare, från 85 miljoner dollar till 4,9 miljarder dollar (1974) och uppskattningsvis 6 ,6 miljarder dollar 1975. Delstaterna betalar härutöver mellan 250 och 300 miljoner dollar i administrativa kostnader.

När livsmedelskupongerna infördes sysselsattes 117 federala tjänstemän och kostnaderna var 31 miljoner dollar. Idag sysselsätts 2000 federala tjänstemän och livsmedelskupongerna tar mer än två tredjedelar av jordbruksdepartementets budget.

Enligt en republikansk undersökningsgrupp hade mer än hälften av de som fick livsmedelskuponger (57%) inkomster över "fattigdomsstrecket". Gruppen fastslog att en amerikan av 10 fick livsmedelskuponger och att en av fyra (!) var berättigad att få sådana.

Representanthusledamoten Robert Michel - republikan från Illinois - säger: "Jag var förvånad när jag noterade att jordbruksdepartementet förklarade den 1 juli i år att nya och högre utbetalningar och inkomstgränser kommer att införas . De nya bestämmelserna innebär att en familj på fyra kommer att få rätt till lika mycket i livsmedelskuponger som den genomsnittliga familjen med arbetsinkomster gör av med - frånsett 8 $ i månaden. Men inte bara detta, familjer med inkomster betydligt närmare genomsnittet än tidigare kommer att bli berättigade till livsmedelskuponger. Vi kan inte fortsätta på detta sätt. Livsmedelskupongerna kostar samhället miljarder och skapar obalans i ekonomin. Det är orättvist mot genomsnittsamerikanerna som betalar skatt för det, och hela programmet behöver en genomgripande reform omgående."

Ett exempel på missbruk inträffade nyligen i St Louis. Tolvtusen anställda i McDonell-DougIas-fabrikerna strejkade. De tjänar 7.43 (33:50 kr) i timmen. Under strejken kunde de inte få arbetslöshets-understöd, men omgående fick de livsmedelskuponger. En fackföreningsledare förklarade; "om det inte fanns livsmedelskuponger skulle vi inte ha kunnat strejka. Livsmedelskupongerna är en bra 'kudde' i fall som dessa."

Biträdande"välfärdsdirektören" Carl Williams förklarade: "Vi ger bort livsmedelskuponger som tokiga. Det finns praktiskt taget inga kontroller. Skattebetalarna borde egentligen göra uppror". En delstatskommission i Kalifornien förklarade förra året att "programmet med livsmedelskuponger är en administrativ mardröm". I Denver måste tjänstemän fylla i 12 olika formulär för var och en som ansöker om livsmedelskuponger. Länsmyndigheterna i Los Angeles behöver 18.000 anställda och 25 miljoner $ bara för att administrera programmet. I Los Angeles är felprocenten 47,3, i Rhode Island 65,8! En landsomfattande undersökning som gjorts av jordbruksdepartementet visade att en av fyra fick mer hjälp än vad vederbörande var berättigad till.

Senator James L. Buckley - konservativ från New York - har motionerat om reformer i livsmedelsprogrammet, som skulle skära ner kostnaderna med minst 2 miljarder $ om året och samtidigt öka hjälpen till dem som verkligen behöver den med 29%. Motionen vill täppa igen kryphålen i den nuvarande lagstiftningen så att bara de som behöver hjälp får livsmedelskuponger.

Tillbaka till toppen på sidan

Vänstern vinner mark i Labour

Från Contras London-korrespondent Harry Jones

I det brittiska Labour-partiet, regeringspartiet, skiljer man mellan två falanger: socialdemokraterna med Harold Wilson som främsta namn och vänstersocialisterna organiserade i "The Tribune Group". Bland de mest välkända i Tribune-gruppen är energiministern (förutvarande industriministern) Tony Benn.

Under Labour-partiets partistämma i månadsskiftet september/oktober vann vänsterfalangen bara en avgörande seger: Eric Heffer slog ut finansminister Denis Healey ur partistyrelsen. Men det sker en annan utveckling på gräsrotsplanet, som kommer att få konsekvenser på lite längre sikt. De radikala socialisterna i Tribune-gruppen har fått kontroll över ett stort antal lokala partiorganisationer, och det är de lolcala partiorganisationerna som avgör vilka som skall kandidera för partiet vid parlamenstvalen. Än så länge har den socialdemokratiska falangen ungefär två tredjedels majoritet bland Labours parlamentsledamöter. Men dessa två tredjedelar tillhör främst de äldre parlamentsledamöterna. Av de 50 Labour-parlamentsledamöter som är "färskast" på sina poster betraktas ungefär 40 som vänsterinriktade. Och en av Labours tidigare mest inflytelserika parlamentsledamöter Dick Taverne, fick inte kandidera för partiet i sin valkrets under valen 1974, han ansågs vara alltför högerinriktad. Taverne hade fullt stöd av partiledningen men ersattes genom den lokala partiorganisationen av en rabiat socialist. Taverne ställde upp som oberoende kandidat för "Democratic Labour". Han blev invald i det första parlamentsvalet 1974, men utslagen i det andra.

Den nu framväxande falangen i Labourpartiet går betydligt längre än sina svenska kolleger då det gäller exempelvis krav på förstatliganden, men framförallt då det gäller samarbete med kommunisterna. Det brittiska kommunistpartiet får ett obetydligt röstetal i parlamentsvalen. Och valsystemet gör att kommunistpartiet inte har varit direkt representerat i parlamentet sedan 1940-talet. Men Labours vänsterflygel inom Tribune-gruppen tvekar inte inför ett nära samarbete med kommunisterna. Åtskilliga medlemmar även i Labours partistyrelse har på senare tid skrivit artiklar i kommunistpartiets officiella organ Morning Star, och tre stycken, samtliga parlamentsledamöter; Michael Foot, Judith Hart och Joan Maynard; har deltagit i av kommunistpartiet arrangerade möten till förmån för Morning Star. Andra ledande personer i Tribune-gruppen har medverkat i den kommunistiska (trots sitt namn) tidningen "Labour Monthly" som till nyligen redigerades av Olof Palmes nu avlidne kusin Palme Dutt, känd som extrem kommunist och stalinist.

Den socialdemokratiska falangen inom Labour-partiet har nyligen organiserat sig i "The Social Democratic Alliance". SDA gav ut en del papper inför partikongressen, men har ännu inte fått något egentligt inflytande på utvecklingen inom Labour-partiet. Bland de ledande inom SDA märks Roy Jenkins och Reg Prenticec Prentice är parlamentsledamot, men hans valkretsorganisation har redan beslutat att han inte får kandidera i nästa parlamentsval, eftersom han anses vara för "högervriden". Prentice står nära Harold Wilsons politiska linje.

Tillbaka till toppen på sidan

Språkstrid i Frankrike

I Frankrikes utkanter finns ett flertal separatiströrelser, som arbetar för ett oberoende från Franlcrike. Det finns mer eller mindre aktivt verkande separatistiska rörelser i de baskiska områdena på gränsen mot Spanien, i Bretagne, på Korsika, i Alsace, i Savoy och längs Medelhavskusten .

Det är i Bretagne som separatisterna är starkast. I Bretagne finns två fristående nationalistiska rörelser, den högerinriktade Bretagnes Revolutionära Armé och den vänsterinriktade "Nationell Befrielse genom Socialism". Under de senaste två åren har ett tjugotal attacker mot anläggningar som symboliserar den "franska imperialismen" utförts. Det gäller bl.a. TV-sändare och kärnkraftsanläggningar. Medlemmarna i självständighetsrörelsen talar bretonska, ett språk som är släkt med den numera utdöda korniskan (som talades på Cornwall) och gaeliska och kymriska (som talas av mindre grupper på Irland och i Wales och Skottland) . Uppskattningsvis talar 750.000 människor av Bretagnes cirka 3 miljonsr invånare bretonska. De som talar bretonska talar så gott som alla även franska.

I de baskiska områdena längs gränsen mot Spanien har nationalistorganisationen ETA låtit tala om sig. Men den har framför allt arbetat på den spanska sidan om gränsen. För ETA "existerar" det emellertid ingen spansk-fransk gräns. Man strävar efter en enad baskisk stat. Baskerna på den franska sidan gränsen har inte utfört några nämnvärda attentat, men man har ofta använt den franska delen av "Baskien" som reträtt- och uppladdningsområde för attacker i den spanska delen av området. I Frankrike finns ungefär 150.000 människor som talar baskiska (på den spanska sidan gränsen finns fyra gånger så många basker) .

I somras blossade oroligheter upp på Korsika. Skottlossning och kravaller förekom. De korsikaner som deltog strävade efter ökad autonomi för Korsika, där italienska är det mest gångbara språket, trots att landet tillhör Frankrike. Korsika har ungefär 200.000 invånare.

I Alsace finns en rörelse som arbetar för ett eget parlament i området. Rörelsen utger en tidning och diverse skrifter, men den uppges inte ha mycket stöd i ett av de områden som genom historien har varit omtvistat mellan Tyskland och Frankrike.

I Savoy finns också en rörelse, som liksom den i Alsace, vill ge området ökat lokalt och regionalt självstyre.

Längs Medelhavskusten finns dels längst i söder en liten grupp som talar katalanska, det spanskan mycket lika språk som talas i området kring Barcelona. Längre norrut längs Medelhavskusten talas i stora områden provencalska, ett språk som är förhållandevis likt franskan och som under medeltiden upplevde en litterär storhetstid. I det provencalska området "Occitanie" finns minst fyra organisationer som strävar efter ökat självstyre eller oberoende. Längst går de occitanska nationalisterna, PNO, som kräver ett självständigt "Occitanie". En liten anarkistisk grupp, "Farem tot petar" (=vi skall spränga allt i luften), har gjort sig skyldig till 15 sprängattentat under senare år. Provencalska talas av sammanlagt 9 miljoner människor i södra Frankrike, men det är inga större problem att förstå språket för en fransktalande och de provencaltalande är i allmänhet tvåspråkiga.

I nordligaste Frankrike slutligen finns en liten grupp som talar flamländska, dvs. den belgiska varianten av det nederländska språket. Denna grupp är dock obetydlig till antalet.

Några möjligheter till långsiktiga framgångar för de uttalat separatistiska rörelserna torde inte finnas. Frånsett vissa småorter torde rörelserna inte ha något folkligt stöd, när det gäller de mer långtgående programpunkterna. Däremot finns det säkert ett massivt stöd för en ökad regional självbestämmanderätt och ökade rättigheter för de språkliga minoritetsgrupperna. Frankrike är nu det enda landet i Västeuropa som inte erkänner de inhemska minoritetsgruppernas rätt till ett eget språk.

Sven Enberg

Tillbaka till toppen på sidan

Socialiseringsåret 1975

Under 1975 har socialiseringen förts längre fram än under något år under efterkrigstiden. Och detta utan märkbara protester från exempelvis den borgerliga oppositionen. Den sammanställning som Contra låtit göra visar att den statliga industrisektorns andel av produktionen har vuxit med över 20% på ett år. Huvuddelen av denna ökning faller på statens övertagande av Eriksbergs varv och Pripps Bryggerier. Men en rad mindre affärer har också bidragit till utvecklingen, exempelvis Tobaksbolagets köp av Ekströms livsmedel (som bl.a. tillverkar blåbärssoppa) och det "hungriga" statliga investmentbolaget Navigators inköp av en rad småföretag.

Contras beräkningar visar att den statliga industrisektorn idag sysselsätter 58.900 man, mot 16.700 1950, 20.400 1955, 27.000 1960, 31.100 1965, 39.200 1970 och 48.500 1974.

Detta innebär att statens andel av industriproduktionen ökat från 1,7% 1950 till 5,8% 1975, varav den sista procentenhetens ökning skett mellan 1974 och 1975.

Vi kommer alla nästan i daglig kontakt med den statliga företagsamhetens produkter. Diskmedel från Grummebolagen, cigaretter från Tobaksbolaget, blåbärssoppa från Ekströms, kläder från Eiser eller något av SWETECO:s många dotterbolag, restaurangmat från SARA-bolagen och böcker från Libers Förlag är bara några exempel på hur den statliga företagsamheten griper in i vardagslivet.

Och går man utanför den renodlade industrisektorn är det statliga inflytandet på företagsamheten betydligt större än 5%. Det gäller exempelvis kraftproduktion, restauranger, transporter, kreditväsen, skogsbruk m.m. Det är dock svårt att uppskatta statens samlade inflytande i dessa branscher.

På den socialdemokratiska partikongressen menade man att industrin, om den skulle kunna utvecklas, måste få en ytterligare betydligt ökad statlig andel. Och detta gällde framförallt nyinvesteringar. Att slå in på denna väg måste vara effektivt för den som vill uppnå ökad statlig kontroll över näringslivst. Staten ställer direkt kapital till förfogande för investeringar i statliga företag, medan de medel som skulle kunna användas för investeringar i den privata företagssektorn beskattas mycket hårt.

Det märkliga med det senaste årets utveckling är att de borgerliga partierna knappast höjt sin röst till protest. Delvis kan detta förklaras med att man på den statliga sidan funnit på ett nytt knep att dölja förlustbolag, som tidigare varit ett populärt angreppsmål för borgerliga kritiker av statlig förstagsamhet. Ett av de mest notoriska förlustbolagen, AB Statsgruvor (som häromåret redovisade större förlust än omsättning), har således gjorts om till dotterbolag till LKAB. LKAB:s vinstsr dras visserligen ner genom denna transaktion, men man får möjlighet att "trolla bort" ett statligt förlustföretag. Motsvarande operation har tidigare skett inom verktygsmaskinsektorn, där den förlustbringande SM-koncernen samordnats med nyinköpta och lönsamma Pullmax och nyligen har en liknande operation skett inom byggmaterialsektorn, genom bildandet av Svenska Bomaterial AB. I Svenska Bomaterial AB döljs en rad företag från allmänhetens insyn.

Men det är inte bara genom förvärv av hela företag som staten ökar sitt inflytande i näringslivet. Genom den fjärde pensionsfonden kan staten köpa aktier i börsnoterade företag. Denna möjlighet har funnits sedan den 1 januari 1974, men man kom igång med verksamheten på allvar först efter ett halvår. Under ett år, från 1 juli 1974 till 30 juni 1975 förvärvade man stora andelar i betydande svenska företag. Tabellen nedan visar pensionsfondens ägarandelar i börsnoterade företag den 30 juni 1975 (senast tillgängliga offentliga redovisning). Aktieinnehavet har hittills praktiskt utnyttjats i ett fall: En välkänd socialdemokrat invaldes i styrelsen för Aga, på grundval av de aktier som fonden förvärvat. Sammanställningen visar alltså vad AP-fonden lagt under sig på i praktiken ett år. Man räknar med att det behövs mellan 5 och 20% av det sammanlagda röstetalet för att få ett avgörande inflytande på bolagsstämman, beroende på att fler talet aktieägare inte är representerade vid bolagsstämman. AP-fonden kan alltså på bara några få år skaffa sig ett dominerande inflytande över svenskt näringsliv.


Klas von Holst

Fjärde AP-fondens ägande

Företag % av aktiekapitalet (% av röstetalet)

Aga 9,05 (9,05)
ASEA 0,11 (0,11)
Astra 3,01 (3,01)
Atlas Copco 0,13 (0,13)
Bahco 1,72 (1,72)
SCA1,13 (0,80)
Cementgjuteriet 1,30 (0,26)
Fläktfabriken 4,80 (4,80)
Fortia (moderbolag till Pharmacia) 4,57 (1,48)
Gränges 0,16 (0,16)
Iggesund 0,54 (0,54)
Incentive 3,37 (3,37)
Iro 6,53 (6,53)
LM Ericson 1,56 (2,12)
Mo Do 1,99 (0,71)
Nife Jungner 8,27 (0,07)
Perstorp 2,96 (1,12)
Promotion 3,64 (2,28)
Ratos 2,31 (3,37)
Sandvik 1,00 (1,00)
Sydkraft 0,80 (0,80)
Tändsticksbolaget 0,28 (0,07)
Volvo 4,68 (4,70)

Det statliga industriimperiet

Här nedan ges en översikt över det statliga företagandet. Som framgår av förteckningen finns statliga företag i så gott som alla branscher. Och artalet växer snabbt. I sammanställningen ingår de företag som staten äger till mer än 50%. Flertalet hälftenägda och något enstaka företag med mindre statlig ägarandel är också medtagna. Ett hundratal mycket små företag har inte tagits med, trots att de är helägda av staten eller av företag i förteckningen.

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Statsföretag AB
ABAB (bevakning, 1000 anst)
-ABAB Lokalvård AB
Berol Kemi AB
-Katalys AB
-AB Syntes
BS Konsult AB
Ceaverken AB
-AB ID-kort
-Scanfors AB
AB Kabi
-ACO Läkemedel AB
-Vitrum AB
Kalmar Verkstads AB
-Lidhults Mek Verkst AB
Karlskronavarvet AB
-Hvilans Mek Verkstad AB
Liber Grafiska AB
-AB CE Fritzes Kungl Hovbokh.
Linson Instrument AB
-Polkrets AB
LKAB
-AB Statsgruvor
-Tuolluvaara Gruv AB
-Bergverk AB Freja
Norrbottens Järnverk AB
Nyckelhus AB
-Gyllby Såg & Snickerifabrik AB
SARA
-Göteborgs Universitetsrest. AB
SMT-Pullmax AB
-Pullmax AB
-SMT Machine aompany AB
-Kumla Mek Verkst AB
-AB Thörns Mek Verkst
-Ursvikens Mek Verkst AB
-Abene AB
-AB Br. Wikströms Mek Verkst
-Anderssons Finsliperi & Mek AB
-Nordtool AB
AB Sonab
ASSI
-Förenade Well AB
-Isakssons Well AB
-Töreboda Limträ AB
-Örebro Pappersbruk AB
Stigtex AB
Svenska Bomaterial AB (ESSBO)
-Edströms Industrier AB
-Etri Fönster AB
-Holmsund Golv AB
-AB Kalmar Kök
-AB Kramfors Kök
-Nylands Mattor AB
Svenska Lagerhus AB
Svenska Tobaks AB
-Ekströms Livsmedelsprodukter AB
-Grummebolagen
-Sinjet AB
Rockwool AB
SVETAB
-Kryotherm AB
-Svenska Bromsbandsfabriken AB
-AB Förbandsmaterial
-Hema Industrier AB
Uddcomb Sweden AB
Uddevallavarvet AB
-Skandiaverken AB

AB Atomenergi

AB Eiser (50%)
Brason Konfektions AB
AB Malmö Strumpfabrik

Eriksbergs Mek Verkstad AB
Lindholmen Motor AB (50%)

Svenska Rymd AB

Svenska Utvecklings AB
Anatom AB
AB Carbox
Edwin Gardmo AB
Grubbens-Fractionator AB
AB Samefa
Stansaab Elektronik AB (50%)

Sveriges Investeringsbank
AB Strukturgaranti
SweTeco AB
-Cewilko AB
-Konfektions AB Rang
-Saxylle-Kilsund AB
-Hettemarks Konfektions AB
-AB Oscar Jacobson
-Tiger-Pingvin AB
-Helge Hansson AB
-AB Cewo-kappor
-Tebeve-Modeller AB
-AB Uppsala Kappfabrik
Luftkonditionering AB
-Inoma Filter AB

Domänverket
Stribergs Grufve AB

Förenade Fabriksverken
AB Avimat
FFV Sport AB
Industri AB Gelfa
Telub AB
Trivab Konfektions AB

Statens Vattenfallsverk

Genom diverse omvägar
äger staten dessutom investmentbolaget Svenska AB Navigator, som i sin tur äger cirka 25 mindre industriföretag med sammanlagt 1.500 anställda, samt Såginvest AB.

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

Luftfartsverket

Postverket

Statens Järnvägar
GDG Biltrafik AB
-AB Karlstads Express
-AB Filipstads Busscentral
AB Gävle Vagnverkstad
AB Landtransport (diverse åkerier)
ASG (diverse åkerier)
SVELAST
-Freys Express AB
-Norströms Åkeri AB
Svenska Rederi AB Öresund
AB Trafikrestauranger

Televerket
Ellemtel Utvecklings AB (50%)
Telefabrikation AB
Teli

AB Aerotransport (50%)
AB Bromma Kontorstryck
-Sörmlands Grafiska AB
Linjeflyg AB (50%)
SAS (43%)
Scanair (43%)

AB Svensk Bilprovning

 

FINANSDEPARTEMENTET

Post- och Kreditbanken

AB Pripps Bryggerier
Tingsryds Bryggeri AB

Statskonsult AB

Systembolaget AB

AB Vin & Spritcentralen

 

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Crownair AB

 

HANDELSDEPARTEMENTET

Svenska Penninglotteriet AB

AB Tipstjänst

 

SOCIALDEPARTEMENTET

Apoteksbolaget AB

Tillbaka till toppen på sidan

Sovjet - något att lita på?

Att hålla ingångna avtal

I anslutning till Helsingforsavtalet ooh den nya tilltron till Sovjet som fördragsslutande part presenterar vi här en översikt som visar hur det har gått med tidigare avtal som slutits av Sovjet.

Nyligen har Europas och Nordamerikas politiska ledare samlats för att underteckna den s.k. Helsingforsöverenskommelsen. För Sovjets räkning deltog bl.a Leonid Bresjnev själv i Helsingforsmötet. I utbyte mot ett erkännande av den ryska ockupationen av stora delar av Östeuropa efter andra världskriget fick västmakterna försäkringar om ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i östblocket och ökade kontakter mellan öst och väst.

Vad betyder nu ett avtal med den här innebörden för Sovjet? Om man ser tillbaka hur Sovjet har respekterat tidigare ingångna avtal kan man knappast ha något förtroende för Sovjets vilja och förmåga att leva upp till innehållet i Helsingforsöverenskommelsen. Låt oss se på några exempel:

Estland
I det sovjet-estniska fredfördraget den 2 februari 1920 heter det att Sovjet erkänner Estlands självständighet "förbehållslöst" och "avstår från alla suveränitetsanspråk på Estland för evärderlig tid"

Den 4 maj 1932 slöts en icke-angreppspakt mellan Sovjet och Estland. Pakten bekräftade fredsfördraget från 1920 och förbjöd angrepp mot de fördragsslutande ländernas respektive territorium.

Den 17 juni 1940 ockuperades Estland av Sovjet. Den 6 augusti 1940 inkorporerades Estland i Sovjetunionen.

Lettland
I det sovjetisk-lettiska fredsfördraget från den 11 augusti 1919 heter det "Utgående från den ryska sovjetrepublikens uttalande om alla folks självbestämmanderätt.. och det entydigt framförda önskemålet om självständighet för det lettiska folket erkänner Sovjetryssland förutsättningslöst den lettiska statens oberoende, självständighet och suveränitet och avstår frivilligt och för evärderlig tid alla suveräna rättigheter gentemot det lettiska folket".

Den 5 februari 1932 slöts en icke angreppspakt mellan Lettland och Sovjet. Den var nästan identisk med pakten mellan Sovjet och Estland.

Den 17 juni 1940 ockuperades Lettland av Sovjet. Den 5 augusti 1940 inkorporerades Lettland i Sovjetunionen.

Litauen
I fredsfördraget mellan Sovjet och Litauen den 12 juli 1920 förklaras att fördragets ändamål var att "förverkliga önskemålet om en långvarigt giltig grundval för de framtida förbindelserna, för fred och goda grannförhållanden" Med samma formuleringar som i det sovjetisk-lettiska fördraget erkändes Litauens självständighet.

En icke-angreppspakt mellan Sovjet och Litauen undertecknades den 26 september 1926.

Sovjet ockuperade Litauen den 17 juni 1940. Den 3 augusti 1940 inkorporerades Litauen i Sovjetunionen.

Polen
Polens självständighet erkändes i ett fredsfördrag från den 18 mars 1921. En icke-angreppspakt mellan Polen och Sovjet slöts den 5 juli 1932. I icke-angreppspakten förklarade Polen och Sovjet att de avstod från krig som redskap de politiska relationerna mellan de två länderna. I pakten förbjöds vidare "varje handling som utgör ett ingrepp i respektive territoriums integritet och okränkbarhet".

I Hitler-Stalinpakten överenskom Sovjet och Tyskland om en delning av Polen. Den 17 september 1939 invaderade Sovjet Polen. Sovjets utrikesminister Molotov förklarade att de tidigare sovjetisk-polska fördragen var ogiltiga, eftersom den polska staten (efter den tyska och ryska ockupationen) "i prak tiken upphört att existera".

Finland
I fredsfördraget med Finland från den 14 oktober 1920 avstod Sovjet från sina tidigare rättigheter i Finland "frivilligt och för evärderlig tid".

I den sovjetisk-finska icke-angreppspakten från den 1 januari 1932 erkänns de sovjetisk-finska gränsernas (enligt fredsavtalet i Dorpat 1920) okränkbarhet och dessa ses som den orubbliga grundvalen för förbindelserna mellan Finland och Sovjetunionen.

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. 10% av Finlands dåvarande territorium erövrades av Sovjet och 400.000 finnar tvingades fly från sina hem i de av Sovjet ockuperade områdena (bl.a. Karelska näset och staden Viborg) . (ZB)

 

 

Den sista hemligheten

Den 7 juni 1945 frågade parlaments-ledamoten Richard Stoke om det ingåtts några hemliga avtal i Jalta eller Teheran. Premiärminister Winston Churchill svarade nekande - och osant. Den 10 februari 1945 hade nämligen britterna, amerikanerna och ryssarna i Jalta undertecknat ett avtal om att alla sovjetiska medborgare som kom i västmakterna händer skulle överföras till Sovjet. (I sina memoarer nämner Churchill inget om detta) . På Jalta-mötet kom parterna överens om att detta avtal inte skulle offentliggöras. När man nu vet hur avtalet såg ut förstår man att det inte offentliggjordes.

Den som berättar den dystra sanningen om detta avsnitt av krigets och efterkrigstidens historia är Nicolas Bethell i boken "The Last Secret". Framställningen bygger på nyligen frisläppta arkiv, samtal med människor som var med i repatrieringen och det lilla som tidigare skrivits om saken.

Redan innan västmakterna genomförde invasionen i Frankrike i juni 1944 började man missttänka att det fanns många ryssar i norra Frankrike. Många var frivilliga i tyska enheter, medan andra var insatta i tvångsarbete vid fronten Andra satt i fångläger. Då britterna försiktigt tog upp frågan om vad som skulle ske med dessa ryssar svarade myndigheterna i Moskva att det omöjligt kunde röra sig om något större antal. Sovjetledarna kunde omöjligt tänka sig att frivilliga motarbetade det kommunistiska systemet i Sovjet. Ryssarna medgav inte heller att det fanns något större antal krigsfångar i tyska läger. Ryssar lät sig inte tas till fånga.

Efter invasionen började de allierade samla krigsfångarna i Storbritannien och USA. Cirka 10% var ryssar. Det brittiska krigskabinettet lät meddela ryssarna att man inte skulle motsätta sig en repatriering av de ryska fångarna De som inte ville resa frivilligt skulle sändas iväg ändå. Det var inte britternas sak att avgöra vad som skulle hända med sovjetiska medborgare.

Ett av den brittiske utrikesministern Anthony Edens huvudargument var att britter och amerikaner inte skulle förverka sitt förtroende hos Stalin. Dessutom pekade han på det stora antalet brittiska och ameriksnska krigsfångar som fanns i de områden som befriades från tyskarna av Sovjet. Han kunde inte riskera att dessa skulle kvarhållas. Viss oenighet rådde i kabinettet, men Edens linje segrade, trots att man var medveten om att en repatriering skulle innebära en säker död för många. Men genom att stämpla ryssarna som "överlöpare" kunde samvetet fredas.

I verkligheten var detta en grov förenkling av problemet. Bland ryssarna farns folk av alla de slag. Några hade frivilligt gått i tysk tjänst för att bekämpa kommunismen, andra hade anslutit sig av nationella skäl, t.ex. människor från Kaukasien, Ukraina osv. Många hade tvingats ansluta sig: alternativet var att bli skjutna i fånglägren. Dessutom fanns det stora grupper krigsfångar och civila som tvångsdeporterats.

Britterna vågade inte antyda för ryssarna att de var tveksamma inför vad som skulle hända fångarna när de kom hem. Officiellt litade man på ryssarnas försäkringar att de som gjort sig skyldiga till förräderi skulle dömas, men att övriga skulle försättas på fri fot.

Den 31 oktober sändes cirka 10.000 ryssar från Storbritannien till Murmansk. Bara några få av dessa motsatte sig repatriering, men motstånd var lönlöst. Amerikanerna följde i stort sett samma politik, men med den väsentliga skillnaden att bara de som själva medgav att de var sovjetmedborgare återsändes. Därmed klarade sig polacker, bal ter, jugoslaver och en del andra. I den första gruppen som sändes från USA ingick 1100 personer. Amerikanska myndigheter förstod genast att den fortsatta repatrieringen skulle bli svår. Många ryssar försölcte begå självmord före transporten och många bad amerikanerna att skjuta dem istället för att skicka tillbaka dem till Sovjet. Ryssarna utövade påtryckningar för att öka takten i transporterna och protesterade mot att fångarna tillfrågades om de ville återvända eller ej.

Detta var bakgrunden till att de tre stormakterna under Jalta-konferensen ingick ett avtal om att alla ryssar som kom i västmakternas händer skulle skickas tillbaka till Sovjet. Men då var det väl ingen av västmakternas företrädare som kunde ana vad som skulle drabba de återvändande. Det har först Alexander Solsjenitsyns "GULAG-arkipelagen" gett besked om. Det är troligt att omkring 50% av fångarna dog i Stalins fångläger, eller sköts kort efter återkomsten. Detta drabbade framförallt alla officerare och dem som hade samarbetat med tyskarna. Bethell ger detaljerade beskrivningar över de förhållanden som rådde i de brittiska lägren för ryssarna. Han berättar hur brittiska soldater och officerare blev beordrade att föra fångarna bakom ljuset för att få dem att acceptera repatrieringen, hur man ljög för fångarna och hur man vid många tillfällen använde våld för att föra in fångarna i godsvagnarna, som förde dem hem. Många begick självmord, men bara några få kom undan repatrieringen.

Särskilt rå var behandlingen av kosackerna, som fanns i den brittiska zonen i Österrike. Repatrieringen av dem, deras hustrur och barn, har många likheter med deportationerna av judar från tysk-ockuperade områden under kriget. Från slutet av maj till slutet av juni 1945 sändes 35.000 kosacker tillbaka, så gott som alla under tvång. Många begick självmord, någon dödade först hela sin familj. Världsopinionen visade inget intresse för det som hände. Kriget var slut i Europa, och de rykten som spreds om att repatrieringen inte skedde frivilligt blev dementerade av kommunister i västvärlden.

Bethell framhåller att många som inte alls var sovjetmedborgare ändå sändes"tillbaka".

Några var tyskar, andra var sådana som lämnat Ryssland i samband med revolutionen 1917 och som levt på s.k. Nansen-pass i väst. Att skicka sådana personer till Sovjet var i strid mot rådande folkrättsliga regler. Och några sådana förpliktelser fanns inte heller i Jaltaöverenskommelsen: den nämnde bara sovjetiska medborgare. Också ett stort antal kroater blev överlämnade till de jugoslaviska myndigheterna. De blev betraktade som förrädare och gjordes kollektivt ansvariga för de våldsdåd som kroatiska nationalister gjort sig skyldiga till under den tyska ockupationen. Det gjordes inga försök att utreda vem som var skyldig och vem som var oskyldig.

Det finns många vittnesmål om att brittiska soldater vägrat att medverka i transporterna österut. Det var emellertid svårt för dem att göra det, eftersom de order som kom var nog så klara och en militär skall som bekant lyda order.

Fältmarskalken Harold Alexander var modig ooh vägrade att utföra de order han fick från London om att repatriera 55 sovjetmedborgare, varav 27 kvinnor och barn, från Italien. Men det var så sent som i juni 1946, och då hade de tidigare så hjärtliga relationerna med Sovjet redan svalnat betydligt. Bevin hade efterträtt Eden som utrikesminister och han menade att alla skulle sändas hem, vare sig de ville eller ej. "Let them go" var Bevins korta kommentar när frågan togs upp.

Bildtext:
Karta som visar 319 kända fångläger i Sovjet. De största lägren kan innehålla upp till 100.000 fångar. De läger som finns med på vår karta är endast de som har politiska fångar (men många innehåller blandat politiska och icke politiska fångar). Den lägsta uppskattning av antalet politiska fångar i dagens sovjetiska fångläger som gjorts är 10.000. Den siffran är så väldokumenterad att det i stort sett finns namn och brottsrubricering för var och en. Andra uppskattningar pekar på hundratusen eller flera hundratusen politiska fångar (inklusive många som fängslats av religiösa skäl). Vid den s.k. Sacharovtribunalen i Köpenhamn i oktober 1975 hävdade ett vittne att antalet politiska fångar skulle vara 1,7 miljoner i hela Sovjet.

Tillbaka till toppen på sidan

Därför bör USA behålla Panama-kanalen

Contra berättade i förra numret om en rad amerikanska senatorers ansträngningar att stoppa Henry Kissingers försök att överlämna Panama-kanalen till Panama.

Förenta Staterna köpte kanalområdet genom Hay-Bunau-Varilla-avtalet 1903. Köpeskillingen var 10 miljoner $ och avsåg ett sexton kilometer brett och 80 km långt område tvärs över Panama-näset. Avtalet garanterade Förenta Staterna "för evig tid brukanderätt, äganderätt och kontroll" över Panamakanalzonen. Genom avtalet gavs Förenta Staterna fullständig suveränitet i kanalområdet. De tio miljoner $ som överenskoms i avtalet avsåg suveränitetsrätten i kanalzonen. Därutöver inköpte USA marken i området av markägarna.Man betalade också 40 miljoner $ för att överta ett gammalt franskt kanalbolags rättigheter och 25 miljoner $ till Colombia, för att landet skulle erkänna USA:s suveränitet i området och för att man skulle erkänna USA:s rätt att använda järnvägen i området (Panama-näset tillhörde Colombia innan Panama blev självständigt. Sammanlagt satsade USA 162 miljoner $ för att försäkra sig om rättigheterna till den planerade kanalen och omgivande territorium. Detta kan jämföras med de 7,2 miljoner som betalades då USA köpte Alaska av ryssarna och de 15 miljoner dollar som det s.k. Louisiana-köpet kostade (3,2 miljoner kvadratkilometer omfattande ett flertal delstater i södra USA).

Sammanlagt - inklusive byggnadskostnaderna - satsade USA 366 miljoner på kanalprojektet. I det penningvärde som rådde i början av seklet. Kanalavgifterna hölls oförändrade - och låga - i sextio år, från 1914 då kanalen öppnades till 1974, då en ökning på 20% skedde. Kanalavgifterna uppgår sanmanlagt till cirka 100 miljoner $ om året, och samtliga dessa medel används uteslutande för driftskostnader och forbättringsarbeten. 15.000 fartyg om året passerar genom kanalen, varav 20% går till eller från hamnar i USA. Bara för dessa fartyg räknar man med kostnadsbesparingar på 250 miljoner $ om året.

Panama har inte investerat ett öre i kanalen, men åtskilliga panamier sysselsätts tack vare kanalen. Landet har den fjärde högsta levnadsstandarden i Latinamerika.

Panama kräver nu att kanalen skall överlämnas utan ersättning till landet. Och man kräver under en övergångsperiod ökad ersättning från USA för kanalområdet. Det verkliga förhållandet är emellertid att USA in te betalar någon ersättning för kanalområdet. Kanalområdet är köpt av USA. Däremot betalar man en årlig ersättning för den transpanamiska järnvägen, som genom kanalen förlorat intäktsmöjligheter. Denna ersättning fastställdes i avtalet från 1903 till 250.000 $ om året, höjdes till 340.000 $ efter den amerikanska devalveringen 1934 och ytterligare till 1,9 miljoner $ 1964.

De amerikanska senatorerna motsätter sig nu med bestämdhet alla avtal som skulle innebära att USA förlorade kontrollen över sin dyrt förvärvade och strategiskt och ekonomiskt betydelsefulla tillgång, till förmån för en instabil "bananrepublik"! (NR)

Tillbaka till toppen på sidan

Sydafrika mildrar raspolitiken

Under det gångna året har Sydafrikas hårda apartheid-politik luckrats upp i flera avseenden. Det är möjligt, men inte säkert, att det är trycket från världsopinionen som gör sig gällande. Försvaret är ett av de områden där raspoltiken nu mildras.

Världspressen har på senare tid behandlat Sydafrikas allt starkare försvar. Förhållandevis lite skrivs emellertid om den icke-vita befolkningens växande betydelse för landets försvar. Att icke-vita engageras i Sydafrikas försvar är ytterligare ett exempel på Sydafrikas ansträngningar att lämna apartheid-politiken.

Minst 15.000 "bantus" får nu militär utbildning som soldater i Sydafrikas försvarsmakt. Utbildningen är densamma som för vita soldater, och man räknar med att utbildningen skall bli fullständig, även på de mest avancerade vapnen.

Då 48 unga instruktörer och officerare nyligen fick sina diplom vid en ceremoni på Bavaiaansportbasen, nära Pretoria, förklarade justitieministern i Transkei (ett av Sydafrikas s.k. "Homelands") George Matanzina:"Vi måste alla vara beredda att försvara vårt land. Vi måste hålla samman - alla grupper, alla raser och alla Homelands." Premiärministern i ett annat Homeland (Gazankulu), professor Hudson Nysanwisis sa vid samma tillfälle: "Också vi, den svarta befolkningen, vill vara med i Sydafrikas försvar... vi är människor och som människor måste vi ta vår del av ansvaret."

Vid installationen av Sydafrikas nye president N Diedrichs för en tid sedan, deltog svarta afrikaner tillsammans med andra färgade i festligheterna. Chefen för ett militärt träningscenter major Andre Pretorius, säger att det är stimulerande att arbeta med "bantu"soldaterna. De är "överväldigande i sin begeistring".

De första svarta officerarna har nu blivit utnämnda - sju löjtnanter. Nationalförsamlingen har ändrat lagarna så att även icke-vita skall kunna befordras. Därigenom kan man idag för första gången i Sydafrikas historia se vita soldater som gör honnör för en färgad officer. Och inom kort får man se vita officerare av lägre rang göra honnör för högre svarta officerare. Något sådant skulle knappast väcka uppmärksamhet i något annat land. Men i Sydafrika med sin raslagstiftning och sin historia ses det son en symbol för större förändringar som är på gång.

Nära Kapstaden finns det redan en bataljon på cirka 1.000 man som är rekryterade från den färgade befolkningen. De kommer alla att få full militär utbildning. Efter hand kommer alltfler färgade att utbildas. 1973 skickade en veteranorganisation för indier som deltog i Sydafrikas styrkor under andra världskriget ett brev till premiärministern och begärde att en särskild indisk bataljon skulle inrättas vid marinen. Nu finns sådana planer och utbildningen är i full gång. 100 man är under utbildning och nästa år kommer ytterligare 100.

En talesman för Sydafrikas militära överkommando förklarar anledningen till att man inrättar den särskilda bataljonen: "Vi anser att indierna kan spela en viktig roll när det gäller republikens försvar - något som bevisades under andra världskriget. Både officerare och underofficerare väljs nu från den första utbildningsgruppen, så att utbildningen sedan kan skötas internt." Träningslägret är placerat på Salisbury Island, där det tidigare fanns ett indiskt universitet. Man har investerat en halv miljon rand på ombyggnader.

Även i de självstyrande Homelands ordnas nu militärutbildning. En militär rådgivare har sänts till Transkei, som har fyra miljoner invånare från xhosa-folket; rådgivaren skall välja ut personer som lämpar sig för att leda utbildningen i Transkei.

Premiärministern och hövdingen K.D. Matanzina säger: "Innan vi får full självständighet tar det sydafrikanska försvaret på sig alla kostnader för att bygga upp de nya militära enheterna - och vid självständigheten överlåtes allt till Transkei. Jag behöver inte berätta vad det betyder för oss. Det är Sydafrikanska Republikens bevis för att den litar på vår lojalitet och önskan att medverka till stabila förhållanden.

Eric Brodin

Tillbaka till toppen på sidan

 

Notiser

 

NOTISER SVERIGE

Mannen bakom läkemedelssocialiseringen

distriktsläkaren Bertil Wik i Vindeln, den pådrivande kraften bakom den socialdemokratiska partikongressens beslut "att i samhällets regi sammanföra läkemedelsindustrin", har i Västerbottens Folkblad talat ut vad han tyckte om socialdemokraternas partikongress: "Med mycket få undantag består det socialistiska inslaget vid partikongressen av inlednings- och avslutningsceremonierna. Då regisseras och utspelas den stämning av samhörighet och framstegsvilja, som bildar nödvändigt kamouflage för det socialbyråkratiska partimygel som fyller tiden mellan inledning och avslutning''. Wiks uttalande har senare kritiserats av andra socialdemokrater; riksdagsman Georg Andersson har exempelvis förklarat att Wik tappat fattningen och att "hans inlägg ger intryck av politisk omognad". Detta oaktat lyckades Wik således driva igenom sin linje i en väsentlig fråga vid partikongressen. (PE)

Vänskap?

Till den sccialdemokratiska partikongressen kom helt naturligt en rad telegram från socialdemokratiska partier runtom i världen. Den 28 september kom emellertid även ett hälsningstelegram från Rumäniens kommunistiska parti. Telegrammet lästes upp av kongresspresidiet och lades till kongressprotokollet. Rumänska kommunistpartiets centralkommitté önskade framgång för socialdemokraternas kongress och hoppades att partiet "tillsammans med andra demokratiska (!) och progressiva krafter" skulle kämpa för större välfärd och lycka för Sveriges "arbetande folk" och för "fred, demokrati och framgång".
(SAP:s kongressprotokoll)

SSU-ordföranden talar ut

När Lars Engqvist efterträdde Bo Ringholm som ordförande i SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, uppfattades det allmänt som en förändring till en försiktigare politik inom SSU. Den nye SSU-ordföranden har också under sina första år fört en politik som stått den socialdemokratiska partiledningen nära. Engqvist ställde exempelvis under den socialdemokratiska partikongressen upp bakom partistyrelsen i de flesta frågor där den angreps av vänsterflygeln inom partiet.

Helt andra tongångar märks emellertid i en artikel som Engqvist skrivit i den socialdemokratiska dagstidningen Folkbladet-Östgöten i Linköping. I artikeln heter det bl.a: "Tyvärr har socialdemokratin genom sitt långa regeringsinnehav i alltför stor utsträckning koncentrerat sig till det parlamentariska arbetet. Och har glömt att en stor del av samhällsomdaningen är en uppgift för arbetarrörelsen som en kraft utanför parlamentet." (Vår kursivering). I fortsättningen av artikeln preciserar Engqvist sina krav på en "fortsatt maktförskjutning" och ett stärkande av "arbetarrörelsens organisationer". Han säger vidare att "många steg (kan) tas mot det nya samhället utan att riksdagen fattar beslut". (PE)

KFML(r) spricker igen?

För några år sedan klövs dåvarande KFML (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) i två delar, dels det nuvarande SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, dels det nuvarande KFML(r), där r står för revolutionär. Vid KFML(r):s kongress på nyåret 1975 klövs KFML(r) i två delar. Minoriteten bildade "Enighets-grupperna", som i viss utsträckning har närmat sig SKP; men som arbetar som sjalvständig organisation. Fler lokalavdelningar av KFML(r) uteslöts ur organisationen, liksom de medlemmar som vägrade att skriva under en lojalitetsförklaring mot den nyvalda centralkommitténs politiska linje.

Nu bara ett år senare börjar det återigen att knaka inom det som återstår av KFML(r). Centralkommittéledamoten Aant Elzinga har i Proletären, KFML(r):s organ, gått till angrepp mot ledningens politiska linje. Främst har han kri tiserat inställningen till Sovjet och Kina. Förbundet har enligt Elzinga inte varit tillräckligt Sovjet-fientligt och Kina-vänligt.

Förbundsledningen har uppenbarligen inte läget helt under kontroll. Vid centralkommitténs sammanträde den 13-14 september diskuterades bl.a. "läget i förbundet". Man konstaterade att vissa avdelnihgar fortfarande vägrade att underkasta sig kongressens beslut, och att en rad lokala debattorgan startats, som förde en mot förbundsledningen kritisk linje. Dessa uppfattades som ett "sabotage" mot förbundet. På många håll hade dessutom tidningsförsäljningen lagts ner. Resultatet blev att centralkommittén förbjöd utgivandet av lokala debattorgan.

Sveriges Kommunistiska Parti, SKP

är en av de mest extrema kommunistsekterna. SKP är den organisation som är närmast knuten till Kina, och organisationen är ekonomiskt sett mycket välförsörjd. SKP har under senare tid intagit intressanta ståndpunkter i en rad frågor:

Försvarsfrågan: SKP uttalar sig skarpt fördömande om alla nedrustningsförslag, man kräver ett starkt svenskt försvar, för att i första hand skydda landet mot Sovjet-imperialismen. En av SKP:s ledande krafter Gunnar Ohrlander ansökte nyligen om medlemskap i hemvärnet, men han blev vägrad, då hemvärnet inte ville ha extremister i organisationen (hemvärnsmän förvarar vapen hemmet).

Statliga företag: En artikel i partiorganet Gnistan har nyligen förklarat att SKP är motståndare till statligt övertagande av fler företag. Ett ytterligare övertagande av företag från statens sida skulle enligt SKP leda till en ytterligare monopolisering och en ytterligare utsugning av arbetarklassen. Att ta över något enstaka privatföretag är småborgerlig politik, som bara försenar revolutionen.

Skatter: Partiorganet Gnistan kritiserar ofta högskattepolitiken och en orimlig skattebelastning på medborgarna.

Mänskliga rättigheter: Då den statliga utredningen om grundlagens avsnitt om de mänskliga fri- och rättigheterna lade fram sitt förslag uttalade SKP sitt stöd för folkpartisten Per Ahlmarks och moderaten Allan Hernelius reservation.

Chile: Chile har i ett inlägg av en herre vid namn Peter Sundborg på Gnistans ledarsida förts till den grupp u-länder som är värda stöd i kampen mot "imperialistmakterna USA:s och Sovjets" krav på dominans i den tredje världen. Skribenten menar att Sverige inte tillsammans med supermakterna skall "kliva omkring ooh sparka olika tredje världen-ledare i baken". Vi skall istället förena oss med tredje världens samlade folk (inklusive Chile) i kampen mot supermakterna.

Tennismatchen mot Chile: Då det gällde frågan om Sverlge skulle spela tennis mot Chile i Davis Cup vacklade SKP mellan olika ståndpunkter, men man fastnade så småningom för att det var riktigt att spela matchen.

I samtliga ovan nämnda frågor intar SKP en hållning som markant avviker från såväl VPK som KFML(r), Men som knappast en tum avviker från Pekings officiella linje.

Sven Enberg

Beväpnat SKP?

"Gnistan", organ for Sveriges Kommunistiska Parti, berättar om de framgångar som Ernst Aust, ordföranden i Tysklands motsvarighet till SKP, nått under en föredragsturné. Gnistan citerar med instämmande vissa delar av Austs tal (framfört i Stockholm, Göteborg, Malmö och Västerås), bl.a. "alla kommunistiska partier står inför problemet om arbetarklassens beväpning. Alla bolsjevikiska partier har haft en beväpnad gren."

Japanska terrorister på SAS-plan

Den 5 oktober hittade iranska säkerhetsmän tre japanska terrorister fullastade med vapen, ammunition och sprängämnen, ombord på ett SAS-plan på väg från Manila till Frankfurt. Piloten fattade misstankar mot de tre japanerna och varskodde säkerhetstjänsten under mellanlandningen i Teheran. Ingripandet innebar att ett sannolikt kapningsförsök förhindrades. (NZZ)

Centerungdomar i märkligt sällskap

Centerns Ungdomsförbund fick i augusti besök från det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsorganisa tion Komsomol. Tre personer, under ledning av Anatolij Laskov gästade CUF och förklarade sig vara nöjda med besöket. CUF inbjöds att nästa år sända en delegation till Sovjet

Att CUF:arna tog intryck av den ryska delegationens synpunkter framgick av ett senare nummer av "Ung Center", vars omslag och huvudartikel innebar en hyllning till den marxistiska "befrielserörelsen" MPLA i Angola. MPLA uppfattas allmänt som doktrinärt marxistisk, i kontrast till de övriga befrielseorganisationerna i Angola: FNLA och UNITA.

Att CUF:s inställning till den svenska demokratin tydligen också är influerad av sovjetiska tankegångar framgår av samma nummer av Ung Center. Man frågar retoriskt "på vilket sätt vi har demokrati?" i dagens Sverige, med nuvarande struktur på näringslivet. Gösta Bohman utsätts för kritik, eftersom han ansett vårt nuvarande samhälsskick vara demokratiskt. CUF:s inställning till 'l'horbjörn Fälldin borde rimligen vara densamma, men den har inte uttryckts på samma sätt i klartext. (UC)

Nysvenska rörelsen

Nysvenska rörelsen ansluter sig till en fascistisk ideologi (man brukar själva vara noga med att skilja mellan fascism cch nazism). Rörelsen har en mycket sviktande ekonomi. Och ett sviktande medlemsunderlag. Nyligen har rapporterats att såväl Malmö-avdelningens ordf. Sten Holmström, som en av de ledande krafterna i Göteborgsavdelningen, Björn Schulterus, har lämnat rörelsen. Den kommer antagligen helt falla i spillror när den åldrade "riksordföranden" Per Engdahl måste lämna rörelsen av åldersskäl. Det finns emellertid flera andra organisationer som är beredda att suga upp de fåtaliga medlemmarna i Nysvenska Rörelsen, kanske i första hand "Sveriges Nationella Förbund". (AIM)

Proletären vill ha presstöd

KPML(r):s tidning Proletären har hos den statliga Presstödsnämnden ansökt om presstöd. Frågan behandlas för närvarande i vederbörlig byråkratisk ordning. (SPI)

 

NOTISER UTLANDET

Handel med politiska fångar

Östtyskland bedriver en lönande handel med politislca fångar. Fångarna "säljs" till Västtyskland. Sedan 1964 har genomsnittligt 12.000 människor om året friköpts ur östtyska fängelser av västtyskarna. Den östtyska staten uppges ha tjänat över 60 miljoner kronor på affärerna .

Den förre ledaren för det liberala partiet FDP Erich Mende avslöjade handeln i en TV-intervju i slutet av september. Tidigare har den skett under stort hemlighetsmakeri. Mende gick nu till angrepp mot politiken. Han menade att det hela urartat på så sätt att östtyskar arresterades enbart för att bli "handelsvara" med Västtyskland. Och åtskilliga av de "friköpta" var inte längre politislca fångar utan vanliga brottslingar. Trots Mendes kritik fortsätter affärerna, dels av humanitära skäl, men också för att den västtyska regeringen redan betalat i förskott för mer än tusen fångar.

Antalet politiska fångar i Östtyskland uppskattas f.n. till 7000 (som jämförelse kan nämnas Spanien 2000 och Chile 3000) . Siffran har ökat stadigt sedan nedgången i samband med "den stora amnestin" i oktober 1972.

Flertalet politiska fångar i Östtyskland är fängslade för "republikflykt" - det rör sig om cirka 4.000 (enligt "Arbeitsgemeinschaft 13. August" i Västberlin) . Det höga talet har en del av sin förklaring i att den skärpta övervakningen gjort att allt fler grips redan under "förberedelser för republikflykt" .

(VTA, ZB)

Östtysk "rättvisa"

Helmut och Irmgard Gerisch demonstrerade i slutet av 1974 för rätten till fri utresa. Dom: sex resp. fyra års fängelse.

Siegfrid och Rita Müller krävde fri utresa hos ministerrådet (regeringen) i Östberlin 1973. Dom: fyra resp. två och ett halvt års fängelse

Djurskötaren Werner Domba från Östberlin skrev till FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim och bad om dennes hjälp för att få komma till Västtyskland. Dom: tre års fängelse.

Alois och Eva Wilk samt Alois' bror Herbert demonstrerade i början av 1975 vid Brandenburger Tor för fri utresa. Dom: Alois 52 månader, Eva 48 månader och Herbert 39 månader i fängelse. (DW)

Sovjetisk "rättvisa"

31-årige Wladimir Ossipov har nyligen dömts till 8 års strängt arbetsläger för antisovjetisk verksamhet. Han hade utgett tidningen "Vjetsjer" (Aftonen) (NZZ)

Kollektivens produktivitet

I östbloclcet finns som bekant både kollektiva jordbruk och mindre privatägda jordlotter. De kollektiva jordbruken odlas med hjälp av stora kapitalinsatser, med en skrämmande låg effektivitet. Något som den stora spannmålsimporten till Sovjet från USA belyser. I Polen finns inte bara privata köksträdgårdar utan även en del mindre jordbruk. På senare tid har det blivit möjligt för dessa att skaffa jordbruksmaskiner. Det beräknas nu att en "privat" traktor klarar sig i femton år, medan en traktor på ett kollektivjordbruk inte har längre livslängd än fem år. De privata traktorerna utnyttjas dessutom betydligt effektivare, genom att de lånas eller hyrs ut till grannar, medan kollektivjordbrukens traktorer aldrig används för att jämna ut behovet av traktorer i andra enheter.Det privata jordbruket i Polen är emellertid hårt trängt mellan 1971-74 tog staten över sammanlagt 290.000 hektar åkerjord, huvudsakligen från självägande bönder. En liknande utveckling pågår i Jugoslavien. Men där sker utvecklingen mest märkbart på den jordbrukskooperativa sidan. Antalet jordbrukskooperativ har minskat från 1.000 till 250 i delrepubliken Kroatien på bara några få år. Effektiviteten hos de självägande bönderna är hög - de privata jordlotterna i Sovjet, som svarar för 3% av den odlade arealen levererar en fjärdedel av Sovjets samlade jordbruksproduktion. (ABSEES, LE)

Kina och atomvapen

Förre kinesiske utrikesministern Chen Yi uttalade redan 1965 att "ju fler kärnvapen som kommer i händerna på de afro-asiatiska länderna, dess bättre"

Kinesrestauranger - spioncentraler?

Det har på flera håll ifrågasatts om in te åtskilliga av de många kinesrestaurangerna i väst fungerar som "spioncentraler" för kinesernas underrättelsetjänst. En kines som arbetar på en kinesrestaurang väcker ju inte lika stort uppseende som andra kineser i ett västerländskt samhälle. Det finns nu bestämda påståenden från andra underrättelsetjänster att kinesrestaurangerna verkligen skulle ha spionerifunktioner. Det är emellertid i sammanhanget viktigt att understryka att detta naturligtvis endast gäller ett begränsat antal av de kinesrestauranger som finns. Andra drivs exempelvis av flyktingar från Kommunist-Kina, som av naturliga skäl är starkt fientligt inställda till regimen i Peking. ( ABSEES )

Vapenproduktionen i Kina

Enligt en 700-sidig rapport om Kommunist-Kinas ekonomi, som nyligen presenterats i den amerikanska kongressen, uppges att kineserna producerar vapen och annan militär utrustning för 16,3 miljarder dollar varje år. Det motsvarar nära 22% av Kinas totala industriproduktion. De sammanlagda utgifterna för den kinesiska krigsmakten uppges vara ungefär 21 miljarder dollar, eller nära 11% av Kommunist-Kinas bruttonationalprodukt. Siffrorna, som har tagits fram av Robert Dernberger, avser år 1974. Trots de höga talen innebär de en kraftig minskning av vapenproduktionen sedan 1972, då den svarade för mer än 30% av Kinas industriproduktion. (LE)

Kina hjälper Chile

Den kinesiska regeringen har nyligen utlovat ett lån på 58 miljoner $ i utbyte mot kopparleveranser. Kina har tidigare byggt upp goda relationer med Brasilien, och tycks nu fortsätta sitt arbete med att få fotfäste på den sydamerikanska kontinenten.

(Affärsvärlden)

Brottsligheten ökar i Kina

Kommunistpartiets teoretiska organ "Röda Fanan" har för första gången tagit upp den stigande brottsligheten i Kina. Tidningens beskrivning stämmer dåligt men den bild av det brottsfria samhället som den kinesiska partiledningen vill bibringa utländska besökare. Enligt "Röda Fanan" finns det nu ett trängande behov att skärpa "proletariatets diktatur" för att skydda de breda massorna från brottslingar - såväl politiska som civila. Han nämner särskilt ficktjuvar och förskingrare. Bilden av den ökande brottsligheten i "Röda Fanan" stämmer väl överens med de uppgifter som kommner från resande i Kina och från lokala radiosändningar i Kina. (Los Angeles Times)

Finlandiseringen igen

Finlandiseringen har fått en ny belysning i vårt östra grannland. Den socialdemokratiska tidningen "Demari" frågade representanter för de fyra största partierna vad de ansåg om att fredspriset gick till Andrei Sacharov. Att kommunisterna fördömde pristagarvalet var väl inte att förvåna, mer då att socialdemokraternas partisekreterare Ulf Sundqvist instämde, liksom Kokoomus (moderaterna) ledare Harri Holkeri. Holkeri sade bl.a. att "När Willy Brandt fick fredspriset var motiveringarna sakliga. Mot den bakgrunden var det inte sakligt att belöna Sacharov." Holkeri sade sig ha hoppats att Urho Kekkonen skulle få fredspriset, för sitt värdskap vid säkerhetskonferensen i Helsingfors i somras. Mest uppseendeväckande tecken på "finlandiseringens" verkliga innebörd gavs dock av centerpartiets representant i "Demaris" rundfråga. Den centerpartistiska riksdagsgruppens ordförande Reino Karpola fann belöningen av Sacharov väl grundad. Det dröjde bara ett par dagar innan Karpola fick ta tillbaka sitt tidigare uttalande efter ingripande av centerpartiets ledning och partiordföranden Johannes Virolainen. Karpola fördömde därefter nålstingspolitiken mot landets utrikespolitik, och dess goda förhållande till vissa främmande makter.

(Express)

Mozambique och Tanzania

Amnesty International kritiserar i en färsk rapport den nya regimen i Mozambique. Den nya FRELIMO-regimen, som trädde till i juni 1975, har redan upprättat fångläger för politiska fångar. Än så länge är de viktigaste lägren belägna i grannstaten Tanzania.

FRELIMO-ledaren Samora Machel uttalade sig nyligen vid ett massmöte om några drag i Mozambiques utvecklingspolitik. Han gick till våldsamt angrepp mot läkare ooh ingenjörer! Läkare var "ölstugegubbar" och Machel förklarade "dörrarna är öppna - stick från Mozambique, åk till Sydafrika, åk vart som helst". Dagen efter Machels tal stängdes alla privata läkarpraktiker, sjukhus och kliniker av beväpnade FRELIMO-soldater. Aktionerna mot läkarna uppfattas som Machels "hämnd" på läkarkåren, efter det att han känt sig förfördelad under sin tid som sjukvårdsbiträde på sjukhuset i Lorenco Marques. En motsvarande kampanj, men inte fullt så långtgående, pågår nu mot statstjänstemän i allmänhet. Många av dessa är vita.

I grannlandet Tanzania lägger man nu ner 2,4 miljarder kronor på att flytta huvudstaden från Dar Es Salaam till Dodoma i Tanzanias inland.

Såväl Tanzania som Mozambique för en dogmatisk marxistisk politik, och bägge staterna får frikostigt stöd inom det svenska u-hjälpsprogrammet. Tanzania är s.k. programland för SIDA och Mozambique väntas bli det under 1976. (VTA~TTPI)

Flygbild från Somalia

Bilden visar en sovjetisk robotbas i den somaliska hamnstaden Berbera. Sovjet satsar nu på att bygga ut flottbaser runt om i världen, och kanske då särskilt kring Indiska Oceanen. De indokinesiska staternas fall har öppnat nya möjligheter, liksom FRELIMO:s maktövertagande i Mozambique. En sovjetisk delegation har nyligen besökt Kompong Som i Kambodja, för att undersöka möjligheterna att utnyttja staden som rysk flottbas. Motsvarande undersökningar pågår rörande Cam Ranh i Sydvietnam, som anses vara den bästa naturliga hamnen vid Sydkinesiska sjön. I Mozambique väntas ryssarna också snart nå avgörande framsteg. De tre nya baserna skulle komplettera tidigare styrkepositioner för ryssarna i Somalia, Bangladesh, Indien och Sri Lanka (Ceylon). (TTPI)

Puerto Rico

är förenat med USA i "samväldesform". En rad u-länder, med Kuba i spetsen, kräver självständighet för Puerto Rico. Frågan drivs bl.a. av FN:s kolonialutskott. Den inhemska befolkningen på Puerto Rico har dock en helt annan uppfattning. Vid flera tillfällen har folkomröstningar om Puerto Ricos status hållits. Vid dessa har cirka 5% röstat för självständighet, 50% för en fortsättning av nuvarande system och 45% för ett upptagande som delstat i USA. Det finns alltså en betryggande 95% majoritet mot ett självständigt Puerto Rico. (SPI)

Eldridge Cleaver

en av de tidigare ledarna för Svar ta Panter-partiet i USA har nyligen återvänt till sitt hemland efter sju år i utlandet - i Guinea, Algeriet, Nord-Korea, Frankrike och på Kuba. I USA är han efterlyst för mord i samband med en eldstrid mellan polis och Svarta Pantrar i Oakland, Kalifornien, 1968. Han arresterades omedelbart efter återkomsten till USA. Han förklarade samtidigt att "USA:s politiska system är det friaste och mest demokratiska i världen, trots alla sina brister. Cleaver var övertygad om att han skulle få en rättvis rättegång.

Svarta Pantrarna, som Cleaver övergav 1971, uppges nu ha ett par hundra medlemmarna. När partiet hade som flest anhängare raknade man cirka 1.500 medlemmar. (LE)

De fick nog av Kuba

Charles Tuller och hans söner Bryce och Jonathan försökte råna en bank i Virginia, kapade därefter ett flygplan och flög till Kuba. Tullers dödade tre människor i Virginia och var eftersökta för mord. Trots detta lämnade de i juni 1975 Kuba och återvände till USA. De arresterades omgående. Trots att alla tre riskerar livstids fängelse förklarade 22-årige Bryce Tuller för myndigheterna: "Ingenting i detta land kan vara så dåligt som det vi gick igenom på Kuba". Tuller förklarade att de hade arbetat på sockerfälten på Kuba där de nästan "svalt ihjäl", på grund av otillräckliga matransoner. Kubanerna måste arbeta sexton timmar om dagen och övervakas ständigt av regeringsagenter. "Alla på Kuba är fångar" förklarade Tuller. Tullers var på Kuba i tre år.

Allan C. Brownfeld

Libyen expanderar

Libyen, under Moammar al Khadaffi, har nyligen annekterat ett 76.000 kvadratkilometer stort område i Sahara. Området omfattar en utlöpare från bergsmassivet Tibesti och innefattar bl. a. staden Aozou. Området tillhörde tidigare Tchad, men Tchad hade inte några resurser att sätta emot Libyen. Området uppges innehålla vissa naturtillgångar, något som Khadaffi är intresserad av främst för militärt bruk. (NZZ)

General Spinola talar ut

General Antonio de Spinola, den moderate presidenten i Portugal under tiden närmast efter kuppen mot Caetanoregimen, har framlagt sina politiska åsikter i en rad intervjuer i den internationella pressen. Spinolas synpunkter på avspänningspolitiken framgår av en intervju som publicerats i det franska nyhetsveckomagasinet "Le Point": "Jag är oroad över att den iberiska flanken hos NATO kommer att blottställas. Vi tycks inte ha lärt oss något från andra världskriget. Jalta och Helsingfors har inte varit annat än förödmjukelser för väst. Kommunisterna använder avrustningen som en täckmantel för infiltration. Bara de Gaulle var fullständigt medveten om detta förhållande. Tro mig, kommunismens nuvarande politik är ett allvarligt hot mot den fria världen".

Så fungerar planekonomin

I ett planekonomiskt samhälle som i Sovjet kan brist och överskott på sarmma vara förelomma parallell! Ett aktuellt exempel kommer från staden Kishinev i den moldaviska sovjetrepubliken (nära gränsen till Rumänien). För några år sedan rådde i Kishinev stor brist på kylskåp. Man fick stå på väntelista för att få ett kylskåp. Idag har situationen i Kishinev förändrats. Man kan t.o.m. välja mellan olika märken på kylskåp. Folk väljer då kylskåp med bättre kvalitet, helt naturligt. Men affärerna som får stora överskottslager på kylskåp skickar inte tillbaka dem till fabriken. De anmäler istället att de har "undermålig kvalitet", även då så inte är fallet. Då får nämligen fabriken betala "böter" till försäljningsorganisationen. Och försäljningsorganisationen har av planmyndigheten fått i uppdrag att sälja ett visst antal kylskåp. Det enda sättet att klara sig undan ansvaret för detta åläggande är att försäljningsorganisationen får för små leveranser. I Kishinev har på detta sätt stora lager av kylskåpet "Yarna" uppkommit. Samtidigt kräver försäljningsorganisationer i andra orter ökade leveranser av ''Yarna-kylskåp''. Men fabriken klarar inte av att leverera några, eftersom kapaciteten har använts till att bygga upp osäljbara lager i Kishinev och andra städer. Den sovjetiska planekonomin klarar med andra ord inte ens av en enkel omfördelning av leveranserna när efterfrågan förändras. Ännu större är naturligtvis problemen när det gäller att ändra produkter och produktionsinriktning. (ABSEES)

Baader-Meinhof-medhjälpare nazist

En av dem som dömts för medhjälp till Baader-Meinhof-ligan i Västtyskland är den 53-årige psykologiprofessorn Peter Brückner från universitetet i Hannover. Brückner ansökte som 18-åring om medlemskap i nazistpartiet (den 11 april 1940). Brückner blev sedan aktiv i "NSDAP Ortsgruppe Zwickau Sachsens".
(minut)

Nytt dokument belyser Katyn-massakern

Nyligen presenterades i London ett dokument som belyser Katyn-massakern i Polen under andra världskriget. När ryssarna - i samarbete med Hitler ockuperade Polen i början av andra världskriget avrättades ungefär 10.000 polska officerare (krigsfångar), i Katyn-skogen. Det är emellertid bekant att antalet saknade krigsfångar från krigsfångelägren i Kozielsk, Ostashkovo och Starobielsk är mycket större. Det var fångar från Kozielsk som avrättades i Katyn. Ödet för de 10.217 som saknas i lägren Ostashkovo och Starobielsk har tidigare inte klarlagts. Det nu aktuella dokumentet kommer från NKVD (hemliga polisen) i Minsk. Det är en rapport från chefen för NKVD i Minsk till ministeriet i Moskva. Dokumentet visar att fångarna i Ostashkovo avrättades i Bologoye och fångarna från Starobielsk i Dergachi. Bägge dessa orter ligger i Sovjet. Dokumentet återfanns redan 1943 i Minsk, och smugglades till Polen efter kriget. Eftersom kommunisterna grep mak ten i Polen höll man tyst om innehållet men dokumentet kunde nyligen smugglas från Polen till Västtyskland, där det har publicerats. (TDT)

Reklam och pris

I USA finns i flera delstater förbud mot att annonsera om priser för glasögon. Glasögon som framställs efter recept skall enligt lagstiftarens mening inte bli föremål för kommersiell propaganda. Resonemanget påminner i viss utsträckning om den svenska debatten om läkemedelsindustrins socialisering. En vetenskaplig undersökning har nu gjorts av annonsförbudets inverkan på glasögonpriserna. Det har visat sig att genomsnittspriset för glasögon i en stat med förbud (New Mexico) var 31.70 $, medan genomsnittspriset i grannstaten Texas, utan annonsförbud, var 25.90 $. De stater som har annonsförbud hade mellan 25 och 100 % högre priser än stater utan annonsförbud. (CD)

Kroatisk befrielsearmé

Femton medlemmar av "Kroatiska Revolutionära Befrielsearmén" har dömts till fängelse i mellan 12 och 13 år av en kroatisk domstol. Befrielsearmén (HORA) uppgavs ha nära samarbete med exilorganisationen HRB (Kroaternas Revolutionära Brödraskap). Målsättningen för gruppen var att avskaffa det socialistiska systemet i Kroatien och skapandet av en självständig kroatisk stat. De dömda hade bedrivit guerillaverksamhet av olika slag i Kroatien. (ABSEES)

Inga kyrkliga kyrkogårdar

I den jugoslaviska staden Novi Sad har stadsfullmäktige beslutat att stänga alla i bruk varande kyrkogårdar. Man har istället öppnat en ny kyrkogård, där ingen hänsyn tas till de avlidnas eller deras anhörigas religiösa uppfattning. Alla begravningar måste framdeles äga rum på den kommunala sekulariserade kyrkogården. (ABSEES)

Robotar i Mellanöstern

Stor uppmärlcsamhet har i pressen ägnats det faltum att Israel begärt att få s.k. Pershing-robotar från USA. Pershing-robotarna kan nämligen apteras med taktiska kärnvapen. Pershing-roboten har en räckvidd på 80 mil, vilket för Israel skulle innebära att man fick såväl Cairo som Damaskus och Baghdad inom "skotthåll". Pershing-roboten är rörlig och kan avfyras i terrängen efter transport på fyra vanliga 5-tons (medeltunga) lastbilar. Pershing-roboten skulle för Israels del innebära ett avgjort militärt framsteg i förhållande till den nuvarande Lance-roboten, som bara har en räckvidd på 11 mil. Lance-roboten har alltför kort räckvidd för Israels önskemål och är i detta avseende underlägsen den ryska SS-1-roboten som finns i Egypten och Syrien sedan 1973 resp. 1974. SS-1 har en räckvidd på 27 mil, vilket är tillräckligt för att placera så gott som hela Israel inom det område som hotas av egyptiska och syriska SS-1-robotar. Pershing-robotar skulle eliminera Israels taktiska underläge på robotsidan. Men om Israel får Pershing-robotar från USA kommer säkert snart krav på SS-12-robotar från arabstaterna. SS-12 har ungefär samma räckvidd som Pershing, men tar större vapenlast. (LE)

Idi Amin och Israel

Ugandas bisarre statschef Idi Amin höll en presskonferens i New York i oktober. Han skyllde staden New Yorks ekonomiska problem på "judarna och Israel" och berättade att han själv (!) hade sett hur israelsiska soldater under kriget 1973 fick släpas till fronten fastkedjade vid de vapenpjäser de skulle betjäna. Samtidigt med denna absurda anti-israeliska och antisemi tiska kritik visade Amin stolt upp ett fallskärmsjägarmärke som han fått under utbildning i Israel!

Amin förklarade vidare att "ingen råkar illa ut i Uganda och ingen riskerar att dödas (som i London), ty Uganda är ett civiliserat land". Antalet dödsoffer för Amins politik uppskattas allmänt till tiotusental. (NZZ)

Sovjet och IRA

I oktober 1971 beslagtog den nederländska polisen 4 ton vapen på Schiphols flygplats utanför Amsterdam. Vapnen var tjeckiska och på väg till provisoriska IRA på Nordirland. Leverantör var Omnipol, ett statligt tjeckiskt företag.

Nu har nya vapenleveranser till IRA avslöjats. Brittiska säkerhetstjänsten har lyckats fotografera en sovjetisk u-båt i en avsides belägen vik i Irländska Sjön. Det uppges nu att sovjetiska u-båtar har levererat lådvis med vapen och ammunition på obevakade stränder i irländska republiken. Bland de levererade vapnen märks AK-47 (automatkarbiner), SKS (karbiner), RPG7 (raketer). Motivet för Sovjets stöd till IRA torde vara en strävan att skapa allmän oordning i Västvärlden.

Den provisoriska grenen av IRA får alltså vapen från Sovjet. Den officiella grenen av IRA är helt kontrollerad av det moskvavänliga Communist Party of Ireland. (EWD)

Nordkoreansk dynasti

Nordkorea är den stat där personkulten har nått längst. Kim Il-sung, kommunistpartiets ledare, framställs i Nordkorea mer eller mindre som en gud. Personkulten tycks nu få en fortsättning även efter Kim Il-sung genom att den nu 36-årige Kim Jong-il, son till Kim Il-sung, utses till ny partiledare. De jättelika porträtten av Kim Il-sung på offentliga platser i Nordkorea kompletteras nu med porträtt av Kim Jong-il. Även övriga familjemedlernmar dras in i personkulten, Kims 1949 avlidna hustru lovprisas nu Nrordkorea med motiveringar som "Ibland tvättade hon ledarens strumpor och torkade dem vid sitt bröst och ibland klippte hon sitt hår för att med det fylla ledarens skor". (LE)

Transkei

Transkei är en del av Sydafrika. Men en del som skall bli självständig 1976. I Transkei bor cirka 1,5 miljoner mäniskor från xhosa-folket. Området är det mest framgångsrika och avancerade av Sydafrikas s.k. "homelands".

Redan idag har Transkei en förhållandevis självständig provinsregering under Kaiser Matanzima och en fungerande provinsförsamling, med representation från två partier, bägge helt dominerade av den svarta xhosa-befolkningen.

Administrationen överförs nu successivt till xhosas, och nu är bara 5% av den offentliga sektorns tjänstemän vita. 80% av Transkeis befolkning är sysselsatt i jordbruket, men en egen industrisektor håller på att byggas upp, till en stor del naturligtvis med sydafrikanskt stöd. Det nya landet kommer att ansöka om medlemskap i FN, men där har man redan börjat agera mot ett upptagande av Transkei, eftersom man anser att det är en helt sydafrikansk skapelse. (TTPI)

50 miljoner för Münchenmorden

Mellanösternexperten vid universitetet i Münster i Västtyskland, Rolf Tophoven, redogjorde vid en konferens som hölls av Arbeitskreis für Wehrforschung och Deutsche Gesellschaft für Wehrtechnik i Bonn, för finansieringen av de arabiska terroristorganisationerna. PLO och "Fedayin" understöds av oljeländerna och Tophoven uppgav att Libyens statschef Moammar al Khadaffi överförde 5 miljoner brittiska pund (50 milj kr) till Al Fatahs schweiziska bankkonton som ersättning för massakern på den israeliska olympiatruppen i München 1972.

Sovjet och Cypern

Sovjet har sedan lång tid tillbaka ett starkt inflytande på Cypern. En nyligen undertecknad överenskommelse mellan Cypern och Sovjet, som undertecknats i Moskva av Cyperns finansminister Andreas Patsalides och ordföranden i Sovjets kommitté för utrikeshandel Skatjkov, utlovar nu ytterligare ekonomisk och teknisk hjälp till Cypern. (NZZ)

Tyskar vill lämna Sovjet

I Sovjet finns cirka 2 miljoner tyskar. Tyska Röda Korset har nu lagt fram en namnlista på 300.000 namn över tyskar som vill lämna Sovjet för att bosätta sig i Västtyskland. Förra året tilläts 6345 emigrera från Sovjet till Västyskland. (DW)

Flerpartisystem i Egypten?

Mahmud Abu Wafia har bildat en socialdemokratisk fraktion inom arabiska socialistunionen, Egyptens enda tillåtna parti. Wafia är släkt med president Sadat, och det uppges att Sadat inför Wafia och andra ställt i utsikt att Egypten skall tillåta även andra partier än arabiska socialistunionen. (NZZ)

Finland - ett militärt vacuum

Chefen för NATO:s nordeuropeiska styrkor, den norske generallöjtnanten Ryg, har betraktat Finland som ett "militärt vacuum''. Han menar att Sovjet i en konfliktsituation skulle använda norra Finland (och eventuellt delar av norra Sverige) för att komma åt NATO-styrkorna i Nord-Norge. I Nord-Norge finns en tredjedels division stående NATO-styrkor. (Express)

Dyrt med jeans

I hela Östblocket är amerikanska jeans högsta mode. Och naturligtvis hänger inte industrierna i de kommunistiska länderna med befolkningens önskemål. Det råder alltså stor brist även på jeans av den låga kvalitet som tillverkas inom östblocket. För ett par äkta amerikanska jeans betalas skyhöga priser. I satellitstaterna ungefär 300:- och i Moskva upp till 100 rubel (550:-), närapå en hel månadslön! (LE)

Indien

Diktaturen i Indien hårdnar. Genom tidigare utfärdade undantagslagar har regeringen rätt att arrestera politiska "brottslingar" utan att uppge anklagelsepunkter, bevisning eller rätt för den fängslade att få saken prövad i domstol. De indiska domstolarna har i stor utsträckning prövat - och frisläppt åtskllliga politiska fångar. Nu har Indira Gandhis regering kungjort ett nytt dekret som skall komma till rätta med domstolarnas benägenhet att upprätthålla rättssamhället. Den som frisläppts av domstol skall utan ny anklagelse kunna arresteras på nytt - i upp till ett år utan domstolsprövning. (LE)

Dahomey

Dahomey är ett litet land på Afrikas västkust. Landet har genomgått fem statskupper sedan självständigheten den 1 augusti 1960. Vid den (i skrivande stund) senaste kom major Mattieu Kerecou till mak ten. Han har förklarat att hans lands "ledstjärna" är den marxistisk-leninistiska ideologin. Kerecou förefaller väl falla inom ramen för denna ideologi. Oliktänkande avrättas på löpande band. (MR)

Ekvatorial-Guinea

Vi har i ett tidigare nummer berört förhållandena i den forna spanska kolonin Ekvatorial-Guinea. Macias Nguemas marxistiska diktatur är en av de hårdaste och mest hänsynslösa i världen. Bruno Etongwe var tidigare sekreterare för Nguemas parti i Malabo-provinsen ( Fernando Poo). Etongwe lyckades ta sig, sin farbror och sin lille son till fastlandet i Kamerun genom en fyra dagars sjöfärd i en kanot gjord av en timmerstock. Etongwe berättade om massavrättningar av misstänkta politiska motståndare till regimen att alla skolor, kyrkor och sjukhus hade stängts och att sådana väsentligheter som elektrisk ström var ur funktion sedan flera måna der. (TTPI)

Fångar i Sovjet över femtio år!

Nyligen har skrämmande uppgifter om fånglägren i Sovjet srnugglats ut av några Volga-Tyskar, som fått emigrera till Västtyskland. Emigranterna berättade att de fått ett brev som stuckits in mellan stockarna i en järnvägslast med timmer som lossats på ett icke angivet ställe i Sovjet. I brevet berättades om slavarabetslägret nära staden Shulanoma i Ural-området. I brevet uppgavs att det fanns fångar som arresterats 1924, andra som blivit fängslade 1936-38. Brevet uppges vara skrivet på 7000 fångars vägnar. Fångarna hyser förhoppningen att de skall friges, om berättelsen om deras förhållanden når ut till västerlandet. (CHR)

Tillbaka till toppen på sidan