Av Dan Ahlmark
Trots EUs subsidiaritetsprincip (att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt) är det alltfler beslut som fattas i Bryssel, långt bort från medborgarna. Kritiken mot EU ökar. Ska EU reformeras eller avskaffas för att vi ska komma till rätta med problemen.
Sverige gick med i EU främst beroende på de fördelar ökad frihandel skulle medföra i olika avseenden. Men EUs byråkrati och vissa länders regeringar hade mera vittgående planer. Europabyråkratin avslöjade så småningom sin vilja att minska nationalstaternas självständighet och bygga upp en artificiell europeisk identitet. Om de första stegen mot EU grundades i en önskan att garantera fred (Kol- och Stålunionen), är det ironiskt, om organisationen i ett senare stadium främst orsakar konflikter – och kanske så småningom våld.
Stoppa utvecklingen mot Europas Förenta Stater
Det är därför av många skäl viktigt att sätta stopp för utvecklingen mot Europas Förenta Stater (USE). EU har nämligen gjort fyra grundläggande men felaktiga strategiska val:
1. Man har i strid med befolkningarnas önskningar tvingat fram en alltför snabb, långtgående integration och enhetlighet gällande de europeiska länderna och i en form utan tillräcklig demokratisk kontroll. Man har ambitionen att fortsätta att minska nationalstaternas självständighet.
2. Man respekterar inte ingångna avtal och lagar och använder knepet att använda kriser, som man själv orsakat, till att tvinga fram nya regler, som ska leda till en europeisk superstat. Man visar alltså en grundläggande politisk hänsynslöshet.
3. Man har infört en felaktigt konstruerad euro, vilket främst lett till återkommande kriser och en centralbankspolitik, som kan få ödesdigra följder för de aktuella medlemsländernas ekonomier.
4. Man klarar inte av att hantera den moderna tidens utmaningar utan väljer felaktiga policies på grund av sitt mål att skapa USE. Istället för att bara tillåta legal invandring och från början dra en skyddsridå i Medelhavet och längs EUländernas gränser i öst och därmed hindra flyktingar/välfärdsimmigranter, visade EU bara svaghet. Ett huvudskäl är troligen att invandring ses som en metod att försvaga nationalstaterna. Men att skydda medborgarna är statsmaktens främsta uppgift. EU missade helt att utföra sin del av det arbetet och förlorade då också ett skäl för sin existens.
De svenska partierna förlorade viljan att styra Sverige
De svenska politiska partierna förlorade så småningom viljan att behålla nämnvärda delar av den politiska makten över vårt land och lät istället EU ta över bestämmanderätten. Istället för folkomröstningar valde man att bara låta den mera lätthanterliga riksdagen besluta. EU kunde ha varit ett frihandelsområde, som så småningom vuxit till något mera, när folk i olika länder såg detta som klokt. Och sådant får ta den tid det tar, även om det är 100 år. Men istället drevs frågan om ökad politisk integration fram av en central byråkrati i Bryssel i samarbete med vissa nationella politiker. Man bröt mot demokratiska regler, när man i några länder, vars konstitutioner krävde folkomröstningar i frågor om ökad integration, genom rena bluffar kringgick nejen i omröstningarna. År 2005 röstade till exempel holländarna ner den så kallade Europeiska Konstitutionen med siffrorna 61 procent mot och 39 procent för. Men efter omkastning av ordningen av avsnitt och några smärre förändringar i texten, lät även den holländska regeringen vad som nu kallades Lissabonfördraget gå till omröstning i parlamentet, där det godkändes som ett tillägg till existerande fördrag (ingen separat konstitution). Så elimineras folkviljan. Man tillät också länder att bryta mot reglerna i de traktat som ingåtts.
Demokratiskt underskott i EU
Uppbyggnaden av EU och dess regler har lett till ett mycket avsevärt demokratiskt underskott i organisationen. Parlamentsledamöternas ställning är alldeles för svag. Kommissionen och delvis regeringarna har idag för stor makt i systemet, och den mycket indirekta demokrati de erbjuder, är helt otillräcklig. Att parlamentsledamöterna inte får föra fram egna förslag för bedömning och beslut av parlamentet är en annan brist och så vidare.
Att Frankrike och de fattigare Medelhavsländerna är eller – i alla fall – varit så starka anhängare till euron, trots den skada denna åstadkommit i deras ekonomier, orsakas nog främst av förhoppningen om en gemensam finanspolitik och en gemensam statsskuld för medlemsstaterna. Man vill att de nordeuropeiska staterna (och då särskilt Tyskland) börjar subventionera Sydeuropas statsbudgetar och delvis övertar betalningsansvaret för deras tidigare skulder. Detta är i all sin verkliga fulhet det egentliga sammanhållande kittet, som gjort att Sydeuropa trots allt hållit fast vid euron.
Och kommissionens mål är just en gemensam finanspolitik, som möjliggör detta. Genom en sådan skulle man i väsentlig grad beröva länderna rätten att utforma och prioritera policies ej godkända av Bryssel. Man angriper därigenom själva kärnan i den nationella bestämmanderätten. Man skulle på så vis snart komma att påverka eller styra mängder av policy-områden. Medan frihet att självständigt bestämma kommer att finnas gällande vissa områden, kommer en gemensam EU-politik att bestämma politiken på många andra – och naturligtvis viktigare – områden. Sverige blir tvunget att genomföra åtgärder vi aldrig skulle beslutat oss för annars. Vi kommer helt enkelt förvandlas till en liten nummerregion i Europa med en sådans begränsade rätt att bestämma över skattepengar och offentliga program. Och kravet på likformighet i politiken kommer säkert att skärpas successivt.
Ett nytt EU
Att hindra denna mardröm från att inträffa är inte att vara emot Europa, som EU och media brukar kalla det. Istället är det att vilja ha ett annat och bättre Europa. En grundläggande fråga är då självfallet, om det går att reformera EU inom den nuvarande ramen. Om vägen att reformera EU inom dess nuvarande ram är för komplicerad, avslutas EU som organisation, och man börjar om från början på basis av gjorda erfarenheter. Jag anknyter här till ett förslag, som jag nyligen lade fram i en bok om svensk libertarianism.
Att minska den i Bryssel förlagda centrala byråkratins omfattande rätt att påverka påverka medlemsländerna är då ett första steg. Det grundläggande värdet av den europeiska unionen är europeisk frihandel på alla områden. Sedan kan samarbeten på andra områden adderas till exempel gällande teknik, utbildning etcetera. Men gällande sådana områden ska deltagan det vara frivilligt – men blir så småningom fördragsbundet för de deltagande staterna. EU ska alltså också vara ett forum för medlemmar, som på olika områden (X, Y, Z..) vill samarbeta mera än övriga medlemmar. Tanken är, att samarbetet på ett område utvecklas spontant och inte från början behöver omfatta alla länder. Från denna mera blygsamma början, där troligen ett antal embryos bildas av stater, som vill samarbeta betydligt mera inom olika specifika områden, kan ett sant gemensamt Europa utvecklas.
På detta vis kommer länder aldrig påtvingas stora blockbeslut som är rätt oförståeliga för befolkningarna. Man går fram stegvis och aldrig längre än vad ett välinformerat elektorat godkänner. Att tvinga igenom stora begränsningar av den nationella suveräniteten snabbt, och med utnyttjande av att människor inte förstått vidden och innebörden av besluten, ska tillhöra historien och aldrig upprepas. Beträffande alla viktiga och storaavgöranden krävs folkomröstningar.
EU-parlamentet är kvar. Förutom att fatta beslut gällande olika aspekter av fri handel med mera, hålls en frihetlig Europatanke levande, och parlamentet ges förslagsrätt samt uppdraget att vara ett permanent konstitutionellt organ med ansvar att ta ställning till förslag till nya aktiviteter. Parlamentet utser EUs styrgrupp/regering, medan regeringarna med bas i Ministerrådet har vetorätt mot föreslagna ledamöter. Den framtida motsvarigheten till dagens kommission överser efterlevnaden och leder utvecklingen av olika funktionsområden och driver frågor, som erhållit majoritet i parlamentet. För att ett i parlamentet majoritetsbeslutat förslag – till exempel om ett nytt funktionsområde – ska ha något genomslag, måste ett antal regeringar vara villiga att uppta och driva frågan om deltagande i hemländernas parlament. Om enskilda regeringar vill lägga fram förslag för parlamentet, har man också rätt att göra det, ifall Ministerrådet godtar detta.
På så vis kan en alltmer utvidgad union växa fram, som har en klar folklig grund. Att vara ledamot i Europaparlamentet blir plötsligt något mycket viktigt, inflytelserikt och spännande. Ett grundkrav är att politiker inte ensamt ska kunna bestämma över att minska nationers självbestämmande i viktiga frågor, utan medborgarna måste godkänna alla sådana väsentliga steg i folkomröstningar. Sådana ska bli mera frekventa och kan till exempel genomföras vid de val av olika slag, som sker i länderna.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ”Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila Välfärdstaten”.