Här en artikel ur Contra nummer 1 2017

Se mer på www.contra.nu!

"Den svenska modellen",
av Fredrik Runebert

Den som vill smita undan att diskutera sakfrågan kan ibland försöka med en hänvisning till ”den svenska modellen”. Men vad avses egentligen då? Och är det ett legitimt sätt att komma undan en sakdiskussion? Fredrik Runebert reder ut begreppen.

Svenska modellen är ett populärt begrepp som används flitigt i svensk politisk debatt. Men vad innebär modellen? Och finns det bara en modell? Har den ett konkret innehåll eller är det ett abstrakt signalord som används för att skapa fria associationer hos mottagarna? Artikeln tar avstamp i den historiska kontexten för att sedan beskriva förändringen av begreppet den svenska modellen över tid.

Samförstånd på arbetsmarknaden
Det första som brukar associeras med den svenska modellen är den samförståndsanda som grundlades via Saltsjöbadsavtalet 1938. I det avtalet lades grunden för ökad arbetsfred, i alla fall under avtalsperioderna, och ordnade förhandlingsramar mellan arbetsmarknadens parter, som sedan manifesterades i kollektivavtal. En annan konsekvens av samförståndsandan var att starka fackföreningar samlades i centraliserade förbund för att, enligt facklig retorik, kunna mäta sig med den starka arbetsgivarsidan. Denna anda av samförstånd kontrasteras ibland med de omständigheter som strejken, kravallerna, mobbstyret och skotten i Ådalen 1931 representerar.

Samförståndsandan smittade även av sig på offentlig verksamhet inom stat, landsting och kommun. Arbetsmarknadens parter och starka folkrörelser som nykterhetsorganisationen IOGT-NTO, LRF och arbetarrörelsen hade länge stort inflytande på politiken. Arbetsmarknadens parter hade från och med 1902 representanter i det statliga Arbetareförsäkringsrådets styrelse. Under 1930-talet utvidgades denna korporatism till fler styrelser. Tanken var att folkrörelseorganisationerna representerade stora grupper inom samhället och att de behövde inflytande för att skapa tillit mellan olika grupper. En besläktad idé som utvecklades under 1930- till 1950-talet var Folkhemmet, där gemenskap och trygghet var målet och där generell välfärdspolitik var medlet. Staten skulle ansvara för hela livsförloppet från vaggan till graven. Moderaterna, eller tidigare Högerpartiet, var det främsta oppositionspartiet mot den politiken under 1900-talet.

Solidarisk lönepolitik slår ut ineffektiv industri

Arbetsmarknadsmodellen utvecklades sedan på 1950-talet då LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner lanserade sin syn på lönepolitik och ekonomisk politik under benämningen ”Rehn-Meidner-modellen”. Den modellen förespråkade återhållsam finanspolitik, blandekonomi, aktiv arbetsmarknadspolitik och solidarisk lönepolitik via samordnade löneförhandlingar. Solidarisk lönepolitik är en brytning med den tidigare bärighetsprincipen att lönerna ska sättas efter vad företag och branscher kan bära.

Kritiken mot samförståndsandan är att kollektivavtal i praktiken är öppna och legala karteller där prissättning sker via samverkan. Det riskerar att skapa ett utanförskap för dem som inte längre har möjlighet att prisa in sig på arbetsmarknaden. Med den solidariska lönepolitiken eftersträvas lika lön för lika arbete oavsett var i landet arbetsgivaren är lokaliserad och oavsett om företaget är stort eller litet, nytt eller gammalt. Det positiva med den politiken är att strukturomvandlingar påskyndas i branscher som har svårt att hävda sig i konkurrensen med andra och att produktionshöjande åtgärder påskyndas via automatisering och robotisering. För LO handlar det främst om att ökad produktivitet, det vill säga fler producerade enheter per timme, ger utrymme för högre löner. Kritiken mot den solidariska lönepolitiken hävdar å andra sidan att den skapar etableringshinder mot nya företag och nya affärsmodeller, eftersom lönerna tenderar att behöva vara lägre i uppstartsfasen. Det leder till en cementering av näringslivsstrukturen där nya företag och affärsmodeller har fler hinder att komma över. Givetvis är det också lättare för stora företag, att få skalfördelar än små företag, vilket gör att personalkostnaderna blir mindre betungande för stora företag. En ytterligare kritik riktar in sig på de skilda förutsättningarna mellan storstad och landsbygd. En konsekvent och benhård solidarisk lönepolitik riskerar att slå ut landsbygdsföretag och bidra till ökad avfolkning och ökad trängsel i storstäderna. Centerpartiet har varit den främsta oppositionen mot dessa trender.

Blandekonomin på tillbakagång
Begreppet blandekonomi är en viktig ingrediens i det som den svenska modellen står för. Det innebär att äganderätten respekteras i det stora hela, även om undantag kan göras när det är till gagn för allmännyttan, samtidigt som marknadskrafterna kombineras med statens inflytande via ekonomiska styrmedel och lagstiftning. I motsats till Adam Smiths osynliga hand som skapar spontan ordning på marknaden innebär blandekonomin att en socialistisk osynlig hand ingriper på marknaden för att, enligt Rehn-Meidner-logiken, skapa ordning och rättvisa i samhället. Målet full sysselsättning innebär att politiker ska reglera fram mer sysselsättning, bland annat genom arbetsmarknadsprogram eller genom att slussa människor mellan olika socialsystem för att optimera något uttalat mål. Ett typexempel på det är Göran Perssons regeringar 1996–2006 som satte i system att upprätthålla 4 procent öppen arbetslöshet genom att låta sjukskrivningarna skena och genom att öka deltagandet i arbetsmarknadspolitiska program. Det har också handlat om diverse förbud. Förbud mot bemanningsföretag, förbud mot parabolantenner, förbud mot fria radio- och tv-kanaler och så vidare.

Det statliga ägandet av näringslivet har varit begränsat till telefonbolag, alkoholförsäljning, tv- och radiobolag, gruvbolag, elbolag, bank för bostadslån, affärsverk för postutdelning och bolag som på ett eller annat sätt ska komplettera marknaden eller hjälpa människor som har svårt att få plats på arbetsmarknaden. Det tunga politiska artilleriet har i stället varit regleringar som valutareglering, kreditreglering, tullsatser och subventioner till bönder.

Ekonomisk politik är det andra huvudsakliga verktyget i verktygslådan som går ut på att styra beteenden hos hushåll och företag via skatter. Det handlar om ett högt skattetryck, höga marginalskatter, generösa bidrag vid arbetslöshet och sjukdom och till boendekostnader, riktade bidrag som nystartsbidrag för att få fler att starta företag, subventioner till byggbolag för att öka bostadsbyggandet med mera.

Kritiken mot generell välfärdspolitik är bland annat att staten fråntar människor sin frihet och sitt eget ansvar vilket gör att människor blir beroende och passiva. Den naturliga tilliten som uppstår i civilsamhället riskerar att tvina bort. Det leder också till lösningar som ska gälla alla, något som kanske fungerar i ett homogent samhälle som Sverige var då. Centraliserade lösningar som ska passa alla tenderar dock att passa ingen i ett modernt samhälle med ökade frihetsgrader. Idén bygger också på en övertro på människans förmåga att trycka på rätt knappar och dra i rätt spakar vid exakt rätt tillfälle. Konjunkturpolitik, enligt John Maynard Keynes modell, är ett typexempel på en politisk övertro att kunna kalibrera och finjustera stora och komplexa samhällssystem.

Saltsjöbadsandans död under Olof Palme
På 1970-talet bröts Saltsjöbadsandan genom att Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen började reglera arbetsmarknaden via bland annat Lagen om AnställningsSkydd (LAS) och MedBestämmandeLagen (MBL). Paradoxalt nog brukar även dessa lagar idag representera den svenska arbetsmarknadsmodellen, trots att de bryter mot den ursprungliga innebörden av den svenska modellen.

Det är inte bara på arbetsmarknaden som partsförhandlingar utgör normen. Inom bostadssektorn regleras hyrorna via kollektiva avtal mellan hyresgästerna och hyresvärden. Regleringarna har varierat över tid. En viktig komponent i regleringen av bostadsmarknaden är bruksvärdet, lägenhetens standard, vilket är en prissättning som länge har utgjort en mall även för den privata bostadsmarknaden.

Begreppet den svenska modellen används även i andra sammanhang som näringslivets ägarstruktur. Den svenska ägarmodellen handlar om att aktieägare ska ha inflytande i sina bolag via styrelsen som utses på bolagsstämman och som därmed är ansvarig inför ägarna. En viktig ingrediens i den processen är valberedningar som ska ta tillvara alla aktieägares intressen och lägga fram förslag på ledamöter i styrelserna. Styrelsen utser i sin tur företagsledningen, som därmed är ansvarig inför styrelsen. Denna modell bygger på ett system med starka kontrollägare som via röstdifferentierade A- och B-aktier kan bevara kontrollen trots att kapitalet inte räcker för att äga en tillräckligt stor majoritets- eller kontrollpost. Detta anses vara en förutsättning för att stora aktiebolag ska ha ägare av kött och blod, till skillnad från när makten ligger hos ett anonymt fondkollektiv. Eller ännu värre, enligt försvararna av den svenska ägarmodellen, företagspirater som köper upp bolag för att sedan iskallt splittra upp bolagen och sälja ut delarna, den neutrala benämningen på företagspirater är aktivister. I anglosachsiska länder sköts traditionellt ägarstyrningen i praktiken av företagsledningen, då ägarbilden i regel är splittrad, samtidigt som fonder och andra institutioner har stort inflytande. Det betyder i praktiken att företagen är tjänstemannastyrda, vilket i sin tur ofta betyder att de saknar egna ekonomiska intressen i form av aktieägande i de företag som de förvaltar. Styrelsen har av tradition haft en oberoende ställning gentemot aktieägarna. Skillnaderna håller dock på att minskas då USA via lagstiftning har stärkt styrelsens roll samtidigt som färre svenska företag använder sig av A- och B-aktier för att garantera en maktposition. Globaliseringen gör det svårare att ha särpräglade system. Det finns också en tradition av självreglering via branschorgan som Bankföreningen, Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden, Kollegiet för svensk bolagsstyrning och Rådet för finansiell rapportering. Som även har motsvarigheter på EU-nivå. USA har dessutom valt en tydligare regleringsväg, särskilt efter finanskrisen 2007–2008.

Fler svenska modeller
Både LO och Svenskt Näringsliv kopplar den svenska modellen till arbetslinjen, vilket blev det huvudsakliga temat för Alliansen inför valet 2006 och som sedan motiverade stora inkomstskattesänkningar under åtminstone Alliansregeringens första mandatperiod. Givetvis tolkas arbetslinjen olika av de två arbetsmarknadsparterna. För LO handlar arbetslinjen om att satsa på utbildning, det vill säga den politik som Socialdemokraterna representerar, för att göra fler människor anställningsbara. Alternativet med låglönejobb är inte aktuellt och motverkas av krav på generösa a-kassenivåer, med inbyggd självrisk, och motstånd mot arbetskraftsinvandring och olika former av lärlingssystem. Svenskt Näringsliv betonar också utbildning och matchningsproblematiken men för även ett resonemang om fler låglönejobb via bland annat lägre lägstalöner och uppstramning av bidragssystem främst genom mindre generösa a-kassenivåer.

Inom skola, vård och omsorg betyder den svenska modellen att alla har rätt till en fri skolgång och att den ska finansieras via gemensamma medel. Intressant att notera är att när Demoskop frågar svenska folket om vad de anser att den svenska modellen är svarar de först som förväntat skattefinansierad vård, skola och omsorg. Men som andraplats placerar svenska folket följande påstående: ”Alla har rätt att välja skolor och vårdcentraler.” Uppenbarligen har synen på den svenska modellen utvecklats sedan grunden lades i början av 1900-talet.

Svensk sexualbrottslag är ännu en ingrediens i den svenska modellen. När Amnesty International 2015 beslutade att prostitution bör avregleras svarade Endrit Mujaj, som är handläggare på Nationellt metodstöd mot prostitution och människohandel, så här: ”Vi stöttar att de högljutt propagerar för en avkriminalisering av säljare. Problemet är att även köparna ingår i den här avkriminaliseringen. Vi hade hellre sett att man går efter den svenska modellen där man avkriminaliserar säljande parten och inte köpande.”

Till och med snuset ingår i den svenska modellen. I Svenska Dagbladet kunde man läsa följande den 7 september 2003: ”Rökare som går över till snus gör hälsovinster och globalt skulle den svenska modellen kunna rädda liv, hävdar kritiker av dagens antirökarbete.” Sveriges alkoholmonopol är också en del av den svenska modellen, en modell som politiker lägger mycket energi på att försvara gentemot EU.

Begreppet den svenska modellen används i många olika sammanhang och i olika varianter beroende på tidsaspekten och vilket parti som formulerar beskrivningen av den svenska modellen. Moderaterna och övriga allianspartier talar mycket om den svenska modellen i form av arbetslinjen och fritt skol- och vårdval, men tolkningen skiljer sig något från Socialdemokraternas och LOs definitioner. Det finns dock en tydlig kärna i ursprunget som lever kvar än i dag, även om den konkreta innebörden har ändrats med tidens förändringar. Mycket av det som kallas för svenska modellen i samhällsdebatten är sådant som debattören i fråga anser är bra och bör spridas till andra länder eller åtminstone försvaras gentemot EU eller andra sammanslutningar.

Undantag finns dock från den slutsatsen. Ibland används begreppet den svenska modellen som något hotfullt och avskräckande. Nyliberala debattörer som framlidne Johnny Munkhammar var en flitig resenär som spred kritiska analyser om den svenska välfärdsmodellen i bland annat USA. Han fick kritik av bland annat Göran Persson för att han talade illa om Sverige utomlands.

Å andra sidan skriver den invandringskritiska tidningen Fria tider den 7 november 2015 om den svenska modellen på följande vis: ”Övriga Europa bekymras allt mer över den svenska invandringsmodellen. En bild av kaos och problem med ekonomi och brottslighet har spridit sig. Men nu ska den svenska staten råda bot på detta genom att opinionsbilda och ge motbilder.”

Under stora delar av 1900-talet, särskilt under kalla krigets dagar då Olof Palme blev symbolen för den ”moraliska” utrikespolitiken, har Sverige aspirerat på att vara en moralisk stormakt som ska exportera moral och god politik till utlandet. Den traditionen lever som synes kvar även om det nationella självförtroendet verkar vara något naggat i kanten.


Lista över alla nummer

Beställ här!

Contras hemsida!

Prenumerera
på Contra!