Tommy Hansson:
Destruktörerna
Tretton män och tre kvinnor som varit med och förstört Sverige. Läs om Axel Hägerström, Herman Lundborg, makarna Myrdal, Ernst Wigforss, Stellan Arvidsson, Gustav Jonsson, Ingemar Hedenius, Östen Undén, C H Hermansson, Olof Palme, Olof Lagercrantz, Sten Andersson, Anna-Greta Leijon, Pierre Schori och Birgitta Dahl. Samt ytterligare personer som redovisas i samlingskapitel.
Pris 190:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala helst in 230:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer kapitlet om Östen Undén:
Östen Undén efterträdde Christian Günther
som svensk utrikesminister den 31 juli 1945. Det innebar kulmen på
en lång politisk bana i trogen tjänst hos socialdemokratin.
Det var akademikern Undén som, delvis i strid med statsminister
Erlanders intentioner, formade den utrikespolitik som för lång
tid framåt skulle prägla Sveriges yttre hållning i det
Kalla kriget: en kylig inställning till USA och västmakterna
och en passiv till stödjande attityd gentemot Sovjetunionen och den
kommunistiska världen. Sedan är det annan sak att samarbete
med västalliansen NATO skedde bakom kulisserna, särskilt i säkerhetsfrågor.
Östen Undén har inte utan orsak betecknats som ”den
svenska utrikespolitikens onda genius”. Hans traditioner fördes
sedermera vidare – och utvecklades ytterligare – av gestalter
såsom Olof Palme, Bernt Carlsson, Pierre Schori, Sverker Åström
och Sten Andersson. Den palmeska utrikespolitiken sedan Undén lämnat
Arvfurstens palats kom vad beträffar Tredje världens länder
till betydande del att bestå i stöd till marxistiska/vänsterradikala
upprorsrörelser i exempelvis Indokina, södra Afrika och Latinamerika.
Undén föddes i Karlstad den 25 augusti 1886 och blev medlem
i Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) 1909 via Lunds arbetarekommun.
Han avlade juris kandidatexamen 1910 och övergick därefter till
juridiska studier i Berlin i kejsartidens Tyskland. 1912 blev han, efter
att ha tillägnat sig doktorsgraden, docent i civilrätt vid Lunds
universitet. 1916 blev han sekreterare i riksdagens konstitutionsutskott
och 1917 professor i civilrätt och internationell privaträtt,
denna gång vid lärosätet i Uppsala. Den 19 oktober 1917,
mitt under pågående revolution i Ryssland, inträdde Undén
för första gången i regeringen som konsultativt statsråd
i den liberala-socialdemokratiska regeringen Edén–Branting.
Och den 10 mars 1920 blev Undén, endast 33 år gammal, justitieminister
i Hjalmar Brantings första rent socialdemokratiska ministär.
Den 18 oktober 1924 blev han utrikesminister i Brantings tredje regering;
dessförinnan hade han blivit ledamot av den svenska delegationen
vid Nationernas förbund (NF) i Génève.
Undfallenhet
Östen Undén var sedan under ett par årtionden mycket
aktiv i en rad olika ämbeten och under en rad offentliga uppdrag
av skilda slag. 1929 utsågs han exempelvis till Uppsala universitets
rektor och 1930 till ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag (bland
annat fick han vara skiljedomare i en tvist mellan Italien och Venezuela).
Under 1930-talet kom Undén sedan att anlitas i samband med ett
antal ytterligare internationella tvistigheter. 1937 utsågs han
till universitetskansler och lämnade sin professur. 1938 var han
delegat i förhandlingarna i Ålands-frågan.
Det råder således inga tvivel om att Östen Undén
hade en både gedigen och formellt lämplig bakgrund då
han utsågs till utrikesminister i Per Albin Hanssons nya, efterkrigstida
socialdemokratiska regering vilken kom i stället för krigsårens
koalitionsregering – som också den letts av Hansson. Sveriges
officiella utrikesdoktrin har under många år sammanfattats
i doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”.
Den svenska alliansfriheten har dock gång efter annan fått
köpas till priset av undfallenhet i förhållande till mäktiga
stater.
Under Första världskriget intog Sverige en protysk hållning,
vilket också var fallet under första hälften av Andra
världskriget då vi tillät såväl tysk permittenttrafik
till och från Norge som transport av krigsmateriel och stridande
trupper till lands och sjöss. Sverige försåg också
handelsvägen tyskarna med för krigsansträngningarna oundgänglig
järnmalm samt kullager. Först när det började gå
dåligt för tyskarna ställdes den svenska assistansen in.
I detta undfallenhetsperspektiv blir också Sveriges handlingssätt
i samband med utlämningen av tyska och baltiska krigsfångar
till Sovjetunionen 1946 fullt förståeligt. Östen Undén
gjorde sitt bästa för att i riksdagen försvara den omänskliga
utlämningspolitiken, som inte blir ett dugg bättre för
att liknande utlämnanden skedde på andra håll i världen
och på sina håll under ännu mer omänskliga former
än i Sverige. Ett av Undéns argument var, att emedan de randstater
som de baltiska krigsfångarna kom ifrån endast varit självständiga
en kort tid så var de i realiteten att betrakta som ryska! På
så sätt avfärdade den högtravande svenske utrikesministern
med en för sin personlighetstyp karakteristisk fnysning de baltiska
frihetssträvandena.
I och för sig var det redan den krigstida samlingsregeringen som
gjort utfästelser till ryssarna att de krigsfångar på
svensk mark som slagits på tysk sida skulle överantvardas till
Sovjetunionen. I en intervju inför sin 75-årsdag 1961 med Dagens
Nyheters Jan Olof (Jolo) Olsson hävdar Undén (19/8) att han
personligen motsatt sig utlämningen men i egenskap av utrikesminister
tvingats stå för den.
Undéns yttrande till Jolo luktar efterhandskonstruktion lång
väg, ty genom hela sin karriär som utrikespolitiker valde Östen
Undén att hysa stor förståelse för det sovjetiska
imperiebygget. Förhoppningar om baltiska frihetsdrömmar avfärdade
han som ”rena illusionspolitiken”. Hans förhoppning var
att balterna fullt ut skulle acceptera ”det nya Ryssland”
och dess övervälde. Det var en naturlig följd av denna
inställning att Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering efter
ingående diskussioner bestämde sig för att till Sovjet
utlämna 2700 tyska och 146 baltiska krigsfångar.
Som en jämförelse kan nämnas att då en sovjetdelegation
anlände till det lilla furstendömet Liechtenstein och krävde
att 500 ryska flyktingar skulle överlämnas, så nekade
regeringschefen bestämt med orden: ”Vårt land är
litet men styrs av lagar.”
Sprickan Undén–Erlander
Efter kriget valde de tre skandinaviska länderna Norge, Danmark och
Island att manifestera sin provästlighet genom att gå in i
försvarspakten NATO, även kallad Atlantpakten. Sverige förblev
alliansfritt sedan man misslyckats med att få till stånd ett
nordiskt försvarsförbund. I socialdemokratiska kretsar fanns
en tydligt avog inställning till USA och västsamarbete samt
en välvillig inställning till Sovjetunionen, som uppfattades
ha socialismen gemensam med den svenska socialdemokratin. Finansminister
Ernst Wigforss – på flera sätt Undéns läromästare
– förklarade i ett tal i Borås den 4 april 1948 som sin
åsikt, att det var troligare att väst skulle angripa vårt
land än att Sovjet skulle göra det. Undén å sin
sida förblev kritisk mot Förenta staternas inflytande i Skandinavien.
Jan Linder diskuterar i en artikel i tidskriften Pennan & Svärdet
7/2003 frågan om svensk NATO-anslutning. ”Sverige kunde ha
blivit ett NATO-land”, konstaterar Linder rubrikvis och analyserar
Undéns normgivande inställning på följande sätt:
”Undén lyckades få regeringen med på en fortsatt
svensk neutralitetslinje. Hans resonemang var grundat på ett synsätt
som skulle kunna kallas ’kålsuparteorin’. Innebörden
var att ’alla stormakter är lika goda kålsupare’,
d.v.s. av samma aggressiva och betänkliga sort. I riksdagens utrikesdebatt
den 4 juli 1947 kollektivanslöt han svenska folket till denna balanslinje:
’Regeringen och en överväldigande majoritet av svenska
folket vill inte i någon form välja sida mellan östblock
och västblock.’”
Våren 1948 övertog kommunisterna på ett kuppartat sätt
med sovjetisk assistans makten i Prag; samtidigt ställde Moskva krav
på militärt samarbete med Finland resulterande i Vänskaps–
och biståndspakten (VSB). En direkt följd härav blev den
av västmakterna bildade ”Brysselpakten”, som 1949 blev
till Atlantpakten, alltså NATO (North Atlantic Treaty Organization).
”Man kan fråga sig varför inte också Sverige visade
vilja att ansluta sig till detta västliga samarbete”, skriver
Linder som fortsätter: ”En förklaring är att Undéns
linje i regeringen understöddes av den dominante finansministern
Ernst Wigforss. Han menade att Sverige behövde göra avbön
hos stormakten i öster för sin traditionella inställning
till ’arvfienden’, samarbetssträvandena med Finland och
eftergifterna till Hitler under kriget. Wigforss troskyldiga tanke var
att ’oss socialister emellan’ göra upp med gammal svensk-rysk
misstänksamhet och markera en ny era av samarbete mellan goda grannar…Undén
och Wigforss hade omkring 1904 funnit varandra i radikala studentkretsar
i Lund. Wigforss var sex år äldre än Undén och
förblev hela livet hans mentor.”
Senare tids forskning har visat att det fanns en relativt djupgående
spricka mellan utrikesminister Undén och statsminister Tage Erlander
just avseende utrikespolitiken. Detta till skillnad från den entydiga
bild av harmoni mellan de båda statsmännen som tidigare målats
upp av exempelvis Yngve Möller, som 1986 publicerade boken Östen
Undén. En biografi (Norstedts). Ambassadör Krister Wahlbäck
visar i en debattartikel i Dagens Nyheter den 28/10 2001 att Erlander
misstrodde Undéns västkritiska hållning därför
att den riskerade ge omvärlden fel signaler beträffande Sveriges
grundläggande hållning i utrikespolitiken. Som belägg
för sin tes hänvisar Wahlbäck till flera Undén-kritiska
passager i Erlanders dagboksanteckningar och skriver:
”Det var inte bara brister i personkemin [som motiverade oenigheten
mellan Undén och Erlander]. De hade uppenbarligen olika uppfattningar
om vad som var lämpligt att säga och göra, när man
offentligen skulle beskriva konflikten mellan öst och väst eller
hade att ta ställning till symboliskt laddade tvistefrågor
exempelvis i FN. Erlander befarade att Sverige skulle isloleras från
västmakterna genom onödiga markeringar i ’neutralistisk’
riktning.”
Sprickan mellan de båda männen skall dock inte överdrivas.
Erlanders dagbok innehåller fler USA– än Sovjet-kritiska
formuleringar, och dessutom valde Erlander att som sin efterträdare
som partiordförande och regeringschef utse den djupt USA-kritiske
Olof Palme.
En socialdemokratisk parlamentariker som starkt misstrodde den sovjetvänliga
utrikespolitik som myntats av Undén och Wigforss var skriftställaren
Ture Nerman, ledamot av riksdagens Första kammare 1946-53. Nerman,
som representerat kommunisterna i samma församling 1931-37, hade
under Andra världskriget givit ut tidskriften Trots allt! vilken
upprepade gånger väckt koalitionsregeringens vrede genom sin
konsekvent Hitler-fientliga hållning. Nerman dömdes till tre
månaders fängelse för sin verksamhet och satt av straffet
på Långholmen. Efter krigsslutet blev Nerman allt mer kritisk
till vad han uppfattade som svenska eftergifter gentemot Sovjetunionen
och pläderade öppet för svensk NATO-anslutning.
Ture Nerman deklarerar i memoarboken Trots allt! 1954 (sidan 248): ”Atom–
och vätebomberna – ja, det är fruktansvärda saker,
men en fredshysteri till varje pris, en fredshysteri som glömmer
friheten är värre. [USAs president] Eisenhower har med full
rätt erinrat om, att soldatens börda trots allt är lättare
att bära än fångens bojor. Hur det är att vara fånge
i öster vet vi i dag. Frihetskriget är mera moraliskt än
slavfreden.”
Nerman, som förblev socialist, blev under 1960-talet en alltmer övertygad
vederskakare av den marxistiska nyvänsterrörelsen och publicerade
1967, ett par år före sin död, den starkt provästliga
och antikommunistiska skriften Sverige på glid (Andromeda förlag).
”Mannen utan nåd”
Östen Undéns basala prosovjetism framträder med skarp
tydlighet i Raoul Wallenberg-frågan. Wallenberg, sekreterare vid
Sveriges legation i Budapest från och med den 9 juli 1944 fram till
dess att han bortfördes av sovjetiska trupper i mitten av januari
1945, hade försvunnit spårlöst i ryssarnas händer
och hans öde började engagera allt fler. Wallenberg hade fått
tjänsten som legationssekreterare med den enda uppgiften att med
tillhjälp av svenska ”skyddspass” rädda så
många ungerska judar som möjligt undan Hitlers utrotningsplan,
i Budapest exekverad av Adolf Eichmann och med entusiastiskt stöd
av de inhemska nazisterna, de så kallade Pilkorsarna.
Sedan den svenske envoyén Staffan Söderblom i Moskva redan
den 16 januari 1945 fått besked från de sovjetiska utrikesmyndigheterna
att Wallenberg påträffats i den ungerska huvudstaden, uppträdde
man från svensk sida överdrivet försiktigt och tafatt.
Inte förrän den 21 april 1945 fick Söderblom, för
övrigt en son till ärkebiskop Nathan Söderblom, definitiva
instruktioner från Stockholm att ta upp fallet Wallenberg med sina
värdar. Söderblom tog upp Wallenberg-ärendet med själve
Josef Stalin i juni 1946, varvid Stalin lovade att saken skulle klaras
upp. Den 18 augusti 1947 lät emellertid vice utrikesminister Vysjinskij,
på 30-talet beryktad åklagare i Stalins häxprocesser,
meddela att ”Wallenberg är okänd för oss”.
Vysjinskij antydde att det var möjligt att Wallenberg i Budapest
fallit offer för den ungerske nazistledaren Szálasis anhängare.
Vid det laget var Wallenberg troligen redan död.
I Sverige hade en grupp aktivister börjat oroa sig för att svenska
myndigheter var alldeles för överslätande i sin hållning
gentemot Moskva och bildat Raoul Wallenbergaktionen. Ordförande här
var Birgitta Bellander, ordförande i Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet. Aktionen lyckades få ta del av hemliga
UD-handlingar som rörde Wallenberg-fallet och kom till slutsatsen,
att ”Raoul Wallenberg från den 13 januari 1945 stått
under effektivt beskydd av sovjetisk militärmyndighet i enlighet
med vad som också meddelats från Sovjets UD.” Representanter
från en kommitté med anknytning till Wallenbergaktionen inviterades
till Kanslihuset för ett möte den 3 november 1947, där
från regeringens sida Östen Undén, Tage Erlander och
UD-mannen Lennart Petri medverkade; från kommittén kom Birgitta
Bellander, Yngve Schartau, Anders Örne och Guy von Dardel, den senare
svåger till Raoul Wallenberg.
Mötet i Kanslihuset blev dramatiskt. Undén intog från
början en aggressiv och högdragen hållning visavi de kommitterade.
Enligt Bellanders anteckningar blev han ”blodröd i ansiktet”,
då Örne inledningsvis gjorde gällande att UD inte gjort
tillräckligt för att rädda Wallenberg. Undén ”röt
till och blängde på Örne som en ilsken tjur”. Undén
trodde att Wallenbergaktionen mer än något annat var intresserad
av att ”jaga upp känslostormar hos allmänheten”.
Undén skall vid mötet ha frågat Bellander: ”Menar
fru Bellander att Vysjinskij ljuger?” Varvid Bellander skall ha
svarat: ”Ja, det menar jag.” På det genmälde Undén:
”Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!”
Undéns uppenbarligen ryggmärgsmässiga prosovjetism hade
tagit överhand och förmörkat excellensens omdöme.
Uppgifterna från mötet fick Herbert Tingsten att i en DN-ledare
bland annat kalla Undén ”mannen utan nåd”.
Korea och Catalina
När Nordkorea den 25 juni 1950 angrep Sydkorea i en väl förberedd
och koordinerad attack över den 38e breddgraden hade det Kalla kriget
redan varit igång några år och nått sin dittillsvarande
kulmen med det brutala kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien
1948. Det hade bland annat medfört att också naturligt sovjetvänliga,
svenska socialdemokrater tvingats ompröva sin tidigare attityd. FN
beslutade på ett tidigt stadium att ingripa till förmån
för det angripna Sydkorea, något som underlättades av
att Sovjets delegat var frånvarande från säkerhetsrådet
som en protest mot att FN erkände Republiken Kina på Formosa
(Taiwan) i stället för den kommunistiska folkrepubliken på
det kinesiska fastlandet. 16 FN-länder ställde militära
trupper på benen, under det att Sverige bidrog med sjukvårdstrupper
i form av den så kallade Koreaambulansen.
Den formalistiskt lagde Undén hade sina dubier om FN hade rätt
att ingripa militärt i Korea, eftersom nu sovjetrepresentanten var
frånvarande då beslutet därom togs. Sverige hade vid
sitt inträde i FN stött linjen att inga sanktioner kunde fattas
mot något land om inte samtliga fem permanenta medlemsnationer i
säkerhetsrådet var närvarande. Det befanns dock snart
efter närmare studier av beslutet att FN faktiskt inte hade beordrat,
blott rekommenderat, medlemsstaterna att ingripa militärt mot Nordkorea.
Därför kunde också Sverige officiellt ställa sig
bakom FN-insatsen.
Sverige och Sovjetunionen kom alltså, säkerligen till Undéns
förtret, att hamna på olika sidor i Koreakonflikten. Ännu
mer ansträngda blev de bilaterala förbindelserna med Catalina-affären
1952, då ett svenskt flygplan av typ DC-3 den 13 juni försvunnit
över Östersjön under ett hemligt spaningsuppdrag. Planet
hade skjutits ner av ryssarna, vilka även attackerade ett av de två
plan av typ Catalina vilka medverkade i spaningarna efter DC-3an. Catalinan
sjönk, men besättningen räddades ombord på ett förbipasserande
västtyskt fartyg. Under den notväxling som följde valde
Undén att för ovanlighetens skull skarpt kritisera Sovjetunionen.
När den socialdemokratiska regeringen senare, på rekommendation
av FNs generalsekreterare Trygve Lie, inte drog Catalina-affären
inför FN fick den utstå kritik av de borgerliga partierna.
Regeringen valde i stället att ge ut en ”Blå bok”
om flygplansaffären, enligt historikern Kenth Olsson i boken Catalinaaffären
(1986) ett försök till mörkläggning av vad som hände.
Enligt Olsson ljög Undén om Catalinaaffären.
Hjalmarson och Wennerström
Östen Undéns småaktiga natur framgick tydligt i samband
med den så kallade Hjalmarson-affären, då utrikesministern
vid en konselj den 27 juli 1959 med enhälligt stöd från
den övriga regeringen (alltså även från Erlanders
sida) starkt motsatte sig att de borgerliga partiernas kandidat som representant
vid den svenska FN-delegationen i New York, högerledaren Jarl Hjalmarson,
skulle utnämnas. Undén hade sedan gammalt ett horn i sidan
till Hjalmarson på grund av dennes uttalade västvänlighet.
Redan 1952, då Folkpartiet nominerat sedermera partiledaren Sven
Wedén till FN-uppdraget, hade sosseregeringen satt sig på
tvären; det berodde också den gången på en ”olämplig”
politisk uppfattning, eftersom Wedén var förespråkare
för såväl svensk NATO-anslutning som att Sverige skulle
skaffa sig atomvapen. Folkpartisterna valde dock att inte ”bråka”
i fallet Wedén.
Undéns fientlighet mot Hjalmarson berodde mycket på att Hjalmarson
skarpt kritiserat den sovjetiske diktatorn Nikita Chrusjtjov, vilken av
allt att döma till följd av kritiken (till Undéns grämelse)
inställt ett planerat besök i Stockholm. Fallet Hjalmarson utvecklade
sig till en präktig skandal, där Undéns småsinthet
nagelfors litet varstans. Nya Wermlandstidningen framhöll i en kommentar:
”Det är beklämmande att hr Undéns utrikespolitik
lett till att regeringen i betydelsefulla frågor främst strävar
efter att vara Sovjet till lags. Hr Undéns slamkryparaktiga utrikespolitik
när det gäller relationerna till Sovjet har länge utgjort
en potentiell fara för vårt land.”
Det behöver väl inte sägas att Jarl Hjalmarson aldrig kom
iväg till New York. En annan följd av affären var även
att den misstänkliggjorde Hjalmarson valde att avgå som högerns
partiledare påföljande år, för att efterträdas
av Gunnar Heckscher (vilken dock inte var mindre kritiskt inställd
till Chrusjtjov och Sovjet).
Möjlighet till utlandsvistelse fick däremot spionöversten
Stig Wennerström, som under slutfasen av Undéns utrikesministertid
förlänades ett UD-uppdrag som militärt sakkunnig i rustningsfrågor.
Undén visste mycket väl att SÄPO hade Wennerström
under övervakning som möjlig spion men fann ändå
inget skäl att denne inte skulle knytas till UD. Wennerström
hade, menade Undén, inga möjligheter att i sitt UD-uppdrag
som nedrustningsexpert komma i besittning av statshemligheter. Efter en
animerad debatt i riksdagen prickades Östen Undén för
försumlighet i fallet Wennerström.
Östen Undéns ande svävade långt efter hans frånfälle
över Arvfurstens palats där svensk utrikespolitik har formats.
Hans intentioner tillvaratogs ömsint genom den politik som kom att
föras av operatörer såsom Olof Palme, Sverker Åström,
Bernt Carlsson, Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori. Inom
den här kretsen återfinns möjligen den ännu icke
avslöjade sovjetagent som strategiskt placerade bedömare menar
kan ha funnits inom den högsta utrikesledningen. Inte ens Undén
själv, vars prosovjetism stundom kunde vara närmast parodisk,
kan rimligtvis uteslutas från resonemanget.
När Sven Grafström, en av svensk utrikesförvaltnings mest
uttalade antinazister och antikommunister, slutligen en gång i Undéns
närvaro jämförde Stalins sovjetsystem med nazisystemet
under Hitler, deklarerade Undén enligt Grafströms efterlämnade
dagsboksanteckningar: ”Sådana dumma paralleller tål
jag inte!”
